Country 1970, en spellista!

All makt till Sturgill Simpson.

Det här med att förena södernsoul, rock’n’roll, honkytonk, croonertoner, folkrock och psykedeliska stråk på en och samma skiva som han gjort med sina senare plattor, inte minst årets kosmiska klassiker »A Sailor’s Guide to Earth«, sker på tok för sällan och bör göras varje dag. För att det låter så bra, förstås. Men också för att skaka om Nashville-etablissemanget, som helst ser att ljudbilden i countrymusik ska vara identisk med valfri Bon Jovi-hit.

Men: »uppfinningen« ska inte tillskrivas Stugge. Den ska inte ens tillskrivas Gram Parsons, som ofta brukar få ta åt sig äran – även om han onekligen gick i bräschen för att smälta samman genrer som dessa och då inte minst för att göra countrymusiken rumsren i rocksammanhang.

Lyssnar du bara lite på musik inspelad sent sextiotal och tidigt sjuttiotal tycks denna symbios ha legat i luften i det stora hela. Du hör det oavsett om du lyssnar på Jim Ford, Solomon Burke eller Bobbie Gentry, du hör det oavsett om du lyssnar på Linda Ronstadt, Joe South eller Kris Kristofferson. Du hör det även hos Elvis (ja hela hans existens bottnar ju i detta vi surrar om), om än där möjligen med den psykedeliska delen nedtonad.

Så, vår spellista som bevakar countryåret 1970 har förvisso sin dos av tokortodox country men merparten – törs vi säga – rör sig i gränslandet mellan country och soul, eller country och funk, eller country och rock’n’roll, eller country och croonertoner, eller country och psykedelia, eller country och folkrock, eller country och cajun, eller allra oftast olika mutationer av flera dylika beståndsdelar.

Bra skit, hur som helst. Och »I Can’t Even Drink It Away« med Charlie Rich som står över det och allting annat.