Den vilda tystnaden

»Just listen to the music
– it will dance for you«
Den amerikanska ballerinan Suzanne Farrell till den ryska dansösen Elena Pankova, från självbiografin »Holding On to the Air«

»The love of my life when I was a teen
used to write me the sweetest letters
And one night he shot
a couple of birds in a pool
I thought it was to impress me«
»Dirty Dancing«, Frida Hyvönen

Frida Hyvönen öppnar dörren till sin gula trettiotalsvilla i Flarken mitt emellan Umeå och Skellefteå iklädd en grön klänning och vita knästrumpor, tar i hand och presenterar sig tyst som »Frida«.

– Var det svårt att hitta hit? frågar hon trevande och leder med van hand mot köket.

– Säga vad man vill, men jag har kanske inte valt den bästa platsen på planeten att bo på om jag förväntar mig frekventa besök. Men välkomna in, här bor jag. Det finns kaffe och smörgåsar för den som är hungrig.

Det är fortfarande sensommar i stora delar av Sverige, men i Västerbotten regnar det oavbrutet måndagen den 18 augusti. Föregående vecka fällde stormen en stor björk över Frida Hyvönens grönsaksland och eftersom ovädret ännu knappt bedarrat har hon fortfarande inte hunnit gå ut för att plocka bort den. Det står en vinröd personbil parkerad i trädgården, och om man kastar en kort blick över axeln innan man stiger in i värmen kan man se de kvarvarande delarna av vad som fram till förra våren var Flarkens byskola bara några få meter från hennes hus.

Flarken rymmer inte fler än ett par hundra invånare. Men det är här, strax norr om uppväxtorten Robertsfors, som Frida Hyvönen funnit sin plats på jorden. I likhet med en rad andra inhemska artister ur sin generation, Gustav »Dungen« Ejstes och Jens Lekman bland andra, har hon letat sig bort från storstaden – i Fridas fall Stockholm – och sökt sig tillbaka till sina rötter. Vägen dit har varit lång, men icke desto mindre nödvändig. Frida Hyvönen återkommer gång på gång till betydelsen av flytten tillbaka till Norrland när vi träffas – den musikaliska betydelsen, men framför allt den personliga.

– Att det blev just Flarken är egentligen en slump. Jag var på turné i Amerika och befann mig i inte särskilt god form efter att ha åkt runt i allt mindre amerikanska småstäder i flera månader. I början var det skitkul att bo i kappsäck, men nu var det höst och vinter och jag började känna att »nej, det här går inte längre«. Jag gick på sparlåga och kände att jag behövde återvända till ett ordentligt hem, säger hon och avbryter plötsligt sig själv mitt i en mening.

– Är du inte hungrig? Du måste ha stigit upp tidigt i morse. Ta för dig.

På bordet i Frida Hyvönens kök står uppdukat smörgåsar, frukt och nybryggt kaffe. Frida brer ett tunt lager sesampasta på knäckebröd och skär upp tre gurkskivor som hon varsamt lägger tätt intill varandra på smörgåsen. Mellan tuggorna och korta svar på långa frågor tittar hon med jämna mellanrum ut genom fönstret för att peka ut Flarkens sista fallna bastioner – en järnhandel (»De har allt man behöver«) och ett systembolag (»Om man beställer dagen före så kan de ordna allt«).

När hon berättar om hur hon hittade sitt drömhus låter hon inte som en vuxen villaägare, utan som en tonåring som just hört sin favoritskiva för första gången.

– Känner du till Hemnet?

Nej.

– Det är en bostadsförmedlare på internet, kan man säga. Hursomhelst, när man är på turné kommer man på sig själv med att skaffa nya vanor. En av mina under turnén i USA blev att då och då gå in på Hemnet för att se vad som fanns inne just den dagen. Så en dag, jag tror att vi var i Chicago, såg jag det här huset och det var som om blixten slog ner från klar himmel. Jag hade aldrig varit här tidigare, men kände instinktivt att det här huset var menat för mig. När jag kom hem ringde jag till mäklaren och frågade om det fortfarande fanns kvar på marknaden. Det gjorde det, och när jag kom hit och såg det blev jag förälskad.

Var det en gammal dröm att flytta tillbaka till Norrland?

– Inte en dröm, kanske. Men jag har tänkt på det länge. Jag tycker, som så många andra, att det är ovärdigt att man inte kan få en ordentlig bostad till ett humant pris i Stockholm. Det är jättetråkigt. Om man inte har fått en bostad, har en hyresgäst eller den typ av fast jobb som gör att man kan ta lån på fyrtio miljarder, då är det svårt att bo där.

Frida Hyvönen hejdar sig för en sekund när blixten slår ner inte långt ifrån huset, tittar ut genom fönstret, tillbaka mot mig för att försäkra sig om att jag såg den och slutligen ner i köksbordet. Stockholm känns plötsligt avlägset.

– Jag hade bott i Stockholm så himla länge och jag kommer ju inte därifrån heller. Så, kunde jag känna, varför ska jag bo i just den här stan så himla länge? Är den verkligen så spännande? Jag började känna att jag kunde Stockholm, jag visste var jag hade alla och allt där. Jag behövde något annat. Något nytt.

»I can taste the last breath of our love
and I can taste you haven’t slept for centuries
and it’s time to walk out into
our own new separate winters«
»December«, Frida Hyvönen

Frida Hyvönens tredje album »Silence is Wild« börjar med en uppväxtskildring och kärlekshistoria.

»Dirty Dancing« är en dramatisk pianoballad som lika gärna kunnat vara en klassisk evergreen från den amerikanska låtskrivarverkstaden Brill Building, men som i stället är inspelad i Atlantis-studion, hösten 2008, och antagligen inte kunde ha skrivits av någon annan än Frida Hyvönen, nyinflyttad i Flarken.

»The love of my life, when I was a teen«, sjunger hon, ackompanjerad av en tidlös melodi lika bekant och vemodig som ett barndomsminne. »Came by my house this morning/We used to dance the afternoons away with Kylie/Back when the Nineties were dawning«.

Vad som därefter följer är en dokumentation i fyra sentimentala akter av vad livet gör med oss efter uppväxtåren, men kanske i synnerhet med kärleken, när vi blir äldre och omständigheter och slump kommer emellan.

»Silence is Wild« är på många sätt äldre och mer krass i sin livssyn än sina två föregångare, men i detta – kärlekens oförmåga att leva upp till sitt första, omsusade rykte – känns Frida Hyvönen igen. Det spelar inte så stor roll vad vi säger eller gör. Alla förhoppningar om trohet och formell tvåsamhet är på förhand dömda att misslyckas.

Det är en ganska uppgiven syn på kärlek du ger uttryck för i dina texter? Jag läste texthäftet till »Until Death Comes« från början till slut på flyget hit och slogs av hur resignerade de var redan då, på ditt debutalbum.

– Tycker du? Jag tycker att de är ganska hoppfulla.

»Once I was a serene teenage child, once you held your cock against my thigh.«

– [skratt] Du tycker att det är lite sorgligt?

Nästan alla låtar börjar med ett löfte om kärlek, som visar sig falskt. Kartan stämmer aldrig överens med verkligheten.

– Men det är också hoppfullt, inte sant? Den här traditionella bilden av romantisk kärlek fängslar ju också. När den inte fungerar kan man ibland se en öppning till någonting annat, förhoppningsvis något större.

Du tror inte på tvåsamheten?

– Jag har sagt det så många gånger. Att jag inte tror på den. Men så har jag trillat dit. Det jag har problem med, och som jag känner är komplicerat i en vidare bemärkelse, är den här bilden av att de människor som inte tror på tvåsamheten, som sett den falla sönder mitt framför ögonen och inte vill vara en del av den längre, att de bara inte har hittat »den rätte«. Det känns som en vedertagen uppfattning och det irriterar mig något fruktansvärt. Jag tror inte att människan fungerar så. Det irriterar mig att en konstruktion som från början är praktisk och politisk ska passa för alla människor när så otroligt många människor bryts ner under den.

Vi sätter oss ner framför Fridas flygel. Hon sätter på »Silence is Wild«. Det är första gången jag hör den i sin helhet. »Dirty Dancing«, »London« och den vackra »Sic Transit Gloria«.

Mer än någonsin tidigare under Fridas korta karriär står texterna i fokus. »Highway 2 You« är en för hennes ovanligt rak kärleksballad, »Science« en humoristisk uppgörelse med vetenskapens oförmåga att förhålla sig livets största mysterier. »When I say I love you/You look accordingly sceptical«.

Varför pratar svenska journalister så sällan om dina texter?

– Det gör de väl?

Jag upplever det inte så.

– Möjligen pratar journalister i USA och England mer om mina texter än journalister i Sverige. Men för mig personligen känns det som att jag samtidigt får väldigt mycket respons också här hemma. Människor meddelar sig ständigt. Någon skrev en C-uppsats där hon diskuterade genusperspektivet i mina texter. Människor mejlar och hör av sig. Människor som läser in sina egna liv och upplevelser mellan raderna. Texterna är oerhört viktiga för mig, så det känns fantastiskt. Jag blir alltid lika rörd när det händer.

Men här hemma upplever jag det snarare som att nästan all fokus ligger på referenser. Du jämförs undantagslöst med andra kvinnor som spelar piano, hur verklighetsfrämmande jämförelsen än kan kännas. Tycker du själv att du har någonting gemensamt med en sån som Laura Nyro?

– Nej, verkligen inte. Jag hade inte ens hört henne när den där jämförelsen dök upp första gången. Vilket jag inte är stolt över. Det är klart jag borde ha hört henne, om jag varit något så när allmänbildad. Men det är lätt hänt det där. Det känns som om något skrivs någonstans en gång så följer det med en. Jag har liksom aldrig varit någon skivsamlarperson eller popnörd. Jag har aldrig varit intresserad av att försöka hävda mig så eller leva upp till något sådant. Jag är mycket mer intresserad av att uttrycka texter och tankar som är mina – och som inte kan uttryckas av någon annan. Det handlar mer om att göra sig förstådd inför sig själv. Vara rolig och skapa någonting som känns ärligt och som kan betyda någonting för mig och andra. Vi är ju inte unika på det sättet som människor. Vi kan faktiskt mötas halvvägs. Hur långt borta det än kan kännas ibland.

Varför heter den nya skivan »Silence is Wild«?

– En vacker och rolig titel som jag tror kommer att behaga mina lyssnare. Den är användbar också. Sätt dig med frasen i ett par månader och du kommer att uppleva dess innebörd.

Var albumet svårt att göra?

– Ända sedan jag flyttade hit har jag försökt hitta rutin i arbetet. Hela våren steg jag upp skittidigt, gick in min flygelsalong och satte mig och skrev. Varje dag, från åtta till fem. Jag träffade bara människor då och då, på helgerna. Det har fungerat ganska bra, men samtidigt gjort arbetet löst och okontrollerbart. Om någon skulle ha kommit in i rummet och frågat »Vad håller du på med?«, då skulle jag kanske svara »Nej, ingenting. Jag har inte gjort någonting«. Det är en lång, lång sträcka och varje dag blir svår att skilja från nästa. Titta, nu kom det en blixt igen!

»The stable is where you learn
to be in charge and not take shit
Dressed to the occasion:
leather boots and a stiff black whip«
»Pony«, Frida Hyvönen

När Frida Hyvönen var sjutton år var hon skoltrött och övervägde att hoppa av gymnasiet. En vän föreslog att hon skulle söka sig till en skola på annan ort. Någon hade bestämt sig för att hoppa av musiklinjen på Södra Latin i Stockholm och en plats blev vakant. Frida lämnade Norrland bakom sig för Stockholm.

– Som tonåring var jag en blandning av rebell och en aning präktig. Jag ville verkligen bryta upp helt från skolan, men samtidigt lyssnade jag väldigt mycket på min kompis som sa att jag inte kunde. Jag ville vara fri, minns jag. Det vill jag fortfarande.

Men det måste ha varit en stor omställning att flytta till Stockholm på egen hand när du var så ung?

– Gud ja. Men du vet, när man är så där ung och har en så enorm längtan bort så är ju allt som är så långt bort och som kan mäta sig med ens längtan som en mjuk famn. Det som skär är ju bristen på någonting. Det måste ju finnas någonting, någonstans för mig, men var är det? Jag tyckte till exempel inte att naturen var speciellt när jag var ung. Nu kan jag tycka det. Jag kan sitta och titta på den, och njuta, och det räcker för mig. Men som tonåring var jag rastlös och behövde bryta upp.

Hur förändrades ditt musikintresse av tiden på Södra Latin?

– Jag vet inte. Jag förstod liksom aldrig att det vi sysslade med där var musik. Det mesta som hände under de där åren rann av mig som vatten på en gås. Jag var introvert. Det mesta pågick i mitt huvud. Det är först under de senaste tio åren som musik blivit en grundläggande och viktig del av mitt liv.

Men musiken var närvarande hemma när du växte upp?

– Ja, men det var ett ganska odramatiskt förhållande. Pappa spelade folkmusik och sextiotalsrock och alla kvinnor i släkten sjunger mycket och spelar trummor. Jag växte upp med folkmusik, men min kusin som är ett år äldre än jag spelade jazz, och när jag började gymnasiet fastnade jag allt mer för den musiken.

Vad är det du gillar med jazz?

– Det är svängigt.

Så tar Frida Hyvönen en konstpaus och blickar ut mot tomten till sin gård. Det gör hon mer eller mindre ofta, kanske för att hon tycker sig prata för mycket och är rädd för att lämna ut saker som inte är menat för någon annan. Jag frågar om hennes barndom, om åren i Robertsfors under det tidiga nittiotalet.

– När jag växte upp fanns det inte så mycket populärkultur alls i Robertsfors. Allt som hände i Umeå, med hardcorscenen och allt det där, pågick liksom utan att jag visste om det. Jag var dessutom ett blygt barn och hade säkert blivit rädd för de där personerna om jag träffat dem när det begav sig. I Skellefteå fanns dessutom skivbolaget A West Side Fabrication, men det var också något som hände utanför min värld. Några som gick på min skola spelade i något av de där banden och så hängde man kanske på något kafé, beundrade de där äldre killarna. Men det var aldrig mer än så. Mitt intresse var måttligt, på den tiden.

Vad gjorde du i stället?

– Jag hade häst. Var en ridtjej. Och så dansade jag och tränade kampsport. Taekwondo. Jag gjorde inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Gick i skolan, hängde med kompisar och drömde. Det var en ganska vanlig uppväxt.

I »Pony« på nya skivan sjunger du »God I miss the horses, the way they used to make me feel«.

– Ja, precis. Jag förstår att man skulle kunna byta ut »horses« mot »horse« där, om man är lagd åt det hållet. Opiater eller hovdjur är en smaksak. De utövar en plågsamt magnetisk kraft för all framtid om man väl fastnat.

Frida Hyvönens villa i Flarken är till brädden fylld av litteratur. I bokhyllorna i hennes arbetsrum trängs världsnamn ur litteraturhistorien – böcker av Wislawa Szymborska, den amerikanska novellförfattaren Langston Hughes, Sigmund Freuds dotter Anna, Saul Bellow, Anaïs Nin och den makalösa dominikanska essäisten Jean Rhys. Frida berättar lyriskt om sin kärlek till romaner och berättelser, om hur de tillgodoser hennes behov av relationer utan att kräva något i utbyte.

– Jag lyssnar faktiskt inte, mot all förmodan, på så mycket musik. Den mesta musik jag äger har jag antingen fått i present av goda vänner eller så har jag kvar den från min barndom. Jag har en del människor i min närhet som gärna delar med sig av sin expertis, och det är jag ju tacksam för. Men jag är samtidigt ganska konservativ av mig, mina favoritartister är främst artister från förr, såna som Zarah Leander och Nina Simone.

Vad gör dem så speciella?

– Båda två är väldigt kraftfulla sångerskor. Jag gillar energin i en röst som verkligen får kroppen att vibrera. Som tar tag i en. Jag fascineras av den där urkraften och blir sällan begeistrad av lågmälda röster.

»Would you be the dad
of the children I most likely won’t have?
Is that how much you like me
or is it not even close?«
»My Cousin«, Frida Hyvönen

Varje lördag klockan fem minuter i sex sätter sig Frida Hyvönen i soffan på övervåningen i sin gula trettiotalsvilla med en kopp te och lyssnar andaktsfullt på helgmålsringningen från det snövita kapell som blivit hennes närmsta granne.

– Tryggheten jag känner när jag sitter där är svårslagen. Och när jag är borta, om jag sitter i turnébussen för elfte veckan i rad eller på någon sylta i Louisiana med en lokalbefolkning som försöker supa ner mig, så kan jag alltid återvända dit. Jag sluter ögonen för ett ögonblick, ser hur luckorna till kapellet öppnas och hör hur klockorna börjar slå. Jag har letat efter ett hem så länge och nu har jag äntligen funnit det.

Fönsterbläcket pryds av ikoner.

– Jag brukar få dem av vänner. Av min mamma och närmaste familj. Jag skulle kanske inte skaffa dem själv, men har dem gärna framme. Alla mina saker symboliserar någonting. Små symboler och lekar som är betydelsefulla för en. Jag kallar det här rummet »Den kristna tron«. Hela rummet är fyllt med bilder och symboler. Jag var lite mörkrädd när jag först flyttade in hit. Då tänkte jag att eftersom jag inte kan fly så ska jag i stället ta tjuren vid hornen och så har jag gjort i ordning saker som kan börja spöka. Dockor, en telefon som är utdragen men som skulle kunna börja ringa, en ballerinaspeldosa som skulle kunna börja snurra. Du vet, för att lura mitt huvud så att jag inte ska vara rädd. Mycket jag har här inne finns här av en anledning och det finns ju så mycket plats.

Det närmar sig eftermiddag i Flarken, och det regnar fortfarande. Frida står i farstun och tittar ut mot gården. Trädet som snart måste plockas upp och några meter därifrån – kapellets klocktorn som sträcker sig upp mot himlen. Hon berättar om de första åren efter »Until Death Comes«, hur obekväm hon kände sig med att inte kunna kontrollera den gängse bilden av sig själv i media när uppmärksamheten skenade.

– Det känns ganska bra att ha er här, eftersom vi är hemma hos mig. Här har jag kontrollen och vågar vara mig själv. Men det är samtidigt väldigt märkligt att ni flyger hit och går runt här i flera timmar. Snart åker ni hem och då sitter jag kvar här och undrar vad det egentligen är för något som har hänt. Det blir en lucka i ens medvetande. Men samtidigt vill man ju inte bara bida någons tid. Om någon nu ska läsa något om mig, då vill jag ju vara fullständigt briljant, förstår du?

– Men det är svårt, för det som gör mig intressant finns ju i min musik. Jag är livrädd för att gå bakom min egen rygg och bli självmedveten och känna att jag bedrar mig själv. Personen som sitter på scenen och som skriver musiken är ju inte den här personen du pratar med nu. Båda är lika sanna, men jag föredrar scenpersonligheten. Det är den jag valt att visa upp.

I samband med fjolårets samarbete med koreografen Dorte Jensen, »Frida Hyvönen Gives You: Music From the Dance Performance Pudel«, sa du att du gjorde den i protest mot den invanda bilden av dig själv?

– Jag visste ju att folk skulle uppfatta det som en uppföljare till min första skiva, eftersom jag vet att journalister vanligtvis tänker ganska snävt. Men skivan i sig var ingen protest, det var musik till en dansföreställning och »Gives You…«- serien startade jag först och främst som ett sätt för mig att strukturera mitt arbete.

Vad var det för bild av dig själv du ville gå emot?

– Jag har nog haft en idé att det funnits en bild av mig, när jag träffar människor, i branschen och utanför. Och det är en bild som jag är livrädd för att förlika mig med, och bli.

Är det inte en rätt så välartad bild?

– Vad tror du? Vad har människor för bild av mig?

Att du är en person som lämnar Stockholm för Flarken.

– Ja, kanske. Men jag tror samtidigt att vi i vår tid är så pass mediestyrda att vi tror det mesta vi läser. Jag är väl den, i någon mening, som ni skriver om? Det är underbart att vi lever i en global värld, att människor har tillgång till all den här informationen.

Men du känns samtidigt ovanligt skicklig på att hantera den bilden.

– Kanske, men så har ju allt blivit bättre sedan jag flyttade hit också. Först var det jobbigt, men nu framstår det alltmer som det bästa jag gjort. Jag är oerhört känslig person. Utsätter mig för en sak och sen bryter jag ihop och så utsätter jag mig för något igen och sen bryter jag ihop igen, och så håller jag på så ett tag. Jag har svårt att släppa in folk i min sfär. Det är viktigt för mig att ha ett rum som är bara mitt eget.

»Gives You …«- projektet

– Min vän, fotografen Elin Berge har fotograferat thailändska kvinnor som har bott och som bor i Västerbotten och det ska bli en fotobok, som kommer ut i januari. Och jag gör musik som ska följa med boken.

Är det en del av »Frida Hyvönen Gives You…«- projektet?

– I viss mån, men grundtanken med serien är att den inte ska vara bunden vid format eller ens musik, egentligen. Min försiktiga ådra säger att jag borde ge ut allt som jag gör i den här serien. Det är till och med så att jag, om jag går och plockar hallon, kan tänka »kanske borde jag göra en burk som heter »Frida Hyvönen Gives You: Hallonsylt« och sälja den på auktion. Jag tycker det är så kul att jag inlett en serie där jag verkligen kan göra vad som helst. Det är synd att jag bara hunnit göra en grej i den.

En liknande blick

Frida Hyvönen om släktskap med andra svenska artister ur sin generation.

– Det finns många jag beundrar. Jag och Jenny Wilson släppte våra första skivor ungefär samtidigt. Det var som om våra skivor kompletterade varandra. Henne känner jag definitivt något slags släktskap med, inte minst textmässigt. Jag förstår hennes språk och kan relatera till det hon skriver. Det är skrivet av någon som har en liknande blick som jag har. Där finns en hemtamhet.

Röster om Frida

Marit Bergman
– Jag tror att det är nåt lite konstigt med Hyvönens hjärna, inget allvarligt, men den är inte kopplad som andra människors. Hennes tankar och därmed låtar rör sig i helt andra banor än hos van liga människor. Jag skrattar mycket till Fridas musik, ibland bara för att det är så briljant. Hon är också extremt hämningslös, med lika starka känslor som intellekt vilket är ovanligt – och en bra koppling däremellan.

Jenny Wilson
– Hon har ett intressant sätt att beskriva saker på. Hon vänder på förutsättningar, händelser och vardagsord så att de hamnar i ett magiskt skimmer, i en egen ihopsnickrad värld. Dessutom gillar jag det kärva i hennes musik. Jag tänker mig att hennes låtmaterial från början är skrivet på en gisten, tungtrampad orgel, för att sedan bitvis förädlas med stråkar, reverb och ett glimrande piano. Det är vackert och ibland till och med änglalikt, men det strävt kärva finns alltid kvar som en besk kärna i låtarnas mitt.

David Sandström
– Hon berättar saker som man inte visste innan, hon formulerar grejer man känt och upplevt men inte satt ord på.
– Man blir hjälpt av att lyssna på henne. Hur coolt är inte det? Och jag tycker inte att hennes musik påminner om nån annan. Det är rätt stort.