Peter LeMarc: Den tunna tråden

Det känns inte som en slump att jag får Peter LeMarcs nya vinylplatta i handen samma dag som Leonard Cohens dödsbud kablas ut över världen.
Inte för att »Den tunna tråden« som Cohens svanesång »You Want It Darker« konstant kretsar kring döden, för det gör den inte. Snarare för att Cohen i slutet och LeMarc nu befinner sig i samma oförställda värld. En värld i nuet, där saker balanserar och när som helst kan vackla.
Skivtiteln ger en närmast övertydlig bild av det hela. Hur lite det skiljer mellan vitt och svart, liv och död. Om du som jag var förtjust i LeMarcs förra alster »En svag doft av skymning« lär du inte bli besviken den här gången heller. Vi känner vid det här laget till sångarens kamp mot cancern, en helvetesresa som senare även hans fru Monika fick ge sig ut på. När Peter LeMarc tackade för sig som liveartist på Skeppsholmen 2014 (för övrigt en av de absolut bästa konserter jag sett en svensk artist göra) satt hon med cellgifter i kulisserna. Att många av texterna på »Den tunna tråden« därför kretsar kring kampen och livets skörhet är förstås inte konstigt. Sångaren nämner aldrig sin fru, håller textraderna på ytan allmängiltiga. Att läsa titellåten och »Re: Längesen« är ändå som att kika in i LeMarcs dagbok av innersta tankar och rädslor.
Det låter LeMarc om »Den tunna tråden« men ändå inte, same same but different. Hur han drar ut på titeln i inledande »Osynligt bläck« får mig att ta fram och jämföra med sånginsatsen på gamla »Mellan månen och mitt fönster«. Men han låter mognare i dag, mer landad. Det låter som en skiva Peter LeMarc bara kan släppa nu som femtioåttaårig gubbe, varken ett år äldre eller yngre. Därför står vinylen nu i min hylla naturligt jämte Bowies avsked »Blackstar«. En annan topp i årets skivskörd där avsändaren precis vet var i livet han befann sig. Producenterna Leif Jordansson och Per Lindholm förtjänar att nämnas här, de hjälper till att få fram en passande och lagom dramatisk ljudbild någonstans i skarven mellan Charles Aznavour och Joe Henry.
Att det just är en vinylskiva jag får känns slutligen också viktigt i sammanhanget. »Den tunna tråden« har två delar, den senare är ljusare än den med de inledande ångestridna låtarna. Samtidigt är det inte en tydlig uppdelning mellan vit och svart jag lyssnar på och fastnar för.
I gråskalan hamnar vi alla. I en skymningstillvaro där hoppet är det absolut sista som lämnar.