Den tunna gränsen mellan ideal och kommers

Tjugotvååriga Tinashe slog igenom med en av 2014 allra bästa r’n’b-sånger, den DJ Mustard-producerade »2 On«. Låten gästades av Schoolboy Q och lyckades frambringa något som påminde om r’n’b så som den brukade låta runt millennieskiftet då den dominerade topplistorna, samtidigt som DJ Mustards omisskännliga sound gav låten en modern, nästan beroendeframkallande inramning.

Men redan innan genombrottet med »2 On« hade Tinashe hunnit med en hel del. Hon har varit barnskådis, en av medlemmarna i ett konstruerat tjejband som varit förband åt Justin Bieber, spelat mot Charlie Sheen i 2 1⁄2 män och släppt tre uppmärksammade mixtapes som hon skrev, producerade och spelade in 2012-2013 på flickrummet hemma hos föräldrarna (där hon för övrigt fortfarande bor kvar). I oktober förra året släpptes albumdebuten »Aquarius«, som av Sonics skribenter utsågs till ett av 2014 års bästa, och album nummer två ryktas vara så gott som färdiginspelat.

När jag i Stockholm träffar henne ombord på den trånga turnébussen som tagit henne, mamma, pappa och två lillebröder genom halva Europa är hon trött och lite avmätt, uppenbart sliten mot slutet av en lång turné på små spelställen med en ambitiös show.

Berätta, hur har du lyckats hålla fast i din identitet som artist trots att du jobbat så kommersiellt från en väldigt ung ålder?

– Jag tror att jag alltid visste att den musik vi gjorde i The Stunners inte var vem jag var som artist, så när vi la ner var jag taggad på att visa för alla vem jag var och att bevisa vad jag kunde. Inte för att jag nödvändigtvis själv visste vilken typ av artist jag ville vara, jag gjorde bara den typ av musik som jag ville höra. Och jag antar att det är så jag de nierat mig som artist – genom att hela tiden följa min smak och mina instinkter. Och eftersom jag hade möjlighet att släppa mina egna mixtapes visste mitt skivbolag vem jag var och vad jag försökte göra när de sajnade mig. De försökte aldrig få mig att passa in i någon särskild mall. De respekterade mig redan, som tur är.

Apropå ditt skivbolag, jag hörde att de inte ville betala för videon till »Bated Breath«?

– Well, med skivbolag är det alltid så mycket byråkrati, regler och folk som måste godkänna allt du ska göra. Jag visste att jag ville göra så många visuals som möjligt, för – varför inte?! Mina fans gillar det och jag uppskattar att lägga till den visuella aspekten till min musik. Så jag bestämde mig bara för att jag ville göra en video och gjorde det. Och sedan när den var klar hörde jag av mig till dem och sa »okej, här är den, den är ute«.

Efter framgången med »2 On«, har du upplevt någon press att leverera en ny hit?

– Jo, lite grand. Skivbolaget vill så klart tjäna pengar så jag måste släppa singlar som är relativt radiovänliga. Det är nog det som »All Hands on Deck« [Tinashes senaste singel med gästrap av Iggy Azalea] handlar om mycket. Men samtidigt känner jag att jag kan balansera det genom att släppa annat slags material också. Jag gillar att ha det bästa av två världar, att både ha låtar som du kan höra på klubben eller på radio och också ha låtar som är känslomässiga och som har mer djup.

– Det känns som att många artister gör antingen det ena eller andra, men du behöver liksom inte vara på bara ett sätt. Jag vill gärna ha möjligheten att balansera på den där tunna gränsen… mellan ideal och kommers. [skratt]

Hur är det för dig som låtskrivare, är det något av det som är enklare för dig att göra?

– Jag tycker faktiskt att det är rätt lätt att göra kommersiella låtar, men att det är svårt att som artist hålla fast vid sin integritet samtidigt. Det är väldigt svårt att göra musik som inte är helt tanklös, som är både kommersiell och tillgänglig för människor överallt utan att bli för osofistikerad. För människor är inte så sofistikerade, tyvärr.

Apropå det har jag förstått att du var med och skrev Jennifer Lopez singel »I Luh Ya Papi«.

– Ja, jo du vet den låten… jag skrev typ tvåhundra låtar till mitt album så jag visste ju att många inte skulle komma med. Många av dem var mest trial and error, mitt sätt att försöka hitta fram till vem jag var som artist. Mycket av den musiken jag gjorde när jag började jobba med andra var inte hundra procent vad jag ville göra utan jag blev påverkad av mycket som var nytt för mig då. I slutändan hade jag en massa låtar där jag kände typ att »det här skulle jag aldrig ge ut«, och J. Lo-låten var nog en av dem. [skratt]

Fem influenser

Tinashe listar de fem album som påverkat henne mest som artist.

Janet Jackson: Velvet Rope (1997)
– Jag var väl knappt född [Tinashe föddes 1993] när den här skivan kom men upptäckte den av en slump i en hög med skivor när vi var på sommarsemester i Iowa när jag var sju-åtta år. Jag hade ingen aning om vem eller vad det var, omslaget har ju inget namn eller titel på sig. Så jag bara satte in den i CD-spelaren och började lyssna, och det blev ett av mina favoritalbum.

Christina Aguilera: Christina Aguilera (1999)
– När jag var typ sex år var den här skivan med Christina Aguilera min favorit. Jag tyckte att hon var den bästa sångerskan ever! Jag brukade ofta härma hennes sång och det var väldigt bra träning för min röst att försöka efterapa hennes teknik.

Michael Jackson: Thriller (1982)
– Jag älskar alla olika lager som finns i hans artisteri. Allt ifrån hans dans – vilket är viktigt för mig eftersom jag själv dansat sedan jag var fyra – hans framträdanden, hur han använder scenen, till alla hans musikvideor som verkligen är fantastiska. Och sedan musiken, wow. Den är så otroligt dynamisk, mycket r’n’b men också mycket pop. Jag älskar The Jacksons och allt de står för, de är fantastiska.

Sade: Love Deluxe (1992)
– Jag är överlag väldigt påverkad av all den musik som mina föräldrar brukade lyssna på hemma när jag växte upp och det här är en skiva som de spelade mycket. Jag har alltid älskat hennes vibe, den coolheten. Jag tror inte att någon annan gjort musik så som hon gjort. Sade har liksom en helt egen genre där det bara finns hon själv. Hon är otrolig.

Bon Iver: For Emma, Forever Ago (2007)
– Jag tror att det här var ett av de allra första alternativa rockalbum som jag blev verkligen besatt av. Jag kan fortfarande lyssna på den här skivan varje dag utan att bli uttråkad. Jag älskar akustiken, gitarrerna, dess minimalism och djup. Jag tror att jag influerats en del av just det.