Årets bästa retro

L-P ANDERSON

Diverse artister: Still in a Dream – A Story of Shoegaze 1988-1995 (Cherry Red/Border)
Den aningen nedlåtande genretermen »Shoegaze« myntades av tidningen NME i skarven mellan åttio- och nittiotalet för att försöka beskriva horden av band som med gitarrer uppskruvade på maxvolym spelade drömskt psykedelisk pop och ofta dolde sina ansikten med långa luggar och hade blickarna fästa på sina skor. My Bloody Valentine var ett av de första och största namnen inom scenen och fastän de själva inte (på grund av rättighetskrångel) finns representerade har deras låt »Still in a Dream« fått ge namn åt den här eminent sammansatta 5CD-boxen. Det är en fröjd att utsätta sig för sträcklyssning på de åttiosju olika låtbidragen. Självklara stjärnor i stil med Ride, Lush, Pale Saints och Telescopes hörs bredvid mer oväntade namn som Cocteau Twins och Flaming Lips. Svenska Whipped Cream finns representerade med tremoloorgien »Explosion« och amerikanska Galaxie 500 håller total världsklass i »Tugboat«. Shoegaze-genren har åldrats med värdighet och många av de medverkande artisterna låter inte sällan bättre nu än då.

Diverse artister: Wayfaring Strangers – Cosmic American Music (Numero/Playground)
Sjätte utgåvan i serien där spår hämtade från gamla sällsynta privatpressade plattor blandas med bortglömda reabacksfynd som i ett annat sammanhang får nytt liv. Den senaste »Wayfaring Strangers«-samlingen tar avstamp i countryinfluerad folk- och rockmusik, det som Gram Parsons i intervjuer brukade benämna som cosmic American music. Plain Janes magnifika »You Can’t Make It Alone« är en inspelning av hudknotterframkallande karaktär hämtad från deras enda, rakt igenom suveräna och extremt Byrds-osande album. Jeff Cowells »Not Down This Low« är en countryrockrökare som manar till upprepade lyssningar (kolla även in fullgubbehiten »Lucky Strike’s and Liquid Gold« från Cowells egenutgivna album som även det blivit återutgivet av Numero). Mistress Mary backades upp av Gene Parsons från The Byrds på sin sällsynta platta »Housewife« från 1968 och låten »And I Didn’t Want You« är stark kandidat till att vara bland det mest rörande som spelats in.

Diverse artister: The Florida Box – 1950s & 1960s Oddball Labels (Be! Sharp)
Florida är inte bara apelsiner, palmer, alligatorer och lyxyachter. Staten har också en lång tradition av förstklassig rock’n’roll, något som inte minst den här mammutstora lådan är ett välljudande bevis på. Ofantliga mängder vild rockabilly, skruvad rock’n’roll, country och garagerock av sällan hörd karaktär har grävts fram. Imponerande efterforskningsarbete gör att vi äntligen kan få ta del av information som att Jack A. Curry som drev Air Records i Miami och gav ut Hasil Adkins »Chicken Walk« på singel är samme man som uppfann och tog patent på praktiska glasögontillbehör i stil med en backspegel som går att knäppa fast på bågarna. I den tjocka inbundna bok som följer med presenteras singlarna i djuplodande närstudier. Gene Normans mobbarhit »Snaggle Tooth Ann« hörs bredvid eviga favoriten Gene Watsons »My Rockin’ Baby« och monsterbrutala instrumentalpärlan »The Happy Zombie«.

Diverse artister: Brown Acid – The Second Trip (Riding Easy)
Stenkrossarhård amerikansk rock från tiden efter det att flowerpowervågen ebbat ut men innan punken gjort entré. Musikerna som hörs på volymerna i serien »Brown Acid« hade vuxit upp med garagerockband, Beatles, Stones, LSD, marijuana och fredstecken. I början av sjuttiotalet blev klimatet hårdare och influenser från grupper i stil med Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple och Grand Funk Railroad gjorde sitt intåg i ljudbilden hos många källarband. Obskyra singlar ursprungligen utgivna av små bolag med liten budget slåss om utrymmet. Det är en riff-fest utan like med låtmaterial som få utanför de mest inbitna samlarkretsarna tidigare har hört. Som 1971 års brutalt hårdrockiga psykpärla »Silence of the Morning« med Glass Sun eller Crossfields »Take It!«, förstklassig motorcykelrock från 1970 med synnerligen elakt orgel- och gitarrspel. »Brown Acid« är nästintill lika livsnödvändig som samlingar i stil med »Pebbles« och »Nuggets«.

Ned Doheny: Ned Doheny (Be With)
Superb yachtrock och strandfunk från Malibu-sonen som var bland de första att skriva på för Asylum. Dessvärre satsade skivbolaget alla sina pengar på att marknadsföra Jackson Browne, vilket gjorde att extremt få personer hittade fram till Ned Dohenys debut då den gavs ut 1973. Detta trots att Rolling Stone i sin recension beskrev plattan som en sydkalifornisk motsvarighet till Van Morrisons »Astral Weeks«. Jazziga och mjuka vibbar rakt igenom och idel toppklassiga musiker med namn som Graham Nash i spetsen. Vid en första lyssning framstår skivan som trevlig men efter några genomspelningar griper den tag om dig och blir alltmer svår att lyfta av från skivtallriken.

Big Star: Complete Third (Omnivore/Warner)
Varenda demo, råmix, alternativtagning och färdig ljudmaster som kan kopplas till inspelningen av Big Stars tredje platta, som gjordes 1974 men gavs ut först fyra år senare, serverad i lyxig förpackning. Omnivore har vänt på alla stenar och hittat totalt sextionio spår varav tjugonio aldrig tidigare varit utgivna. Big Star var i upplösning och få trodde när plattan spelades in att producenten Jim Dickinson skulle lyckas sy ihop ett album av det spretiga materialet. Allra minst ett som senare ofta hamnat på listor över de allra mest inflytelserika genom tiderna.

Träd Gräs och Stenar: Träd, Gräs och Stenar (Anthology/Border)
Jesper Eklöw trakterar vanligtvis den mest boogieriffbenägna gitarren i New York-bandet Endless Boogie. Han jobbar även på skivbolaget Mexican Summer. För deras underetikett Anthology har han satt samman den här massiva utgåvan som innehåller Träd Gräs och Stenars två egenutgivna liveplattor »Djungelns lag« och »Mors mors« från 1971 respektive 1972 utökade med massor av outgivna inspelningar gjorda vid samma tidpunkt. Drygt fyra timmar totalt trollbindande musik som når dimensioner inte ens Fader Yod och Ya Ho Wa 13 snuddat vid.

Diverse artister: [Cease & Desist] DIY! (Cult Classics from the Post Punk Era 1978-1982) (Optimo)
I slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, under punkvågen och i dess kölvatten, växte do it yourself-ideologin sig stark. Grupper i stil med Desperate Bicycles, Scritti Politti, Swell Maps och Television Personalities tog DIY till sina hjärtan och gav ut fenomenala plattor utan inblandning från utomstående skivbolag. Den här samlingen, fullmatad med sällsynta DIY-pärlor, är tillägnad Chuck Warner (mannen bakom Hyped2Death) och Sonic #86-bekante Johan Kugelberg, vilka i konvolutet omnämns som genrens motsvarigheter till Alan Lomax och Harry Smith. Dorothys »Softness« är roligt klingande synthdisco med punkattityd som har starka kopplingar till Psychic TV och Genesis P–Orridge, som hjälpte till att skriva låten. The Cro-Tones bidrar med hejdlös dubmusik från Manchester som liknar ett totalzonkat Joy Division med en Martin Hannett utklädd till Lee Perry bakom mixerbordet.

Scientists: A Place Called Bad (Numero/Playground)
Låtarna »Frantic Romantic« och »Last Night« tillhör det absolut bästa som någonsin spelats in när det kommer till punk och powerpop. Det var dock först när Scientists under första halvan av åttiotalet flyttade från Australien till London de fick ett mindre genombrott. Med tuperat svartfärgat hår, vitsminkade ansikten och prickiga skjortor blev de alternativrockfavoriter och i träskmalande gothgaragefavoriter som »Swampland« och »Solid Gold Hell« kombinerades ljudbilderna från akter i stil med Birthday Party, Iggy & The Stooges och Suicide på ett synnerligen aptitligt sätt. Det här är den definitiva samlingen med Scientists.

Angry Angles: Angry Angles (Goner)
2005 startade Jay Reatard och flickvännen Alix Brown ett band tillsammans. Gav ut en handfull singlar, turnerade både hemma i USA och Europa, men innan de hann färdigställa fullängdaren för In The Red uppstod en fnurra på tråden och paret gick skilda vägar. Bandet lades ner och kort därefter solodebuterade Jay Reatard. Memphis-bolaget Goner har efter Reatards död 2010 samlat ihop samtliga de inspelningar Angry Angles hann göra och nu presenteras de i albumformat. Kompromisslös och diskantrik punk och garagerock rakt igenom.

PIERRE HELLQVIST

Trio – Dolly Parton, Emmylou Harris, Linda Ronstadt: The Complete Trio Collection (Rhino/Asylum/Warner)
All makt till Highwaymen men… det är ju så här herrarna borde ha gjort det, lagt fokus på röster, rötter, rymd, samspel och låtmaterial. För att vara en produkt av åttiotalet var första Trio-plattan häpnadsväckande old timey-avskalad, i alla fall om vi undantar själva rösternas himlastormande »wall of sound«-allsmäktighet. Den låter så klart ypperlig än i dag. Här får vi rubbet trojkan spelade in. Det kunde sannolikt ha blivit mer om inte svårnavigerade schemakrockar och, senare, Linda Ronstadts sjukdom kommit emellan.

Little Richard: The Explosive Little Richard (Bear Family/Border)
Sextiotalet var inte nådigt mot det föregående decenniets rock’n’rollpionjärer. För Little Richard förvärrades situationen av en massa skivbolagsstrul och att folk bara ville att han skulle leverera hitsen, soundet och de teatraliska utspelen från det förflutna. Vilket han också, mestadels lite för gärna, gjorde. Men hans korta sejour hos Okeh visade på ambitioner att stå i samklang med samtiden. Slutligen skulle han fullt ut ta steget in i soulsvängen. Don Covay-skrivna Vee-Jay-singeln »I Don’t Know What You’ve Got But It’s Got Me« några år tidigare hade med ackuratess visat att rock’n’rollens obestridlige (och, förstås, självutnämnde) »innovator, originator, emancipator & architect« utan åthävor behärskade även soul. Okeh-sessionernas förutsättningar decimerades knappast av att bad boy Larry Williams kallades in som producent. Nu innebar »The Explosive Little Richard«, utgiven i januari 1967, inget omedelbart karriärlyft för »the bronze Liberace«, men skulden för detta ska nog snarare läggas på tidsandan, och den tänkta publikens bild av upphovsmannen, snarare än på skivan som är oavkortat fenomenal. De här inspelningarna finns på en rad släpp men Bear Familys fold out-dubbel, där sju spår som inte ingick på originalalbumet adderas, är helt enkelt lite för läcker för att exkluderas från en retroåret 2016-sammanfattning.

Prince: Prince 4ever (NPG/Warner)
»I got too many hits, man. I got too many hits!«

Elvis Presley: Way Down in the Jungle Room (Legacy/RCA/Sony)
Sista studioinspelningarna. Oerhört mycket bättre än sitt rykte. Egentligen albumen »From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennesee« och »Moody Blue« på en och samma utgåva, fast med uppfräschat ljud och ett gäng alternativa versioner/outtakes. Det vuxna, rätt tidstypiska soundet i gränslandet mellan country, soul, rock’n’roll och showbiz-skval passar Kungen utmärkt, åtminstone så länge det sistnämnda inte får alltför mycket spelrum.

Diverse artister: Punk 45 – Chaos in the City of Angels and Devils (Soul Jazz/Border)
Mest effektiva botemedlet när du har överdoserat på rockmiljonärer som Crosby Stills & Nash, Eagles och Fleetwood Mac? LA-punk i koncentrerad form. Attityden, energinivån, gitarrväggarna, gatunärvaron, fräset. London-punk och New York-punk kan slänga sig i väggen vid en jämförelse. På denna fullmatade (sextiofyrasidig booklet!) utgåva i Soul Jazz underbart uppviglande »Punk 45«-serie finns bara hits. The Zeros »Don’t Push Me Around«, The Urinals »Ack Ack Ack Ack«, The Dils »Class War«, X »We’re Desperate«, Iggy And The Stooges »I Got a Right«, The Germs »Forming« och inte minst The Weirdos blytunga »Life of Crime«. Allesammans, och resten, är ren allmänbildning.

George Jones: The Tour de Force 1972-1980 (Raven)
Fem – »A Picture of Me (Without You)«, »Nothing Ever Hurt Me (Half as Bad as Losing You)«, »The Grand Tour«, »Memories of Us«, »I am What I am« – hyfsat oklanderliga album samlade på en behändig dubbel-CD. Har du inte skivorna redan och är nyfiken på hur George Jones utvecklades under vägledning av countrypolitanproducenten Billy Sherrill är det alls ingen dum start. Kanske rentav bästa tänkbara start. »The Grand Tour« och »I am What I am« är trots allt två av country- och musikhistoriens verkliga milstolpar. Det var de här åren Jones började sjunga med en mörkare, vuxnare och mer sängkammarsensuell röst som visade sig synnerligen klädsam oavsett om den parades med Tammy Wynette eller fick agera på självömkande solokvist.

Terry Allen: Lubbock (On Everything) (Paradise of Bachelors/Playground)
Då Sturgill Simpson hoppade upp på scen vid ett Jason Isbell-gig i Alabama i fjol valde de båda americanafrälsarna att gemensamt tolka »Amarillo Highway« av Terry Allen. Terry Allen? Han har aldrig blivit allmängods men länge varit något av favoriternas favorit. Fritänkare, konstnär, satiriker. Lowell George i Little Feat var ett fan. Laurie Anderson likaså. David Byrne från Talking Heads såg till att få med honom i filmprojektet »True Stories« och har även bidragit med liner notes här. Paradise of Bachelors började med att ge ut Terry Allens debutalbum »Juarez«, som icke alls är dumt men kanske inte där du ska inleda bekantskapen. Uppföljaren »Lubbock (On Everything)« är hans mästerverk. Ömsint, dråpligt och detaljrikt porträtterar dubbel-LP:n från 1979 vardagslivet i det vidsträckta västra Texas. Du som gillar The Flatlanders underbara »More a Legend Than a Band« men lyckats undgå den här filuren lär falla som en fura. Terry Allen har ingen stor röst, men är en alert observatör och underfundig rapportör. »Lubbock (On Everything)« är ett av de där albumen som gör redan stora Texas ännu lite större. Även om det så råkar handla om småstads-Texas.

Gillian Welch: Boots No. 1 – The Official Revival Bootleg (Acony/Border)
En av de artister som allra mest har möjliggjort dagens »alternativa« Nashville. En av de artister som visade att det visst gick att göra det på ett annat sätt och ändå få snurr på verksamheten. En av de artister som aldrig har gjort avkall på vare sig integritet eller vision. Vi borde alla knäfalla inför Gillian Welch. I väntan på det går det med fördel lyssna på hennes knäckande version här av Robert Earl Keens »Go On Downtown«. Eller ännu hellre lyssna på hela skivan, som visar vägen fram till debutalbumet »Revival«.

Big Star: Complete Third (Omnivore/Warner)
»You’re a wasted face, you’re a sad- eyed lie, you’re a holocaust«. Ifall du har förträngt att Alex Chilton även uppfann sadcore.

Judy Henske & Jerry Yester: Farewell Aldebaran (Omnivore)
Ingen glömmer Judy Henskes röst, den fyller alla rum, kittlar alla sinnen. Ändå är den här skivan egendomligt förbisedd. »Beatnikdrottningen« gjorde den med dåvarande maken Jerry Yester – tidigare i New Christy Minstrels och Modern Folk Quartet, vid tidpunkten Zal Yanovskys ersättare i The Lovin’ Spoonful och för att röra ihop allt ytterligare är just Zal Yanovsky producent här – och passade då på att ta ut svängarna rejält i vad som nog bäst kan beskrivas som en symbios av psykedelia och barockpop. Allt är inte svinbra men du blir hela tiden förbryllad, hela tiden stimulerad.

PM JÖNSSON

Diverse artister: Indian Talking Machine (78 rpm Record and Gramophone Collecting on the Sub-Continent (Sublime Frequencies)
Jag skrev en text om Robert Millis bok i skivsamlarspecialnumret, men måste ta med den här också. Årets retro. Utan tvekan. Och då handlar det förstås inte enbart om låtarna på de två CD-skivor som medföljer boken, utan även metatexten, dokumentationen i stort, texter och alla bilder på människor, skivor och andra föremål. I fokus indiska stenkakor och de som samlar på skivorna, från akademiker till trashankar. Viktigt dessutom att våga satsa på påkostade utgivningar i det ickefysiska tidevarvet. Tyvärr har boken redan sålt slut, men förhoppningsvis ger Sublime Frequencies ut en andra upplaga inom kort.

Diverse artister: Music of Morocco – Recorded by Paul Bowles, 1959 (Dust-to-Digital)
Något otippat att inte Dust-to-Digital gav ut ovan nämnda bok/samling om indiska sjuttioåttavarvare. Jag tror att det var tanken från början. Antagligen hade de fullt upp med andra omfångsrika project. Som den här efterlängtade boxen som presenterar Library of Congress skivor med marockansk music som författaren och kompositören Paul Bowles spelade in. Dessutom har Philip Schuyler, som sammanställt utgåvan, lagt till mängder med inspelningar som aldrig tidigare lämnat arkiven. Merparten av låtarna är folkmusik, en del traditioner har säkert försvunnit i dag, men det finns också musik som har likheter med rock, som hypnotiska rytmer från gnawamusiker. När ni läser det här har skivbolagets senaste projekt landat, en bok och skiva med Washington Phillips.

Diverse artister: Bobo Yéyé – Belle Époque in Upper Volta (Numero/Playground)
Ännu en box som täcker in ett musikaliskt område på ett nytt sätt. Det finns samlingar som har rört sig i samma domäner, till exempel på Analog Africa och holländska Kindred Spirits, men afrospecialisten Florent Mazzolenis kartläggning över popmusiken i Övre Volta, senare Burkina Faso, är minst sagt imponerande. Tre skivor med de mest framstående banden, som Volta Jazz, Dafra Star och Echo Del Africa, presenteras tillsammans med över hundra bilder från samma tid tagna av fotografen Sory Sanlé som i likhet med musikerna var verksam i Bobo-Dioulasso i sydvästra delen av landet.

Diverse artister: Sacred Flute Music from New Guinea – Madang/ Windim Mabu (Ideologic Organ)
Som samlare på etnografiska skivor har jag fantiserat om att hitta de tre skivor med fältinspelningar som David Toop gav ut på Quartz Publications. I våras hade en skivaffär i Göteborg fått in »Hekura« med schamaninspelningar från Amazonas. Jag slog till även om jag hade CD-utgåvan som Sub Rosa gav ut i fjol. De två skivorna med flöjtmusik från Nya Guinea, utgivna 1977 och 1979, saknas dock fortfarande i samlingen. I original. Stephen O’Malley, från Sunn O))), hade den goda smaken att ge ut skivorna på nytt i en dubbelutgåva. Musik som inte liknar någonting annat. Balsam för själen.

Jack Rose: Red Horse, White Mule/ Opium Musick/Raag Manifestos (VHF)
Jack Rose: Jack Rose/I Do Play Rock and Roll/Dr. Ragtime & His Pals (Three Lobed)
När Jack Rose dog för sju år sedan försvann gitarristen som under nollnolltalet hade tagit sig an gitarrmusiken John Fahey utvecklat. Jag såg Rose en gång live; han var förkyld som fan och var tvungen att snyta sig under låtarna, drack öl som en svamp, men gjorde ändå ett oförglömligt intryck. De sex skivor som återutges i höst är suveräna, varenda en av dem. Det är någonting i känslan som gör honom speciell. Musiken går in i kroppen och stannar kvar där.

Diverse artister: Imaginational Anthem Vol. 8: The Private Press(Tompkins Square)
Jack Rose var förresten ett självklart namn på de två första »Imaginational Anthem«-samlingarna som Tompkins Square gav ut. Temat är gitarrmusik som ofta, men inte alltid, utgår från sextiotalets Fahey/Takoma-tradition. Det kan vara blues och folkmusik i botten, men även konstmusik, ragor eller någonting annat. Den åttonde volymen i serien koncentrerar sig på obskyra låtar från privatpressade skivor. Urvalet är som vanligt gjort med fingertoppskänsla, instrumentalmusik som är lika avslappnand som skarp i konturerna. Det mest välkända namnet är Perry Lederman som, sägs det, influerade både Bob Dylan och Jerry Garcia men vars egen musik knappt någon har hört.

Joanna Brouk: Hearing Music (Numero/Playground)
Numero har aktualiserat flera skivor som hamnat i new age-facket men som har lika mycket gemensamt med ambient eller minimalism. Jordan De La Sierras »Gymnosphere: Song of the Rose« är ett exempel. Årets dubbel med Joanna Brouk samlar för första gången musik – främst från kassetter – med en relativt okänd tonsättare från Kalifornien vars musik känns helt rätt i tiden. Melodiska linjer som med lätthet rör sig i landskapen och mörkare dronemoln samsas på en oavbrutet fascinerande skiva. Bolaget har i år även gett ut, delvis digitalt, suggestiv new age med David Casper och Master Wilburn Brochette.

Azna De L’ader: Zabaya (Sahel Sounds)
Sahel Sounds sprider musik från Sahel-området i Västafrika (Mali, Niger med mera). I början var det en blogg, numera är det lika mycket ett skivbolag. Christopher Kirkley (som driver Sahel Sounds) ger i huvudsak ut ny musik, ett undantag är de två samlingarna med Mamman Sani som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Elektroniska folkpopmelodier från Niger, inspelade under åttiotalet. Nu kan vi även lägga till Azna De L’ader. Stökig rock centrerad kring gitarristen Mona som bildade sitt första band, The Crocodiles, redan 1970. Ljudkvaliteten är något risig men det är häftigt att höra att det även i Niger fanns musiker som spelade en egen rytmisk, psykedelisk rock mixad med traditioner från byarna.

Diverse artister: Aloha Got Soul: Soul, AOR & Disco in Hawai’i 1979-1985 (Strut)
Motsatsen till gitarrstöket från Niger. Välproducerad pop, disco och soul från Hawaii. Även här är det en blogg som utmynnat inte i ett skivbolag men väl en samling. Den dokumenterar något som få har koll på internationellt. Brittiska Strut gav ungefär samtidigt ut en samling, »Soul Sok Séga«, med musik från Mauritius som också rekommenderas. Men jag fastnade främst för det smöriga Hawaii. Tänk att åka dit i en tidsmaskin, till sent sjuttiotal, köpa en svajsig skjorta och sedan ligga på ett hotellrum och skruva in de lokala radiokanalerna.

Diverse artister: Tanbou Tojou Lou – Meringue, Kompa Kreyol, Vodou Jazz & Electric Folklore from Haiti 1960-1981 (Ostinato)
Analog Africa har ägnat året åt Kap Verde (två bra skivor, en samling och en platta med svängiga dragspelaren Bitori), men de överträffas av den här samlingen med musik från Haiti som ser ut exakt som en Analog Africa-utgåva: i design, sättet att skriva liner notes och övrig estetik. Ett perfekt komplement till »Haiti Direct« som Strut gav ut härom året. Låtarna är så vansinnigt dansanta att det är svårt att föreställa sig att Haiti drabbats av så mycket elände genom historien. Suveränt ljud dessutom, levande och dynamiskt, framtrollat av Michael Graves som anlitas av era reissue-etiketter.

FREDRIK THORÉN

Nina Simone: In Concert (Verve/Universal)
»Is she a jazz singer? A folk singer? A pop singer? An avenging angel? A witch?«, skrev en kritiker i skivans liner notes då »In Concert« gavs ut 1964. Jag tror inte Nina Simone själv hade något inflytande över vad det stod. Däremot hade hon inflytande på scenen – i låt efter låt leker hon med sin vita publik. Hon skämtar (eller är hon sarkastisk?), glömmer bort meningar (eller gör hon?) och framför allt: sjunger protestlåtar. Ett exempel: »This is a showtune, but the show hasen’t been written for it yet«, säger hon och fortsätter sjunga »Mississippi Goddam«. Under Carnegie Hall-inspelningarna är hon på höjden av sin karriär. Man märker inte hur bruten hon skulle bli, av ändlösa spelningar, mannen som slog henne, landet som behandlade henne som skit. Här har hon fortfarande hopp.

Arthur Russell: Corn (Audika)
Arthur Russells enorma inflytande efter sin död i aids 1992 kommer av att han i sitt konstnärskap flöt fritt mellan en alternativ discokultur, ambientekon och folkpop. De två första tilltalar ljudnördar som är uppväxta på bubblig electronica av laptopproducenter och den tredje tilltalar inbitna indiepopare. »Corn« (egentligen släppt i fjol men får vara med här ändå) är någon form av blandning av allt detta – det är popmusik men samtidigt så transparent. Albumet skulle egentligen bli hans tredje men sorterades bort av skivbolaget 1985. Den karaktäristiska cellon, trummaskinen man nästan kan dansa till, den ekande rösten, gitarrer som kommer och går. »Corn« är känslan av ofärdiga kassettband och alternativa tagningar som ger ännu en inblick i en av nittonhundratalets mest intressanta artister.

Big Star: Complete Third (Omnivore/Warner)
Med en ständigt enkel gitarrkompositionsinramning av Alex Chilton tar han med lyssnaren in i nattliga sessioner av kärnvärden: hur viktiga vänner är i ens liv, att uppskatta fina dagar och att titta på månen ibland. Då Big Star återupplivades på nittiotalet var det få låtar från detta deras mytomspunna tredje album som Chilton ville spela, omöjligt är inte att han såg den perioden som alltför katarktisk. Det vilar ett isolerat mörker över »Third«. »This sounds a bit like a goodbye/And in a way it is, I guess«, sjunger Alex Chilton i »Take Care«. I några låtar är det som att åka rakt ner i ett svart hål av djupaste ångest.

Hiroshi Sato: Awakening (GT/Sony Music Japan)
Hiroshi Sato är ingen känd japansk musiker. Han finns aldrig på listor över inflytelserika personer, hans wikipediasida är tagen av en fotbollspelare. Trots att han har släppt många soloalbum – varav »Awakening« är det mest ikoniska – kan hans status i hemlandet nog liknas vid en mindre berömd motsvarighet till Janne Schaffer, fast för synthar och keyboards i stället för gitarr. En studiomusiker som stretar på, en ljudnörd som kanske i vanliga fall kommer in och gör sitt jobb, men i sina soloverk har total kontroll över ljudbilden. När han träffade sångaren Wendy Matthews i början av åttiotalet i Los Angeles skapade de det fantastiska, vågiga soundet på »Awakening«: mjuka synthkuddar, funk, ballader och rakt igenom balearic.

Tee Mac: Night Illusion (Soul Jazz/ Border)
Man kan lätt tro att all musik finns tillgänglig i den postdigitala åldern vi närmar oss. Men nigerianske Tee Mac är inte många bekanta med. »Night Illusion«, som släpptes i tusen egenfinansierade exemplar 1980, är skarp, dansant funk och mjuk boogie med ett enormt musikaliskt djup. Den låter samtida, den låter nollnolltalets neosoul, den är tvärpolitisk och den kryddas enormt av sången från Majorie Barnes, som under sjuttiotalet gjorde ett inhopp i vokalgruppen The 5th Dimension.

Larry Levan: Genius of Time (Universal)
Discon föddes inte med champagne, glitter, lyx och ärd i mitten av sjuttiotalet. Den föddes på loftfester i New York, där man serverades frukt och godis. Larry Levan utvecklade sitt eget The Loft, Paradise Garage, och därmed sitt mixande: han ville få folk att dansa. Phillysoul, italodisco, punk, Kraftwerk eller synthpop – ingenting var för smalt, brett eller otänkbart att mixa in. Bara folk rörde sig och drogerna flödade. Tyvärr blev det senare mer och mer viktigare, och Levan dog alldeles för tidigt i början av nittiotalet. Han hann göra många remixer, men inte mycket är släppt. Antagligen rör det sig om upphovsrätt. Här får vi den mest ambitiösa katalogiseringen av de han fingrade på.

Betty Davis: The Colombia Years 1968-1969 (Light In The Attic/Border)
Hon är nog mest känd för att ha lånat sitt ansikte till dåvarande maken Miles Davis album »Filles de Kilimanjaro«. Ur rockkändisskvallersynvinkel är hon en guldgruva – hon var modellen som ville göra uppkäftig funkrock, hängde på hippa klubbar, gifte sig med Miles Davis när hon var tjugotre 1968 och skilde sig året därpå då Miles anklagade henne för att ha haft en affär med Jimi Hendrix. Hennes egna album gjorde inte så mycket väsen av sig, och hon försvann från musiken. I dag har skivorna och Betty Davis omvärderats, och man kan se henne som en föregångare till vad Prince och Madonna senare gjorde på åttiotalet med kombinationen av sex, funk och mode. Hon var som Miles skrev i sin självbiografi »talented as a motherfucker«. Den här samlingen ringar in perioden då hon spelade in med Miles, fick in honom på Sly & The Family Stone och uppdaterade hans garderob. Betty Davis nästan growlar, skriker och mixar funk med psykedelia.

Diverse artister: Boombox 1 – Early Independent Hip Hop, Electro and Disco Rap 1979-82 (Soul Jazz/Border)
Det är ovanligt med hiphop på TV. Speciellt att den studeras på samma arkeologiska sätt som ändlösa dokumentärer om punk eller rock. Serien The Get Down, som hade premiär i år, skildrar med ett dokumentärt anslag disco- och electromixar, hemliga fester, hur röster skolas i stränga kyrkor och just hiphopens födelse och dess element. Man kan se »Boombox 1« som ett soundtrack, även om The Get Down tar vid några år tidigare än 1979. Det brukar heta att hiphopen föddes med The Sugarhill Gang, Grandmaster Flash & The Furious Five och Afrika Bambaataa & Soul Sonic Force ikoniska låtar, men verkligheten är ofta mer komplicerad. Här får vi grupperna och artisterna som utgjorde den tidiga scenen men som inte fick fortsatta, stora karriärer. Det är rockarkeologi om något.

Michael Jackson: Dangerous (Epic/ Sony Music Japan)
Om Jacksons tidigare skivor var perfekt åttiotalspop kom 1991 års »Dangerous« som en råbiff av tuff r’n’b, industriell funk och hiphop, samtidigt som den var en utsträckt hand med balladerna »Heal the World« och »Gone Too Soon«. Googlar man »Dangerous 25« kan man grotta ner sig i fanforum, artiklar och önskningar om att det kanske kan komma en utökad specialversion av albumet. Ty liknande gjordes då »Thriller« och »Bad« fyllde tjugofem. Det vore fantastiskt med en hög demos, studiofilmer, intervjuer och de osläppta låtarna – »Bottle of Smoke«, »Bubbles«, »California Grass« med flera. Men inget är bekräftat, ännu. »Dangerous« förtjänar en omlyssning likafullt, om inte annat för att den i år getts ut i en digitalt remastrad japansk CD-utgåva.

Diverse artister: Aloha Got Soul: Soul, AOR & Disco in Hawai’i 1979-1985 (Strut)
En del av oss har varit smått besatta av Hawaii sedan vi såg de första introsekunderna till åttiotalsserien Magnum. Men i musikväg använder sig serien ofta av medelmåttiga covers på kända sextiotalslåtar, antagligen för att spara pengar. Det hade varit bättre om de nyttjat den samtida, lokala soul- och mjukrockscenen för att gestalta »trubbel i paradiset«-paradoxen, eller vad som där kallas »hapa haole« – som fritt översatt betyder ungefär hälften hawaiianskt, hälften vitt. Det är en lustfylld poolparty-, jazzfunk- och boogiesamling som Strut satt ihop.