Oskiljaktiga syskonsjälar

Stevie Nicks och Lindsey Buckingham träffades i mitten av sextiotalet, när båda var elever på Menlo-Atherton High School i Atherton, Kalifornien.

»Jag var på en tillställning och där satt han [Buckingham] och spelade ’California Dreamin’ av The Mamas And The Papas«, har Stevie Nicks berättat. »Helt skamlöst gick jag fram och började sjunga med honom. ’Hej, det är jag som är Stevie Nicks’, sa jag, när han slutat spela. ’Jag är Lindsey Buckingham’, svarade han.«

På Stevie Nicks och Lindsey Buckinghams första album tillsammans, utgivet tre år innan Mick Fleetwood skulle be dem gå med i Fleetwood Mac, återfinns »Crystal« – en långsam och suggestiv kärleksballad som senare också skulle komma med på Fleetwood Macs självbetitlade album från 1975. Texten till »Crystal« riktar sig till en icke namngiven partner, men när man lyssnar på den är det omöjligt att inte tänka på Stevie Nicks och Lindsey Buckingham. »How the faces of love change, turning the pages, and I have changed, oh but you, you remain ageless«, sjunger Stevie Nicks, en av rockhistoriens vackraste och ensammaste röster. »I turned around and the water was closing all around, like a glove, like the love that has finally, finally found me«.

När Fleetwood Mac stod på scen under sjuttio- och åttiotalet kommunicerade Stevie Nicks och Lindsey Buckingham instinktivt med varandra. I gamla videoklipp från deras storhetstid står Nicks alltid i centrum för publikens uppmärksamhet. Till vänster om henne står Buckingham. När han sjunger tar hon ett steg tillbaka och registrerar skeendet snett bakifrån. Flera av Fleetwood Macs mest populära ögonblick, däribland »Landslide« och »Go Your Own Way«, är intima skildringar av deras relation, dess upp- och nedgångar, och eftersom de var oskiljaktiga privat blev de oskiljaktiga också på scen. Det var när de gick med i bandet som Fleetwood Mac skulle nå sina största framgångar. I kraftfältet mellan dem uppstod några av rockhistoriens mest laddade och dramatiska ögonblick.

Brew House är en lagerliknande lokal fem minuters gångpromenad från Scandinavium i Göteborg. The xx ger här den andra av tre sedan länge utsålda konserter på svensk mark. En halv minut in i »Heart Skipped a Beat«, en sång om ögonblickskort förälskelse, sneglar Oliver Sim mot Romy Madley Croft på andra sidan scenen. »Please don’t say we’re done, when I’m not finished«, sjunger han, uppfordrande. »I could give you so much, make you feel, like never before«. På andra sidan tittar Romy Madley Croft upp från bakom sin korpsvarta lugg. »It’s been a while, and you’ve found someone better«, sjunger hon tillbaka, med blicken fäst i Oliver Sim. »But I’ve been waiting too long to give this up/The more I see, I understand, but sometimes I still need you«.

De är nitton år gamla och har känt varandra sedan de lärde sig tala. »Sometimes I still need you«, mässar Oliver, om och om och om igen. »Sometimes I still need you«, svarar Romy, samtidigt som hennes gitarr slår piruetter över ett handklappsliknande trumljud och publiken på ett fullsatt Brew House kippar efter andan.

I slutet av augusti gav London-trion (tidigare en kvartett, keyboardisten Baria Qureshi hoppade av i november) ut sitt debutalbum. Det blev så omhuldat av europeiska musikkritiker att brittiska och svenska dagstidningar redan i somras utnämnde det till 2009 års bästa skiva, och allt sedan dess har det spekulerats i huruvida Oliver Sim och Romy Madley Croft är mer än bara vänner – om det passionsdrama som utspelar sig i deras texter är sprunget ur en verklig kärleksrelation. I »Basic Space«, The xx andra singel, sjunger Croft »I’ve suffered shipwrecks right from the start. I’ve been under water, breathing out and in. I think I’m losing where you end and I begin«.

Bandets texter är tvåvägskommunikation mellan parterna i en kärleksrelation och på scen, där Sim och Cro kastar fraser mellan varandra som barn kastar boll, tillförs de ytterligare en dramatisk dimension.

– Vi har känt varandra sedan vi var tre år, berättar Oliver, några timmar innan The xx går på scen på Brew House. När man är så liten väljer ens föräldrar i mångt och mycket vilka man ska umgås med. De föser samman en med andra människor och ger en redskapen att kommunicera med. Med tiden har jag och Romy vuxit samman. Vi kompletterar varandra, som människor och som musiker. Romy behöver inte säga någonting för att jag ska veta vad hon tänker. Vi är nästan som syskon.

Oliver, Romy och Jamie Smith, The xx tredje medlem, sitter försjunkna i två nedsuttna, djupblå soffor strax bakom scenen. Med undantag för en kort passus om hur han i framtiden hoppas kunna ägna sig åt mer strukturerat studioarbete för bandets räkning säger inte Jamie någonting, huvuddelen av samtalet ägnar han åt att stirra med tom blick – ömsom på mig, ömsom på sina två bandkamrater.

Oliver och Romy svarar på frågor på samma instinktiva sätt som de kommunicerar med varandra när bandet står på scen. Hon tar vid där han slutar. Där hon saknar ord fyller han i.

– Vi var en väldigt liten krets av vänner som umgicks när vi växte upp, säger Romy. Vi var en mindre grupp på några få som stod varandra väldigt nära, snarare än ett stort gäng som var vagt bekanta. Vi upplevde inget utanförskap, var inga udda figurer, men vi höll oss definitivt för oss själva. Vi bands samman av gemensamma värderingar och stark vänskap, den sort man bara kan uppleva med människor man känt sedan man var väldigt liten.

The xx har ett rykte om sig att vara blyga. I synnerhet amerikanska branschtidningar lägger stor vikt vid det faktum att Romy viker undan med blicken när hon besvarar frågor. Oliver beskrivs som tillbakadragen och dämpad, Jamie som i det närmaste autistisk.

Bakom scenen på Brew House märks mycket lite av allt detta, med undantag för Jamies konsekventa tystnad. I själva verket är The xx bara reserverade, i bemärkelsen att de funderar, ofta och länge, innan de svarar på en fråga.

– Om man jämför oss med andra artister så är vi naturligtvis oerhört blyga, säger Oliver. Men jag vill tänka på oss som ganska normala människor. Att vi är som människor är mest. Du förstår, jag och Romy är inte den sortens människor som föddes för att stå på scen. Det är inte naturligt för oss att stå där uppe. Det har tagit tid att anpassa sig till att kväll efter kväll få den uppmärksamhet det innebär att vara med i ett band och framträda inför en publik.

– Det är inte det att vi är obekväma i den här situationen, förklarar Romy och sveper med höger hand mellan sig själv och mig i ett försök att illustrera en intervjusituation. Men det är fortfarande svårt att vänja sig vid att människor har åsikter om det som man har skrivit, att journalister analyserar våra texter och ställer frågor om våra privatliv. Det känns som att komma tillbaka till skolan. Som att återigen tvingas analysera ett konstprojekt man arbetat med under en väldigt lång tid för en lärare. »Berätta nu Romy, vad är det du menar med den här tavlan? Vad är det du vill säga med den?«, lite så. Jag pratar gärna om vår musik, men när det vi gör plockas isär och bryts ner i beståndsdelar upplever jag att någonting går förlorat, någonting väldigt viktigt, och det skrämmer mig. Jag vill fortfarande att det vi gör ska få leva ett eget liv. Jag tror att det är därför vi upplevs som blyga och tillbakadragna, för att vi drar oss för att svara »ja« eller »nej« på frågor som egentligen kräver dagar, kanske veckor, att svara på.

Oliver Sim och Romy Madley Croft började göra musik tillsammans som The xx när de var sexton år. Romy lärde sig spela gitarr till musik av grupper som The Distillers och Queens Of The Stone Age. Olivers fyra år äldre syster lyssnade på TLC, Ginuwine, Aaliyah och En Vogue och när hon inte var hemma gick han in till hennes rum och lyssnade på hennes skivor. Hans favoritlåtar är »I Only Have Eyes for You« med doowopgruppen The Flamingoes, »On My Mind« med Everything But The Girl och »Ex-Factor« med Lauryn Hill – kärlekssånger som separeras av fyra decennier men som i grunden handlar om en och samma sak, oreserverad kärlek till en annan människa, och därför aldrig kommer att förlora i aktualitet.

– När vi började göra vår skiva slutade jag på mitt jobb som servitör och ägnade mig under en lång period bara åt musik, säger Oliver. Jag är djupt tacksam över att mina föräldrar lät mig hållas under den tiden, att de hade förtroende nog att lita på att jag gjorde någonting produktivt och inte bara gick hemma och drev runt. När vi spelade på »Later with Jools Holland« i fjol, ett program hela familjen samlades kring och såg tillsammans hemma under min uppväxt, tog jag med mina föräldrar för att se oss uppträda. Min mamma fick tårar i ögonen när hon insåg att allt arbete vi lagt ner under så många år faktiskt gett utdelning till slut.

»xx« har bara funnits tillgänglig sedan i augusti i fjol men framstår redan på många sätt som ett klassiskt debutalbum. Uppmärksamheten är välförtjänt, men också oväntad – inte minst för medlemmarna själva. Deras musik är lågintensiv och melankolisk. Romy och Oliver i det närmaste pratsjunger över försiktiga gitarrslingor och texterna skildrar uppbrott och saknad.

När Oliver beskriver hur varken han eller Romy är naturliga scenartister handlar det inte om någon överdrift, snarare tvärtom – på scen ser de ut som att de fortfarande står framför klassen och håller föredrag med blicken fastetsad i golvet. Applåderna som sköljer över dem när de kliver av scen kväll efter kväll på turné kommer fortfarande som en överraskning för dem.

Dagen efter att The xx spelat på Brew House i Göteborg befnner sig Oliver, Romy och Jamie i sin turnébuss på parkeringen utanför Debaser i Malmö, där de ska spela senare under kvällen. Romy är häpnadsväckande lik en ung Tracey Thorn från Everything But The Girl där hon sitter. Oliver fingrar försiktigt på bordet framför sig. Jamie säger ingenting. Det är som att han omedvetet accepterat att The xx till syvende och sist handlar om Oliver och Romy – att det är kraftfältet mellan dem, på skiva och på scen, som ger bandets musik laddning.

– Det kanske kommer som en överraskning, säger Romy och ler trevande. Men sedan en tid tillbaka lyssnar jag nästan uteslutande på Fleetwood Mac. Deras musik, men kanske i synnerhet Stevie Nicks texter, känns ofta som utdrag ur hennes dagbok och hon sjunger dem så att hjärtat slår av på takten när man lyssnar. Ofta irriterar det mig när människor ställer framfusiga frågor om våra texter utan att reflektera över att det kanske finns en djupare mening och allmängiltighet som går förlorad när saker ska analyseras och diskuteras. Men samtidigt, när jag lyssnar på vissa låtar av Fleetwood Mac inser jag att jag ibland gör samma sak själv.

Romy blir plötsligt tyst. Hon tittar upp från under sin huvtröja mot Oliver och sedan mot mig igen. Det tar bara bråkdelen av en sekund, ändå jag inbillar mig att det säger väldigt mycket om hennes och Olivers relation.

– Du frågade tidigare varför jag trodde att myten om mig och Oliver som kärlekspar bara växer sig starkare, trots att vi alltid förnekat det i intervjuer, fortsätter hon. I grunden tror jag att det är väldigt enkelt. Vi är en kille och en tjej som känner varandra utan och innan och som kommunicerar det utåt när vi står på scen. Men jag tror också att det är betydelsefullt för människor att musiken är sann och på riktigt. Och jag förstår dem – för det är viktigt för mig också. I mina mörkaste stunder är det alltid musik som räddar mig.

I slutet av sjuttiotalet lämnade Lindsey Buckingham Stevie Nicks för en annan kvinna. För att hantera uppbrottet skrev Nicks »Silver Springs«, där en av de bärande raderna är »time casts a spell on you, but you won’t forget me/I know I could have loved you, but you would not let me«.

När »Silver Springs« utelämnades från »Rumours«, en av de mest säljande skivorna i rockhistorien, uppfattade Nicks det som ett personligt svek från Mick Fleetwood, ansvarig för låturvalet på skivan. Vid en konsert 1990 bytte hon ut ett par rader i texten till »Gold Dust Woman« och ersatte dem med några ur »Silver Springs«.

Mot slutet av låten vände hon publiken ryggen, spände blicken i Mick Fleetwood bakom trummorna och sjöng »take your silver springs and dig your grave«. När låten var slut lämnade hon scenen och Fleetwood Mac. Efter femton år i ett av tidernas mest framgångsrika rockband hade hon fått nog.

När Fleetwood Mac återförenades under nollnolltalet för en världsturné avslutade de varje spelning med att spela »Silver Springs«. Vid låtens slut ställde sig Mick Fleetwood, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham sida vid sida, hand i hand på scenkanten och tackade publiken för applåderna. »Jag och Lindsey kommer alltid älska varandra«, berättade Stevie Nicks i en intervju. »Vi behöver inte vara ett par för att spänningen mellan oss ska finnas där. På scen är vi alltid tillsammans«.

– Ibland när jag står på scen sluter jag ögonen för ett ögonblick och går tillbaka till de episoder i mitt liv som jag sjunger om och hur det kändes där och då när de ägde rum, säger Romy Madley Croft, fem timmar innan The xx går på scen i Malmö. Jag tycker om att delar av det vi sjunger är självupplevt, eftersom det gör att jag kan känna ett släktskap med låtarna. Det skapar en närhet, inte bara mellan mig och våra låtar, utan också mellan mig och publiken. Men det kan också vara smärtsamt. Man ska ha klart för sig att jag och Oliver inte sjunger om samma relationer eller om samma känslor från samma perspektiv, vi är två olika personer, men när jag står på scen med hundra människor framför mig och alla känslor kommer tillbaka är det skönt att det är just Oliver som står där bredvid mig. Ingen känner mig bättre än han.

Strax efter klockan halv tio på kvällen går The xx på scen i Malmö. Det är så tyst i lokalen att man kan höra en nål falla. När Oliver sjunger de första raderna av refrängen till »Crystalized« dränks lokalen av applåder. »Things have gotten closer to the sun, and I’ve done things in small doses«, sjunger han, och vaggar av och an på scenkanten. »So don’t think that I’m pushing you away, when you’re the one that I’ve kept closest«.

Till höger om honom står Romy, hans barndomsvän, och ser rakt igenom honom.

En skola med anor

The xx bildades på Elliott School i sydvästra London där bland andra artister som Burial, Adem, Four Tet samt flera medlemmar ur både Hot Chip och The Maccabees gått före dem.

– Det visste jag inte när vi gick där, säger Oliver Sim. Alla de där människorna är runt tio år äldre än oss. Det är först efteråt, när journalister berättat det för oss i intervjuer, som vi förstått att de fostrats i samma korridorer som vi. När vi gick på Elliott var skolan mest känd för att Pierce Brosnan hade pluggat där.