Julie Byrne: Not Even Happiness

Spelar ingen roll om hiphopen har tagit över helt eller om alla viker in på elektroniskt, spelar ingen roll om rocken lever eller är död, spelar ingen roll om den konforma Spotify-popen håller på att kväva allas vår entusiasm, spelar ingen roll vem som är president.
Folksångarna kommer ändå.
En efter en. Ibland rentav samlade i trupp.
De kommer i allt tätare intervaller. Blir allt fler.
Likt myrr-resistenta och vårväckta myror paraderar de dödsföraktande in i vår verklighets vardagsrum med sina förhäxande röster, intrikata gitarrarrangemang och patologiskt oortodoxa uppväxtförhållanden.
Att detta om och om igen utspelar sig vore det förstås värt att forska i. Intressantare ändå är vart de alla gör av sina liv efter att den omedelbara hajpen seglat vidare, ty det är ju bara en bråkdel av de allra främsta som vi bryr oss om fem år senare. Särskilt som Father John Mistys existens, briljans, nollställda sarkasm och frigörelse borde ha omöjliggjort en fortsättning på Den Ack Så Allvarsamme Folksångaren.
Men nej då, det ryms fler myror i en stack än du någonsin kan ana.
Så, paraden lär fortgå.
Julie Byrne är det senaste i raden av utropstecken vi förväntas knäfalla av vördnad inför. Vilket vi kanske bör. Frågan är om det ska ske redan nu.
Julie Byrne bor i New York men har levt en – du kunde aldrig ana – nomadexistens som tagit henne än hit, än dit. Vart hon är på väg vet ingen, förutom vinden då möjligen.
Det finns åtskilligt i hennes uttryck och begåvning att fastna för: det eteriska allvaret, det bitvis nästan Chan Marshall-souliga och plågsamt självbekännande (tänker här främst på makalösa »I Live Now as a Singer«), att hon inte bara ägnar sig åt kvasiexistentiellt svammel till beslöjat strängskrap utan de facto vill berätta saker, att hon inte spelar över.
Likafullt är det stundtals svårt att förbise bristen på musikalisk framåtrörelse och melodisk variation, svårt att riktigt avgöra om Julie Byrne är här främst för att förvalta eller de facto tillföra saker.
Talangen finns det däremot ringa anledning att ställa sig frågande inför.