Kung av misär






Självspäkelsemusikens grand old man. Tony Ernst träffar den oefterhärmlige Mark Eitzel. (Ur Sonic #72, 2014.)

– Vet du vad jag grät till i dag, frågar Mark mig plötsligt.

Nej, snälla berätta!

– »Ob-La-Di, Ob-La-Da« av The Beatles. Plötsligt förstod jag vad den handlade om. Jag har aldrig varit kär på det sätt som jag är i dag. Det är som att jag plötsligt tillhör den mänskliga rasen igen, efter femtio års utanförskap.

Ja, Mark Eitzel, den gamle självskärarpoeten, är kär. Det låter kanske osannolikt, men är icke desto mindre sant. Objektet för hans kärlek är en något yngre man som producerar dokusåpor i Los Angeles. De har varit ett par i några år och grunnar nu på om de ska flytta samman. Mark är lyckligare än någonsin.

– Tills han vaknar upp och ser vem jag egentligen är, ja.

Pojkvännen bor i Los Angeles men Mark har fortfarande kvar sin lägenhet i San Francisco.

– Ja. [djup suck] Men jag funderar alltså på att flytta.

Hur långt är det mellan San Francisco och Los Angeles?

– Det tar sex timmar att köra. Det är inte så farligt. I USA är man van vid att köra. Jag kör den sträckan var och varannan vecka nu. I min skruttiga gamla bil. [skratt]

 

Vi träffas backstage innan en spelning i Köpenhamn. Hans lilla kompband håller på att soundchecka, Mark bryr sig inte. Han säger bara till ljus- och ljudsnubben att fimpa lamporna bakom honom. Han vill inte se publiken. »Är det bara fem personer här vill jag inte se fiaskot, och är det en stor publik blir jag bara nervös«.

Han är ute på en miniturné i Europa och har med sig tre musiker. Turnén har varit omgärdad av problem. Mark blev av med sitt pass i Belgien, i Holland tappade han rösten och alldeles nyss halkade trummisen på en isfläck utanför ungdomshuset där konserten ska vara och slog i armen. Om en timme måste han åka ut till Rigshospitalet och gipsa. De andra kommer att vara tvungna att genomföra konserten utan honom.

Konserter med Mark Eitzel är alltid en upplevelse. Jag har sett honom tiotalet gånger nu. Han är opålitlig, förstås. Ibland är det en beklaglig uppvisning i självhat och avbrutna låtar. Andra gånger är det magiska föreställningar där publikens tårar hade kunnat få Sahara att blomstra.

När du spelar live så framför du låtar från hela din karriär?

– Ja.

Du känner fortfarande en samhörighet med dina gamla låtar?

– Fuck yeah. Det slog mig när jag såg Leonard Cohen för något år sen i Spanien att jag har investerat mitt liv, min sanning, i de här låtarna. När jag sjunger »Western Sky« tänker jag så klart ibland på hur jag ska kunna tvätta under turnén, var närmsta tvättomat kan tänkas vara, vad det kommer att kosta, om jag har tillräckligt med euro ute, och så vidare. Jag har ju sjungit den låten i trettio år. Men, någonting tar mig alltid tillbaka till låten. Alltid. Oavsett hur många gånger jag kastat den på marken och trampat på den och slarvat bort den kommer den tillbaka och är bra. Det var det jag såg hos Leonard, alla hans låtar fanns där, de kom tillbaka, som vore de skinande nya – och de var fantastiska.

Ditt första soloalbum var ju faktiskt en liveplatta, »Songs of Love Live«…

– Ja, och »Songs of Love Live« kan jag lyssna på än i dag, den är en av mina favoriter, annars är jag inte så glad i att återvända till mina gamla skivor.

Mark Eitzel fyllde just femtiofem år. Han har gjort musik sedan han var tonåring. Han föddes i San Francisco-förorten Walnut Creek, flyttade sedan runt i världen med sin familj, blev intresserad av punk i tonåren i England och senare Columbus, Ohio. I början av åttiotalet återvände han till San Francisco för att kunna ta del av stadens livaktiga punkscen. Hans tidiga år är höljda i relativt dunkel, men det går rykten om frälsning, alkoholism och militär uppfostran.

– Jag är uppväxt i en tokkatolsk omgivning. Jag sjöng i kören, jag var altarpojke, jag åkte på kristna sommarläger, min mamma dog med radband i handen… Men i dag är jag bara en gammal bög.

Du spenderade väl en del av dina ungdomsår utomlands?

– Ja, jag var i Okinawa 1967, i Taiwan 1968. Jag har massor med minnen från den här tiden, de kommer tillbaka då och då. Jag var en konstig pojke, jag var tio år och åkte buss i Kina själv, ingen aning om vart jag var. Min far var ingenjör i det militära så vi flyttade runt i världen där det fanns amerikanska baser.

Hur pass tidigt blev du intresserad av musik?

– Musiken kom in i mitt liv när jag var ung. Jag minns en dröm jag hade när jag var fyra där alla låtar jag hade i mitt huvud spelades på radion morgonen efter. Dit ville jag nå. Jag lärde mig spela gitarr tidigt. Och skrev mina egna låtar som tonåring.

Om man vill läsa den fullständiga berättelsen om Mark Eitzels liv och leverne borde man kunna hitta det i Sean Bodys bok »Wish the World Away: Mark Eitzel and the American Music Club« från 1999 som är omtyckt i fankretsar. Mark själv skrattar dock bara åt biografin.

– De bjöd över mig till England för att göra intervjuerna till boken. Vi satt på puben, jag var full i en vecka, minns inte ett ord av vad jag har sagt. Jag har inte läst boken, jag orkade inte.

 

American Music Club bildades av Mark Eitzel och gitarristen Vudi 1983. De hann med sju album innan uppbrottet var ett faktum 1994, varpå Mark gjorde sju soloalbum. Tio år senare återförenades gruppen i och med 2004 års album »Love Songs for Patriots«.

American Music Club spelade en alldeles egen sorts americana som inkorporerade jazz, loungemusik och punk med Marks sylvassa texter och inkännande röst. Det kändes som att bandet hela tiden låg nära ett kommersiellt genombrott som aldrig riktigt ville komma. I American Music Clubs fall ledde detta ok – för det är nästan alltid ett ok – i förstone till att Eitzels redan bångstyriga alkoholism föll över bord och i sistone till att bandet alltså upplöstes.

Det återförenade American Music Club föll samman igen, efter bara två album. Någon ny samling kommer icke att ske, förklarar Mark.

– Vudi är busschaufför på heltid nu. Han har inte tid eller lust att repa. Jag spelade med honom för ett tag sedan för skojs skull, några konserter i Austin, och han är så ojämn! När han bryr sig är han för fan John Coltrane, men när han inte bryr sig då bryr han sig inte alls. Men jag älskar honom ändå.

Förutom Vudis heltidsarbete finns det en annan faktor som gör att det aldrig mer blir en återförening: American Music Clubs trummis Tim Mooneys dog i juni 2012. Mark blir känslosam när han ska kommentera det.

– Ofattbart. Helt ofattbart. Han fick en mindre hjärtattack veckan innan han dog men han berättade inte det för någon, för han saknade hälsoförsäkring. Han ville inte vara någon till last. Sedan dog han en vecka senare. Han hade fru och barn.

Mark Eitzel försökte sig på några vilsna elektroniska inspelningar efter American Music Clubs uppbrott. Det kulminerade med utgivningen av »Candy Ass« där Eitzel försökte leka Aphex Twin.

– Jag har gjort många sådana. Men ingen vill höra dem. Och jag vill faktiskt göra musik som folk vill lyssna på. Så nu har jag slutat med det.

Du har haft en udda, lite rörig karriär. Först var det punk, sedan skulle American Music Club slå stort, sedan kom samarbetet med Peter Buck, sedan gjorde du de där märkliga grekiska coverplattorna, därefter har vi den lite senare croonerperioden… Är jag på rätt spår här, eller svamlar jag bara?

– Sanningen är där någonstans, kanske lite mer komplex. Men jag förstår vad du menar. I American Music Club trodde vi att vi var smarta, vilket fick oss att se ännu dummare ut. Man kastade pengar på oss, vi skrev på papper vi aldrig borde ha gått i närheten av. Vi var så jävla negativa hela tiden. Så fort vi skulle göra något, spela live, spela in en skiva, vad det än var sa vi »det här kommer inte att gå«.

Varför?

– Det berodde på många anledningar. Vi var ett kaotiskt band. Vår producent vid den tiden hade sitt eget sätt att locka fram det bästa ur oss, han sa alltid: »Det här är värdelöst.« Det påverkade oss. Även alkoholen var en faktor. Dessutom skämtade vi för mycket, tog inget på allvar. Till sist påverkar det en. När jag spelade in med Peter Buck, och det här är alltså en snubbe som skrivit tio listettor med R.E.M. så han har sett det mesta, var han extremt positiv hela tiden. Han sa alltid, efter varje ny låt vi skrev, att »det här är den bästa låt vi gjort, det här är en hit«. Det lärde jag mig mycket av, den attityden.

 

Det är svårt att beskriva känslorna jag har för Mark Eitzel, att förklara varför jag älskar honom så mycket. Jag gör ett försök: ingen annan artist har hållit mig så hårt i handen under vandringarna i dödsskuggans dal som Mark Eitzel. För några år sedan kallade The Guardian honom för »America’s Greatest Living Lyricist« och det går att rista i sten: Mark Eitzel är modern amerikansk populärmusiks allra skarpaste poet. Ingen annan har skrivit rader som drabbar hjärtat lika oundgängligt. Han är självspäkelsemusikens grand old man.

Hans allra största styrka: när han är som bäst känns det inte som att det finns någon annan på jorden som kan göra de här låtarna, de här albumen. Vad jag vill säga är nog: han är unik.

Jag är nu inte ensam om min kärlek. När jag för några år sedan intervjuade Matt Berninger i The National kallade han – utan minsta stråk av ironi – Mark Eitzel för »Gud«.

När jag förtäljer det här för Mark blir han sur och berättar om när han gick och såg The National i San Francisco med sin pojkvän. Mark hade hört att bandet gillade honom och deras manager fixade fram fribiljetter med tillhörande backstagepass.

– Min pojkvän tycker om dem så jag försökte imponera genom att berätta att jag kände dem, men de ville inte ens hälsa på mig backstage. Så min pojkvän var lite undrande: »Du sa ju att du kände The National…«

Marks egensinniga och självkastratiska humor är oöverträffad. När jag konfronterar honom med min kärlek viftar han bort det på sitt karaktäristiska vis.

– Jag har skrivit en massa ord, jag har jämrat mig en hel del. Men rocklyrik är den allra dummaste konstformen, en schimpans kan göra det lika bra som en människa. Och jag är inte en speciellt intelligent man.

Det där låter som självhat. Varför säger du så?

– Varför inte? Jag har ingen aning. Är du psykiatriker?

 

Mark Eitzels karriär och liv hade kunnat få ett abrupt slut för två år sedan.

– Jag fick en hjärtattack i maj 2011. Inte förrän i november samma år kände jag att jag kunde gå nerför gatan som en vanlig man igen. Sedan tog rehabiliteringen lång tid. Jag är en mes. Läkarna sa till mig: »Spring!« Jag kände bara: »Aj, det gör ont.«

Han vill inte prata särskilt ingående om det som skedde, mumlar bara lite i skägget.

– Det var kolesterolbesvär, det finns flera i min familj som har fått det. Jag var ordinerad medicin som jag inte tog, jag trodde jag var odödlig.

Men det var en riktig hjärtattack, en stor, en rejäl…

– Det var värsta sortens hjärtattack, ambulans till sjukhuset, minnesluckor, sånt. Kan vi byta ämne?

Lever du på musiken i dag?

– Jag har kunnat det länge. Men jag använder mina sista pengar nu, så jag vet inte hur det blir framöver. Hjärtattacken snodde en massa stålar. Men jag är inte heroinberoende så det försvinner inte pengar där, och jag köper inte dyra guldstatyetter och kastar i floden. Jag lever billigt.

Vad gör du en vanlig dag i San Francisco?

– Min läkare kräver att jag ska röra på mig, så det försöker jag göra. Jag vaknar tidigt, köper kaffe, går till min lilla studio och försöker skriva. Jag kanske läser lite, går en lång runda, ringer min pojkvän. Så ungefär.

 

Mark Eitzels senaste album, utmärkta »Don’t Be a Stranger«, tog lång tid att färdigställa och processen var komplicerad.

– Jag började spela in några månader efter hjärtattacken. Skickade sedan färdiga demos till mitt skivbolag… och de var ju skit. Jag visste att de var skit, men jag hoppades ändå. Skivbolaget ville så klart ge ut en American Music Club-platta, de ville åt varumärket, det säljer väl bättre då. De svarade mig rätt så syrligt: »Är du säker på det här, Mark? Vi älskar dig, men…« Till och med min pojkvän tyckte att mina demos var skit. Så jag funderade på om jag skulle ge ut skivan under American Music Club-namnet ändå, men jag ville inte det!

Lösningen var av det mer oväntade slaget.

– Jag ringde min manager och berättade om mina demos och att jag inte hade några pengar, men att jag gärna ville spela in. Då sa han: »Jag har en vän som precis vunnit elva miljoner dollar på lotteri. Kanske kan han låna oss femtusen?« Jag kände hans vän lite grand, hade träffat honom några gånger. Han är från Portland, en fin snubbe. Han är en »björn«, en av de där maskulina bögarna med skägg och kroppsbehåring, du vet. Så jag sa till min manager: »Hälsa honom att jag gillar björnar, jag besöker björnbarer ibland, jag har skägg.« Och vi fick pengarna! Då kunde jag spela in låtarna i en bra studio, och skivbolaget gillade vad de hörde.

Mark är öppet homosexuell och har varit det i några år. Men beslutet att komma ut publikt satt hårt inne. Alla hans vänner visste men han var inte intresserad av att bara bli den där »bögsångaren«, han ville vara en artist som appellerar universellt. När jag intervjuade Edward Droste i Grizzly Bear för några år sedan sa han samma sak: han drog sig också för att komma ut i offentligheten. I USA blir homosexuella artister lätt exkluderade från heterosexuell publik.

– I dag bryr jag mig inte, säger Mark Eitzel. Om folk tycker att det är ett bekymmer vet de inte vad kärlek är. När jag var yngre var det ett problem för mig. Jag kunde inte heller relatera till bögkulturen i San Francisco. Det var disco, det var inget för mig. Jag ändrade textrader så att de skulle passa även en heterosexuell publik, visst. Men nu? Inte en chans.

Du har en gång sagt att det enda folk vill ha i en låt är »the mystery of trying to solve an unknown thing«.

– Jag hade säkert läst Kierkegaard när jag sa det. [skratt] Jag vet inte vad jag menade. Vem är jag ens att försöka förstå? Jag är ett misslyckande.

Börja nu inte igen. Du är viktig för din publik, dina ord är viktiga för dina fans. Jag tror inte att jag hade levt i dag om inte du skrivit »I’ve Been a Mess« och »Wild Sea«. Är du inte stolt?

– Man skriver sina låtar, sedan rör man sig framåt. De är inte sakerna som räddar dig. Jag vill ha betalt för låtarna som jag har skrivit, men sedan äger jag dem inte. Jag hänger inte fast vid dem. De är inte mina. Man äger inte sina låtar.

Sättet du skriver dina låtar på beskriver ganska väl din syn på världen. Du har en bister världsbild, eller hur?

– Visst. Du har rätt. Men de senaste åren har det skett en liten förändring: jag har aldrig varit så kär som jag är nu. Någonsin. Min pojkvän är en bra influens. Han är smart, han är kreativ, han har vunnit två Emmys.

Gillar han din musik?

– Nej, inte alls! Jag skickar honom låtar och han svarar alltid artigt: »Jag är ju inte din publik.«

Ångrar du något i ditt liv?

– Ja, jag skulle ha slutat i American Music Club redan 1984, för helvete. Då hade jag haft en riktig karriär nu. Men jag var inte smart nog. Eller modig nog.

 

Det finns nästan ingen politik i Mark Eitzels låtar. Ändå är han privat väldigt uttalat politisk. Jag har intervjuat honom fyra–fem gånger och varenda gång ägnar han mycket tid åt att fräsa åt det land han kommer ifrån.

– Jag är amerikan, men jag hatar USA. Men jag vill inte göra politisk musik, jag kan inte, det blir bara platt.

När vi nu pratar om artisten kontra personen. Hur mycket av Mark Eitzel finns det i dina låtar?

– Det beror sig på. Framför allt vilken era av min karriär som låten kommer ifrån. De senaste fem åren är det hundra procent.

Har du gett för mycket av Mark Eitzel under din karriär?

– Nej, det kan man inte. Man kan aldrig ge för mycket.

Det finns det där Dylan-citatet från »I and I« som går: »I’ve made shoes for everyone, even you, but I still go barefoot.«

– Det är ett fantastiskt jävla citat. Och det får mig att överväga om det ändå inte stämmer. Men det är Dylan. Jag känner inte så. Jag har inte gjort lika många par skor åt folk som Dylan har gjort.

Mark Eitzel har spelat in en del nya låtar, men vet inte riktigt vad han ska göra med dem. Det kan bli ett nytt album, men det kan också bli något annat. Om det nu blir något alls.

– Jag är färdig med någonting nu. Jag vet inte vad jag är färdig med, jag vet bara att jag är färdig. Efter »Don’t Be a Stranger« kände jag mig klar. Vad som ska komma efter detta? Vet inte. Kanske slutar jag skriva låtar helt.

Det finns också förhoppningar om återutgivningar av en massa gammalt material som Mark hittat i sin lägenhet under en storstädning.

– Ja, jag borde gå igenom alla de där gamla inspelningarna. Jag har tjugo års material samlat. Men vad ska hända med det? Jag vet inte. Tiden får utvisa.

 

Eitzel på skiva

Mark Eitzel har släppt drygt tjugo album under sin trettioåriga karriär. Han är väldigt ojämn, mycket är mer eller mindre olyssningsbart. Detta är hans fem bästa studioalbum.

 

AMERICAN MUSIC CLUB
California
Frontier, 1988

Bandets tredje album är också Eitzels första storverk. Emotionell musik med oerhört djup. Många av hans bästa låtar finns här: »Blue and Grey Shirt«, »Western Sky«, »Last Harbor«. Låtar som han ständigt återvänder till på scen.

 

AMERICAN MUSIC CLUB
Everclear
Alias, 1991

Kritikergenombrottet. Eitzel utsågs i och med detta till »Songwriter of the Year« av Rolling Stone vid årets slut. »Everclear« är ett intensivt och desperat album, Eitzels texter är plågade och bandet kanaliserar alla känslor.

 

AMERICAN MUSIC CLUB
Mercury
Reprise, 1993

Eitzels magnum opus och ett av nittiotalets finaste album, alla kategorier. Bandets storbolagsdebut efter fem plattor på olika indieetiketter. Producerat av Mitchell Froom. Oantastliga låtar och smärtsamt sannfärdiga texter.

 

MARK EITZEL
60 Watt Silver Lining
Warner, 1996

Första soloplattan efter American Music Clubs sammanbrott. Ett mognare album med visst jazzanslag, där ingen av de tolv låtarna faller igenom. Väl sammanhållet av Eitzels distinkta textförfattande och koncentrerade baryton.

 

MARK EITZEL
Don’t Be a Stranger
Merge/Decor, 2012

Eitzels senaste album är också hans bästa inspelning på femton år. Hans röst har mognat, låtarna är välstrukturerade och glöden i pennan intakt. Att han skulle komma tillbaka så här starkt efter hjärtattacken året innan är ingenting annat än ett mirakel.




Relaterat

Röst i förändring
Tidernas bästa livealbum