The Tarantula Waltz: Blue as in Bliss

Ett snedsteg behöver inte vara ett felbeslut. Inte så länge steget går framåt.
»Technicolor Dream«, sjätte spåret på Markus Svenssons fjärde fullängdare som The Tarantula Waltz, är ett sådant snedsteg. Under en dryg minut mixar Svensson in gitarrplock, en datoriserad röst, en apart hiphopsampling och en inspelad barnröst som pratar med pappa Markus. Jag förstår intentionen, att i Bob Dylans fotsteg drömsväva mellan olika tillstånd. Men det blir mest rörigt alltihop, och då inte på det bra sättet. Den datoriserade rösten återkommer för övrigt flera ställen på »Blue as in Bliss« (tänk Radioheads »Fitter Happier«) och känns som ett annat snedsteg till konstnärligt grepp. »Hjalmar«, ett kort mellanspel till låt som samplar en intervju med en gammal stockholmspolitiker, känns först som onödig utfyllnad.
Så, det var allt på minuskontot.
I övrigt är »Blue as in Bliss« en storartad upplevelse.
Markus Svensson har kommit långt, långt sedan debuten som lågbudgettrubadur med svarta ögon och darr på stämman. Nog för att jag hela tiden har gillat den musikaliska resa Svensson varit ute på sedan dess, men det är först nu som The Tarantula Waltz både slår ut och visar musklerna. Långt borta i periferin tassar samma namn som tidigare – Dylan förstås, tidigare turnékamraten Adam Granduciel i The War On Drugs, Van Morrison, Springsteen, Jason Molina – men TTW känns och låter mer självsäker än tidigare. Anslaget är större, produktionen signerad Christoffer Roth är mer bredfilig. Nog för att Markus Svensson står för visionen och låtarna, The Tarantula Waltz är också ett levande femmannaband där varje medlem är med och bygger upp.
»Blue as in Bliss« är också en sådan underbar platta som blir bättre ju längre den får hålla på. Snedsteget »Technicolor Dream« mynnar ut i »Rock’n’roll Halo«, som på några minuter går från pianoballad till större än livet-rock med blås, körer och en Markus Svensson som bara ökar och ökar. Det är en typ av fluffig och hjärtbultande soulrock som faktiskt ingen annan i landet kommer nära. Dessutom med en avslutande blinkning till en gammal Karen Dalton-låt, vilket naturligtvis inte är en nackdel.
I »Hjalmar« är det Hjalmar Mehr som pratar, socialdemokratisk politiker som mest är känd för att ligga bakom rivningen av Stockholms gamla Klarakvarter och att senare fälla almarna i Kungsträdgården. En symbol för något svunnet, för en tid och plats som inte längre finns. Mehrs samplade röst leder logiskt fram till det mäktiga avslutningsspåret »Stockholm Hold Your Son« där Markus Svensson sjunger om vad hans hemstad en gång var. Han sjunger om hur han saknar Klara trots att de aldrig träffats. Efter ett tag ligger hela The Tarantula Waltz med öron mot stadens cement. Till slut exploderar de i skrik och rundgång.
Klara och almarna försvann, ett snedsteg ledde fram till en ny stad. The Tarantula Waltz tar här ytterligare ett steg närmare de allra största.