Thundercat: Drunk

Det vimlar inte av roliga artister i r’n’b-svängen, men Thundercat är ett lysande undantag. Nu är han ju i och för sig inte begränsad till en genre ska tilläggas. Los Angeles-baserade Stephen Bruner är något av en musikalisk multitalang, som förutom att nu ge ut sitt fjärde album också har samarbeten med bland andra skatepunkbandet Suicidal Tendencies, stjärnskottet Kendrick Lamar och flumhoparen Flying Lotus på sitt samvete.
»Drunk« är ett album som speglar hans bekymmerslösa hållning till det där med kategorisering, och ja, i princip allt annat också. Här finns i och för sig en tydlig röd tråd i form av en slirig basslinga, bekvämt tillbakalutad i en sådan där djup sjuttiotalsfåtölj med snurrfot snurrandes ett whiskeyglas mellan tassarna. Thundercat har rollen som chefscrooner och hela albumet andas lätt salongsberusning, en väldigt flirtig och charmig sådan ska tilläggas. Vad sägs om att bjuda in soundtrackkungen Kenny Loggins och Doobie Brothers-bekante åttiotalskollegan Michael McDonald och med hjälp av ett gäng rymdsynthar göra en låt som hade platsat i ett avsnitt av The Love Boat? Eller varför inte bara jama som en katt en stund över en funkig basslinga? Sjunga sånger om att vara fri, obekymrad och ge sig ut på rymdfärder över ännu mer funkiga basslingor? Och så klart ha lite kärleksbekymmer ihop med ett gäng rappare.
Det går liksom inte att lyssna på »Drunk« utan att börja le lite fånigt, vilket ju känns både ovant och välkommet 2017. Det är djupt och färgstarkt groovigt, jäkligt trevligt och avslappnat, och huvudbudskapet i den mån det finns något är väl »lev lite«. Det vill säga precis just det som övriga världen tycks ha glömt bort sedan en tid. Alla måste helt enkelt unna sig lite »Drunk« nu, och glömma eländet – i synnerhet den digitala versionen – om än för några timmar. Straight no chaser.