Hurray For The Riff Raff: The Navigator

Att artister och band utvecklas, vill prova nya vägar och utmana sig själva är givetvis i grund och botten bara av godo. Problemet är de gamla fansen. De som har förälskat sig i ett visst uttryck och inte vill något annat än att kommande alster av favoritartisten ska låta så likt föregående som det bara går. Jag tyckte väldigt mycket om Hurray For The Riff Raffs förra album, 2014 års »Small Town Heroes«. En mestadels lågmäld, melodiös och själfull folkcountryplatta till brädden fylld av briljanta låtar skrivna och sjungna av New Orleans-gruppens centralgestalt och sångerska Alynda Lee Segarra.
»The Navigator« är något annat, och därför har jag till en början svårt att ta till mig den.
I sin vision att skapa ett konceptalbum om huvudpersonen Navita Milagros Negrón, en ung kvinna med latinamerikanskt ursprung, trampar Segarra nämligen på betydligt fler och mer varierade musikaliska stigar än tidigare. Postpunk, gospel, Lou Reed-rock och framför allt rytmer och stämningar som direkt kan härledas till hennes eget ursprung i Puerto Rico. Likheten mellan den fiktiva Navita och Segarras liv är slående. Sångaren kallar själv Navita i en intervju för »en serietidningsversion av mig själv«. Under skivans resa får vi ta del av de utmaningar och orättvisor som ofta är vardag för latinamerikaner i dagens USA. »The Navigator« får givetvis extra tyngd av det som utspelas ännu tydligare framför våra ögon just nu i och med utgången i det amerikanska presidentvalet.
Efter att ha levt med skivan under flera dagar avtar min skepsis. Det här är ett modigt, spännande och oerhört välskrivet verk. Låtarnas inramning må växla men kvaliteten i materialet håller genomgående hög klass. Dessutom sjunger Segarra bättre och souligare än någonsin. Kraftfullt men ändå känsligt. Allra starkast är det just i de spår med mest latinamerikanskt prägel som »Rican Beach«, »The Navigator« och inte minst enorma »Pa’lante«. Jag tycker att de mer rockiga inslagen på ett par låtar inte känns helt livsnödvändiga och det finns även ett fåtal stunder där det melodiskt haltar något. Men utan tvekan hör det här albumet till årets hittills bästa och kan mycket väl bredda det här bandets popularitet ytterligare. Och det vore väl tusan om en inte kan få se Hurray For The Riff Raff på en svensk scen snart.