Zara Larsson: So Good

Hur kommer det sig att Zara Larsson, nitton år gammal från Solna, med blott ett album och ett mindre antal singlar bakom sig, redan uppnått en status som kulturell ikon i sitt hemland?
En delförklaring, inbillar jag mig, ligger i en sällsynt kombination av två, i vår tid alltmer ovanliga, egenskaper. Å ena sidan en omisskännlig utstrålning, en gränsöverskridande förmåga att gå igenom såväl rutor som radioapparater. Å andra sidan en vilja att använda medialt utrymme till att ifrågasätta och, i viss mån, överskrida samtida gränser och tabun.
Att den här sympatiska kombinationen – en del karisma, en del civilkurage – inte bara är tillräcklig för att göra en artist omskriven, utan omdiskuterad och till och med kontroversiell, är deprimerande, men icke desto mindre talande: Så svältfödd på motståndskraft är vår tid att snart sagt vem som helst med sunt förnuft, röst och utrymme framstår som rebell.
Men baksidan av att Zara Larsson framför allt uppmärksammas i egenskap av offentlig person – som mediefenomen och talesperson för en generation – är också att hon sällan uppmärksammas i egenskap av artist. När vi pratar om Zara Larsson pratar vi oftast om andra saker än just musik.
I ljuset av den utvecklingen är »So Good« tveklöst ett av årets mest efterlängtade album, ett uppfordrande svar till de delar av offentligheten som försökt avfärda Zara Larsson som artist och hävdat att hennes anspråk saknar täckning i hennes arbete. »Whatever you do, don’t believe what they say«, sjunger hon i öppningsspåret, med udden riktad mot sina belackare. Det uppskruvade tonläget vittnar om en artist, formad av konfrontation, som slagit bort dammet från axlarna och gjort sig redo för nästa utmaning. Sverige framstod tidigt som en liten vik för Zara Larsson. Med »So Good« är tanken att hon ska navigera ut från viken och vidare ut i världen. Förutsättningarna är tveklöst goda. Fördämningarna har redan brustit. Allt som återstår är ett album stabilt nog för internationellt farvatten.
Som album betraktat, i en genre där singlar premieras, är »So Good« utan tvekan ett styrkebesked. Zara Larsson är omvittnat skicklig på att absorbera uttryck och influenser och göra dem till sina, en förmåga som stundtals firar stora triumfer på hennes andra album. Det är musik i total samklang med sin tid. Ett lapptäcke av influenser, fingertoppskänsligt sammanfogade till slagkraftig, listorienterad popmusik. Tillsammans med några av världens mest eftersökta låtskrivare har Zara Larsson snickrat och byggt, målat och lackat, täppt till luckor och hål, allt för att åstadkomma ett så färddugligt fartyg som möjligt. Resultatet är ett formfulländat album av internationellt snitt. Risken för hål i skrovet reducerad till ett absolut minimum.
Men däri återfinns också, om man ska vara petig, det enda egentliga problemet med »So Good«. Zara Larsson är en egen artist, med en egen röst och ett eget tilltal. Ändå kommer man med ojämna mellanrum på sig själv med att sakna det som faktiskt är eget med artisten Zara Larsson under lyssningen. Hantverket framstår ibland som överordnat artisten. Ett – med artistens kapacitet i åtanke – häpnadsväckande slöseri med resurser.
Samtidigt är det svårt att ha invändningar mot hanverket som sådant. Allra minst när Zara Larsson faktiskt tar plats i förgrunden, när inget eller någon håller henne tillbaka och hon – väl medveten om konkurrensen – på ett ögonblick skjuter i väg från sin kajplats och ut på öppet hav.
Hör »Lush Life«. Hör »Don’t Let Me Be Yours«. Hör »One Mississippi«.
För den som söker svaret på frågan varför Zara Larsson, nitton år gammal från Solna, sin ringa ålder och produktion till trots redan uppnått status som kulturell ikon i sitt hemland, leder alla vägar till musiken.