Satte sväng till svensk rockmusik

Måndagen den 28 juli 2014 har jag skrivit i min almanacka: »Ring C. Falk«. Det var min första arbetsdag efter semestern. Det var då jag och Christian Falk skulle höras igen. Vi hade tidigare på sommaren bestämt att träffas och göra en intervju för Sonic som enbart skulle handla om hans musik.

Det blev inte så. Fem dagar innan, den 24 juli, började det burra i min telefon vid solstolen i Frankrike. Det var tidningar och radio som berättade att Christian Falk var död och ville att jag skulle uttala mig. Jag tackade nej.

Det jag i första hand ville prata med Christian Falk om var den singel och det album han gjorde med Micke Hagström i början av åttiotalet.

Micke Hagström är i dag så bortglömd i rockhistorien att han inte ens finns på Wikipedia. Han lever fortfarande men det är många, många år sedan jag senast såg honom. Mig veterligen gör han inte längre musik.

Men det album som Micke Hagström gav ut 1982, »Fountain of Youth«, är en viktig pusselbit i svensk musikhistoria.

Micke Hagström hade swagger. Det finns ingen bra svensk översättning. Ordet speglar inte bara hur man ser ut och rör sig utan hur man hanterar situationer. När Micke Hagström klev in i ett rum tog han över det, på ett självsäkert sätt, på gränsen till manipulativt. När han stod på en scen ägde han den.

Vilken utstrålning han hade speglas av vilka osannolika kompmusiker han lyckades samla ihop. När Micke Hagström kom tillbaka till Stockholm 1981, efter att ha bott en i tid i Los Angeles och New York, bildade han ett band tillsammans med: Joakim Thåström från Ebba Grön, Stry Terrarie (som efter Garbochocks splittring precis då tillfälligt flyttat till Stockholm), Christian Falk från Madhouse och Peter Smoliansky från Rost på trummor.

Sommaren 1981 presenterade de sig för världen med en singel, »Gangster«/»Night Run«, under gruppnamnet Mikael Hagström Combo. På den svartvita omslagsbilden, tagen av Hatte Stiwenius, flankeras Micke Hagström av Joakim Thåström och Christian Falk som på fotografiet ser ännu yngre än sina då nitton år.

Därefter bytte de namn till Micke Hagström & The Cosmic Cowboys. Det var så de kallade sig när de spelade live. Stry Terrarie var nu inte längre med i bandet. Live hade de i stället med sig en blåstrio som spelade med både Eldkvarn och Ebba Grön: Per Hägglund på altsaxofon, Claes Carlsson på tenorsaxofon och Lennart Herpelin på trumpet.

Jag såg Micke Hagström & The Cosmic Cowboys live ett par gånger. Det kändes som att svensk musik nått en ny nivå. Inget annat rockband på den tiden lät så svängigt.

Att Thåström vid denna tid spelade kompgitarr med en okänd musiker var egentligen helt osannolikt. Detta var samtidigt som Ebba Grön var landets största band. »800°« avlöstes av »Die Mauer« på Svensktoppen.

Kanske var det också befrielsen att för en gångs skull inte stå längst fram som lockade Thåström. Fronttrion Hagström, Thåström och Falk rörde sig på scenen snyggare än något band jag sett vid sidan av The Clash.

Precis som Strummer, Jones och Simonon tycktes de betrakta scenen som ett slagfält. Attack och reträtt, attack och reträtt, i pulserande vågor. Gitarrhalsar var deras vapen.

En cover de spelade var också en The Clash-låt, den jamaicanskt funkiga »Kingston Advice« från då helt färska trippalbumet »Sandinista!« – ett extremt oväntat val. De spelade också en soullåt jag aldrig hört och som förändrade mitt liv, »Move On Up« av Curtis Mayfield. Utan att veta var det exakt denna musik jag letat efter.

Det kändes som ett tecken från ovan när The Jam – min andra favoritgrupp i världen vid sidan av The Clash – i november 1982 också spelade in »Move On Up«, som bonusspår på sin farvälsingel »Beat Surrender«. (Hagströms version är bättre.)

Både »Kingston Advice« och »Move On Up« är med på Micke Hagströms album »Fountain of Youth« som gavs ut hösten 1982. De sex andra spåren är originalkompositioner av Hagström av högsta klass. Alla med ett groove där Christian Falks vandrade bas är i centrum.

Efter att inspelningen var klar tog Hagström mastertejperna under armen och åkte på eget bevåg till The Power Station i New York, den studio där Springsteen just spelat in »The River«, för att mixa och mastra albumet. I en intervju i Schlager i maj 1982 förklarar han varför: »Jag har inte hört en enda svensk skiva som låter bra.«

Att ett svenskt rockband gör musik som bär tydliga spår av samtida svart musik är självklart i dag, men så var inte musikklimatet i början av åttiotalet.

När Micke Hagström spelade in singeln »Gangster« hade Thåström börjat känna att punkvärlden var musikaliskt begränsad. När vi intervjuade honom för vårt fanzine Jörvars Gosskör bekände Thåström att han drömde om att Ebba Gröns nästa album skulle låta som »All the Million Sellers« med The Temptations.

Ur spillrorna av det kortlivade Micke Hagström & The Cosmic Cowboys stakades framtiden ut. Parallellt startade Thåström ett annat sidoprojekt, Rymdimperiet. Av en slump råkade jag befinna mig på den första och jag tror enda spelning som Rymdimperiet gjorde.

Oannonserat klev de upp Musikverkets scen som förband till det band jag var där för att se, industrirockbandet Ruhr med Mare Kandre som sångerska. Thåström flankerades på scenen av Stry Terrarie, som strax blev fjärde medlem i Ebba Grön, och Anna Gustavsson från Garbochock.

Ebba Grön gjorde sin sista spelning sommaren 1982. I februari skickades det ut en pressrelease om att bandet splittrats.

Detta innebar att det nu i stället var Rymdimperiet som blev Thåströms nya band, med ett sound som bar tydliga spår av samtida dansmusik. Till bandet anslöt snart två medlemmar han spelat med i Micke Hagströms band, Christian Falk och Per Hägglund. Rymdimperiet blev Imperiet och den historien kan ni.

Albumet »Fountain of Youth« spelades in av Pontus Olsson (1948-2009), den största ljudteknikern i svensk musikhistoria. Efter att Imperiet upplöstes åkte Christian Falk och Pontus Olsson till krigsdrabbade Nicaragua och byggde en inspelningsstudio för att hjälpa det lokala musiklivet. (Imperiet hade spelat i Nicaragua 1986 som en del i ett kultursamarbete länderna emellan.)

I en bar i Managua, där Falk och Olsson brukade hänga, lyssnade de på och lärde känna ett reggaeband från Bluefields, Nicaragua, som spelade covers av bland andra Gregory Isaacs, en av Olssons absoluta favoritartister. Det blev mycket reggae under den resan.

Jason Diakité var en av dem som träffade Christian Falk regelbundet under hans sista tid i livet. Jason berättade i somras att Christian refererat till tiden i Nicaragua och den musik han lyssnade till där som avgörande för hans musikaliska utveckling. Det var en annan sak jag tänkt fråga om.

Det var efter den resan han tog klivet från rockmusiken och i stället blev en nyckelfigur inom svensk hiphop, soul och house.

Ur ett rockperspektiv tycktes Micke Hagström komma från ingenstans när han bildade Micke Hagström & The Cosmic Cowboys. Men han var välkänd i Stockholms nattliv.

Under åren 1973 till 1976 (uppskattning) var Micke Hagström discjockey på Alexandra’s på Biblioteksgatan, det hippaste stället i Stockholm på den tiden, ett jobb han delade med bland andra Hasse Huss.

Alexandra’s, som grundades 1968 av Alexandra Charles, var ett discotek innan discokulturen hade formats. Den dansmusik som spelades var en blandning av rock, funk, soul och reggae, en blandning som senare kom att prägla Hagströms egen musik.

Hasse Huss minns att Hagström brukade spela låtar som Ron Wood & Bobby Womacks »I Got Lost When I Found You«, Stones »Tumbling Dice« och »Happy«, Curtis Mayfields »Move On Up«, Americas »Sister Golden Hair«, Stevie Wonders »I Believe (When I Fall in Love It Will Be Forever« (som tryckare) och The Wailers »I Shot the Sheriff«.

Hagström var själv övertygad om att det var efter en natt på Alexandra’s som Eric Clapton fick idén om att göra en cover på »I Shot the Sheriff«. Ett scenario som faktiskt verkar sannolikt. Inte många nattklubbar spelade Bob Marley 1973, det var flera år innan hans genombrott. Clapton spelade 1974 in sin version av »I Shot the Sheriff«, som blev en massiv hit.

Parallellt med tiden som DJ på Alexandras’s började Micke Hagström spela med Mikael Rickfors, en annan viktig men bortglömd pusselbit i övergången från rocksverige till ett svängigare musikklimat, med musik som var svensk blue eyed soul med inslag av soul, funk, blues och disco. (Mikael Rickfors skrev sina låtar tillsammans med Hasse Huss.)

Hagström spelar på Rickfors-albumen »Tender Turns Tuff« (som innehåller »Yeah Yeah« som Cyndi Lauper gjorde en cover på) och »Rickfors Live«.

Få vet att Hagström, då under namnet Mikael Hagström, 1980 också spelade in en singel på Sonet som fick noll spridning. A-sidan »Running Before the Wind« spelade han sedan in i en ny och bättre version på »Fountain of Youth« (som gavs ut på EMI).

Men bäst är B-sidan som endast finns här, »Go for the Throat«, inspelad med studiomusiker i Los Angeles. Refrängen är en fin sammanfattning av den attityd Micke Hagström utstrålade då han under ett par dödsföraktande år förändrade svensk musik.

»Don’t let it pass
Don’t miss the boat
Life’s on the run
Go for the throat« ■

ETC-fotografen Hatte Stiwenius fotograferade Ebba Grön, Imperiet och Micke Hagström & The Cosmic Cowboys. Han gick bort 2007. Thåströms låt »Långtbort« handlar om Hatte.

Go For the Throat

King On and On

The Price You Pay

Move On Up