Upp till kamp

»It was the best of times, it was the worst of times.«
Charles Dickens

Redan innan han drog sin första lina hade Rasmus Arvidsson börjat knarka.

Från femton års ålder och framåt lyssnade han bara på mer eller mindre drogromantiserande musik. Artister som levde det livet var hans förebilder. Dokumentärer och böcker om dem var allt han tog in. Hans destruktiva ådra fick fritt spelrum 2011 då han som tjugotreåring skadade sitt knä i en fotbollsmatch och kort därpå lämnade sydöstra Småland för studier utomlands. Innan dess hade fotbollen hållit missbruket – spel, alkohol, amfetamin – tillbaka. Någorlunda. Vid ett tillfälle spelade Rasmus en match berusad. Borta mot Ljungbyholm. Han gjorde mål. Ett snyggt mål dessutom. Han lobbade bollen över målvakten. »Som George Best ungefär.«

I Belfast och sedermera London skulle han leva drömmen, och han skulle leva den så långt att det till slut bara blev bister verklighet i form av psykakut, avvänjning och Antabus kvar.

– I huvudet hade jag redan förlorat kampen mot ett nyktert liv långt före jag lämnade Nybro eller skadade knäet, säger Rasmus Arvidsson i dag. Drogerna finns ju även i småstäder i stor utsträckning men jag tror det är mycket vanligare med självmedicinering, pillertrillande och drogmissbruk i det tysta inne i småstädernas slitna hyreslägenheter än vad som är fallet i mer urbana miljöer. Drogerna är inte naturliga inslag i sociala kontexter i samma utsträckning som i storstäderna. Vad som är mer eller mindre förkastligt eller om något är att föredra över det andra vet jag inte. Jag mådde lika dåligt och var lika illa ute i båda sammanhangen. Samtidigt vet jag många vänner och bekanta som hanterar både alkohol och andra substanser på ett mycket mer hälsosamt sätt än vad jag med mina gener är förmögen till.

– Hemma i Nybro hade jag en bekant som gick på tjack och jag planerade tydligt och medvetet allt mitt drogintag under de första åren och kombinerade det med både fotboll och jobb. Musiken var en stark komponent i det. Håkan Hellströms musik är som ett soundtrack till allt det där amfetaminet jag tog då och det är väl där jag upplever mig ha vandrat omkring i Göteborg mycket. Både i Håkans textlandskap och exempelvis i Peter Birros karaktärer. De var mina vänner som jag gick på tjack med när jag inte hade några likasinnade fysiskt närvarande. Sedan i London blev det ju mer naturliga inslag i den vardagliga kulturen med kokain och så på fotboll och på puben.

»För många dyra skor och döda ögon«, debutalbumet med Avantgardet, skildrar Rasmus Arvidssons resa till de brittiska öarna och dess efterspel. En slirig, omtumlande sångcykel som rör sig från de första låtarnas eufori vidare över det växande beroendets nycker till den bleka återkomsten (»Flyttar hem i september, från Londons snöstorm/Mina lindade händer, visar tydligt min form«) och en nedmonterad välfärd som inte vill veta av honom (»Trodde du skulle finnas där för han/inte bara ditt aktieapotek«). Genomgående briljant, personlig, drabbande rocklyrik, framförd med omisskännligt skorrande Kalmar-r. Skivan ödar över av oförglömliga textrader.

»Han sitter helt ensam
och väntar på känslan
som försvann i går
Den kan köpas tillbaks
för femhundra rakt
in i ett öppet sår«

Eller:

»Du tar min hand och darrar
med din underläpp
Ansiktet är det djupaste
jag någonsin sett
Så många drag för tårarna att rinna i
Så mycket styrka när natten sen passerat förbi«

Eller:

»När jag sitter och skakar på tåget från
Hackney Central till Liverpool Street
Å jag känner hatet från vagnen
men orkar inte bry mig ett skit
För det var många undergroundstop sen
jag tappade bort min värdighet
Med en rinnande näsa och kallsvett
är det svårt att värna sin integritet«

Bitvis tung lyssning, absolut, men det mest drabbande är nog ändå hur låtarna rister av liv – eller om vi ska kalla det överlevnadsinstinkt. Sedan ska vi nog inte glömma att skivan mitt i allt elände också är väldigt rolig:

»Vi får se
om skivan blir så bra som Björn Olssons
och Alkbergs Ragnar-EP
Vi får se om man om möjligt är mindre rustad
för kritik än succé«

Då texternas socialrealism ofta blinkar åt Nationalteatern och deras närvarostarka persongalleri lätt för tankarna till Håkan Hellström är det kanske inte så konstigt att Avantgardets turnépremiär förlagts till Göteborg. Särskilt om man också beaktar att musiken skulle kunna beskrivas som en pundigare version av Hästpojken och det faktum att skivan producerats av det Soundtrack Of Our Lives/Håkan Hellström-bekanta Orust-oraklet Björn Olsson. Lägg till de TV-serier och filmer av inte bara Peter Birro utan även Ruben Östlund och Roy Andersson som Rasmus närstuderat och du börjar kanske få en bild av fundamentet bakom stämningarna i Avantgardets rockmusik.

Den sista göteborgsfredagen i april är klar, kall, blåsig. Tidig eftermiddag sitter Rasmus Arvidsson i skivaffären Bengans »foajé«. Han fingrar på sin gitarr, nickar gillande åt ett Henrik Berggren-foto på väggen och prisar »Lämna mig inte i det här skicket«, Håkan-låten som den här dagen släppts som fjärde och sista spår på EP:n »1974« och täppt till truten på en och annan tvivlare.

– Bland det bästa jag hört i hela mitt liv.

Samma sak säger han några timmar senare från scen på Oceanen. Håkan må ha tagit med sig åtskillig publik till sina New York-fyrverkerier och Silvana Imam sätter i samma stund fyr på Pustervik två spårvagnshållplatser bort, men kulturhuset beläget snett mitt emot Bengans på Stigbergstorget är tokpackat. Så här dags har regnrusk dragit in över staden och kanske är det därför sångaren bär gul regnjacka över sin Hästpojken-t-shirt. Kvällen till ära har Rasmus och vapendragaren Patrik Åberg på gitarr med sig fyra medmusiker på bas, saxofon, trummor och klaviatur.

Sistnämnda instrument trakteras av Andreas Ejnarsson, länge medlem av Christian Kjellvanders kompband och därutöver kusin till Rasmus Arvidsson.

– Ända sedan Rasmus kom upp i tonåren har jag vetat att han har bra flyt i språket och att han har ett otroligt driv när han pratar om musik, säger Andreas Ejnarsson. Jag har hållit på med musik från och till i över tjugo år och kände någon sorts ungdomlig hunger när Rasmus skickade sina låtar till mig för första gången. Det är en ynnest att att få ta del av den kompromisslösa ärlighet och musikhunger som genomsyrar Avantgardet. Rasmus är också mästare på att få en att känna sig uppskattad vad man än har för roll i projektet. Visserligen har han ett betydligt högre tempo än vad jag kan hänga med i ibland, men det är bara en skön spark där bak.

– Jag visste att det varit jobbigt under en längre tid och att det blev destruktivt, framför allt i London, men texterna på skivan och våra samtal sedan flytten hem till Sverige har gett ny klarhet i hur pass illa det verkligen varit. Jag är otroligt glad över att det blev en bra platta av all skit.

Inledningsvis är livedebuten aningen avvaktande och vinglig. Allt sitter inte riktigt som det ska, även om exakthet knappast är poängen med deras musik. Men tre-fyra låtar in hittar de fram till sitt speciella, sjaviga, lite grovhuggna groove. Live får låtarna ett annat temperament, en puls som klär dem perfekt. Undan för undan, säkerligen hjälpt av Rasmus avväpnande munväder, lägger publiken eventuella reservationer åt sidan. Stundom utvecklas andra halvan, inte minst i »Känslan kan köpas tillbaks« och »Vita nätter«, till ren allsångsfest och något som kan liknas vid triumf.

Men så är hela Avantgardets existens en smärre triumf.

– Det finns en tacksamhet och något livsbejakande i allt jag gör. Som nog dels bottnar i att jag över huvud taget lever och kom hem från London trots överdoser och akutintagningar, men också att jag efter all misär och allt helvete har landat rätt och för en gångs skull får vara den jag är.

Tio dagar innan turnépremiären befinner sig Rasmus Arvidsson på kontoret hos bandets PR-byrå. De många översvallande recensionerna på »För många dyra skor och döda ögon« har motiverat en resa till Stockholm där ett möte med bokningsbolaget Luger och en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra hör till schemapunkterna.

– Jag klagar absolut inte på min uppväxt, den var medelklass och trygg, säger han. Det var mer på ett själsligt plan som jag inte kunde få utlopp för min konstnärliga ådra. Jag vågade aldrig visa den för någon, jag fick heller inget stöd. Hela min sociala sfär var uppbyggd kring fotboll. Det var väldigt inrutat.

Och det var bland annat därför du drogs till droger?

– Ja, verkligen. Enbart därför. Vissa gånger tog jag droger bara för att vara glad, så att mina föräldrar skulle slippa se sin ledsna och introverta son. Väldigt sorgligt och mörkt. Att deras son skulle ta droger var givetvis det sista de ville.

– När jag skadade knäet och allt det jag hade byggt upp rycktes ifrån mig kände jag att jag inte kunde vara kvar i Nybro. Från början var det bara tänkt som en utbytestermin i Belfast men jag märkte snabbt att jag aldrig mer skulle kunna återvända till mitt gamla liv igen.

– Egentligen hade någon behövt kolla upp mig redan efter första terminen: »Här är något som inte står rätt till.« Men grejen med mig är att jag jämt har haft lätt för att läsa. Jag har alltid klarat mig utan att behöva plugga särskilt mycket. Annars hade kanske en första varningssignal varit att jag misslyckats med någon kurs. Om jag fått underkänt hade mina föräldrar märkt att något var fel. Men allt rullade bara på och sedan började jag läsa masters i journalistik i London. Jobbade därefter ett och ett halvt år inom PR. Den första tiden var det jävligt kul, fantastisk, allt jag hade drömt om. Jag vet exempelvis inte hur många gig jag såg med Pete Doherty, som jag alltid hade sett upp till. Eller bara att gå runt på de gator och klubbar där Libertines hade härjat.

– Jag mådde bra i den där dekadensen i tre år. Sedan blev det… inget kul över huvud taget. Ren misär. Drack tre öl bara för att komma ur sängen och bli av med skakningarna, tog ytterligare två öl på tunnelbanan på väg till jobbet. Jag skar mig i armarna. Åkte in på akuten. Sedan hem till Sverige och den negativa upplevelsen av vården här. Det var riktigt jobbigt.

– Ändå har jag svårt att säga att droger bara är dåligt. De första åren där i London var det bästa jag varit med om. För mig var droger så klart skit i ett längre perspektiv, men folk får göra vad de vill. Och om jag inte hade fått sväva i väg till London hade jag ändå kvävts av att leva ett vanligt svenssonliv. Fattar du?

»Nu är jag nykter. Nu är det dags!« Så stod det i sms:et Patrik Åberg förra våren fick från sin gamle Ung Vänster-kamrat Rasmus Arvidsson, som då relativt nyligen hade återvänt från London. Trots att många människor i hans närhet länge och på olika sätt hade försökt få honom sluta med allehanda vådligheter var det först när Rasmus själv bestämde sig som det slutligen gick. En tid senare förstärkt av att han träffade en tjej, Kim, som stöttade honom och hjälpte honom att i stället lägga fokus på musiken. I dag bor de tillsammans på Öland.

Rasmus och Patrik har genom åren haft en till och från-relation. Deras första interaktion skedde under sent nittiotal när Rasmus som nybliven tonåring ville bli hiphopartist (vann som sådan faktiskt en SVT-arrangerad talangtävling där Timbuktu var domare) och en dag dundrade in på fritidsgården där Patrik hjälpte kidsen med musik.

– Han var väldigt framåt, säger Patrik Åberg efter soundcheck på Oceanen, han och Rasmus är djupt nersjunkna i en soffa.

– »Öh! Du ska göra mina beats.« På den vägen är det.

Det skulle emellertid dröja ytterligare sex innan de två lite mer konkret satte sig ner och samarbetade, då förenade inte bara av musiken utan också flickvänner som umgicks och det gemensamma intresset för politik. Låten »Vita nätter«, likaså delar av »Som den här natten glöder«, härrör från den här perioden som Rasmus kallar sin »’Upp till kamp’-tid« efter den Peter Birro-skrivna, Mikael Marcimain-regisserade TV-serien från 2009 som skildrade fyra ungdomars liv i vänstervågens och varvsnedläggningarnas Göteborg under sextio- och sjuttiotalet.

– Jag gick runt och levde i den serien och då spelade huvudrollen under mina mest vilsna och introverta år i Nybro, säger Rasmus. Jag var Tommy. Amfetaminet, musiken, frisyren, kläderna. När jag sedan blev nykter och ren har det vid de tillfällen jag tagit återfall varit riktiga »Tommy-återfall«. Min sambo beskrev det till och med som det: »Ett Tommy-återfall.« Jag identifierade mig fullt ut med den urkraft som Tommy var. Den urkraft av kreativitet och social kompetens som inte förlöstes utan i stället slarvades bort i missbruk och äventyrslusta eftersom harmonin aldrig infanns med den egna personen. Men trots att »Vita nätter« blev bra hände inte så mycket mer med vårt samarbete. Jag försvann in i droger, Belfast och allting. Men när vi återupptog arbetet hade ju Patrik blivit bättre på att skriva musik och jag hade blivit en duktigare textförfattare. Och vid vårt förra försök fanns ju inte den här historien.

Patrik Åberg: Jag visste inte att det var så illa som de var med Rasmus. Det fick jag egentligen reda på först för ett år sedan när han berättade allting.

Rasmus Arvidsson: Du fick höra det i texterna!

Patrik Åberg: På ett sätt var det faktiskt så, ja.

Rasmus Arvidsson: Du hade sett mig en gång… Det är lite otäckt, för jag kommer inte ihåg det.

Patrik Åberg: Ja, det var en gång under den här tiden när vi inte hade kontakt. Jag satt med mina barn och käkade glass utanför en kiosk i Nybro då Rasmus kom gåendes förbi med en systemetkasse. Vi sa bara ett par ord till varandra, det var som att han blivit en person man bara kände flyktigt. Sedan tänkte jag inte mer på det.

Rasmus Arvidsson: När jag själv ser tillbaka får jag nästan svindel då Patrik berättar att det var som ett spöke gick förbi, bara kort innan hade vi ju varit jävligt tajta.

Patrik Åberg: Vi började jobba på en gång efter att jag hade fått sms:et och vi hittade in i det direkt. Vi jobbade nog i nästan två månader utan att egentligen prata med varandra. Det var mest korta sms. Jag låg hemma på nätterna och spelade in gitarrgrejer på mobilen och skickade över. Det var så vi började bygga det här.

Rasmus Arvidsson: En förklaring till att vi jobbar så bra ihop är att det inte blir något kompromissande eftersom var och en jobbar på sin kant. Patrik gör något riff eller en demo, medan jag skriver texterna på egen hand och sedan möts de här delarna. Och vi är alltid överens. Båda tycker att det den andre gör är skitbra, skitbra, skitbra.

Patrik Åberg: Framför allt tänker vi likadant kring hur det ska låta.

Rasmus Arvidsson: Jag tror mest det är ett missnöje vi delar. Snarare än att vi säger »fan vad den här skivan är grym« säger vi nästan alltid »fan vad det här låter dåligt« om ny musik. Ett undantag från senare år är Joel Almes senaste som vi båda tycker är grym och har ett jävligt bra ljud.

Hur skulle ni beskriva Nybro?

Patrik Åberg: En liten bruksort. Tjugotusen invånare. Inte speciellt mycket nöjesliv. Gott om barnfamiljer.

Rasmus Arvidsson: Man märker att många som har flyttat kommer tillbaka. De gör sina år i Stockholm, Växjö eller Malmö, sedan är Nybro en bra plats att bilda familj på.

Patrik Åberg: Mellan arton och tjugofem är det kanske ingen hit att bo där. Ska man se någonting av värde i musikväg får man åka till Växjö, där Kafé de Luxe gör bra grejer.

Rasmus Arvidsson: För mig är Nybro bara ångest. Det är så förknippat med hur jag började gå på amfetamin och kanske ännu mer med när jag kom hem från London, bodde hos mina föräldrar igen och alla dåliga erfarenheter från psyk- och missbruksvården. Massa svarta minnen. Samtidigt försöker jag nu reclaima Nybro i och med att vi har så kul när vi repar.

Patrik Åberg: Vi har två helt olika bilder av vår hemstad. Jag har haft en jävla tur med allting. Jag är några år äldre, hade ett helt annat umgänge, hade över huvud taget allt det jag önskade mig.

Rasmus Arvidsson: Jag har inte något att tacka vår del av Sverige för kulturellt. Där fanns inga konserter att gå på, inga band som kommer därifrån att se upp till. Om man hade kommit från Göteborg hade det nog varit väldigt mycket enklare att se musiken som en utväg. Kalmar är en röd sossestad, en trevlig stad men där det inte finns samma behov hos ungdomar att uttrycka sig som fallet är i blåstyrda kommuner där det ofta föds ett motstånd och en kultur.

Patrik Åberg: Rasmus är min motsats samtidigt som vi delar samma värderingar. Han är satans produktiv. Det händer saker hela tiden. Jag är mer eftertänksam, jag vill reflektera och ta det lugnt. Vi kompletterar varandra och ur detta uppstår en energi som gör att vi får saker att hända. Det inte så mycket snack, det är mest verkstad.

Rasmus Arvidsson: Jag har varit väldigt strukturerad och dogmatisk för att få albumet klart. Nu när jag är nykter finns det ett driv, en plan med allt. När vi träffas för att repa i två timmar repar vi verkligen i två timmar, när vi ska spela in i studion i tre timmar spelar vi in i tre timmar. Det är annars lätt att fastna i jammande, att prata om skivor eller dricka folköl. Patrik är en helt annan människa utanför replokalen än vad han är i den – där är det som att han klivit in i en telefonkiosk och tagit på sig en uniform. Det händer något när han får spela gitarr. Han blir en urkraft. Han har ett jobb [inom Nybro kommun] där han måste vara social men jag har svårt att tänka mig det för jag har svårt att få kontakt med honom. Han är inte från Iphone-generationen… Jag tycker vänskapen vi har är väldigt cool. Den betyder mycket för mig. Nu när vi har musiken ihop får vi en anledning att ses, det hade nog inte blivit av på samma sätt annars.

Patrik Åberg: Vi ger varandra möjlighet att göra det vi alltid har velat göra innerst inne. Vi har också samma humor.

Rasmus Arvidsson: Patrik har arbetat på Parkförvaltningen där jag också har jobbat. Det är lite sjukt att vi båda två har kört samma bil och tömt hundlatriner. Det blir många interna skämt om gubbarna på Nybro kommun…

Patrik Åberg: Som låtskrivare har Rasmus ett fantastiskt språk. Han har själv sagt något i stil med »du kan ligga på gränsen men tar du ett steg till går du över och då är det inte okej längre«. Det är starkt att skriva skriva så ärligt som han gör utan att kliva över den gränsen.

Rasmus Arvidsson: Textmässigt har jag hämtat mycket från svensk nittiotalshiphop, som Ken Ring. Jag ser en tydlig koppling mellan det jag gör och den ärlighet och direkthet som nästan bara finns i hiphop från förorternas miljonprogram.

Patrik Åberg: Rasmus är också bra på att ta de jobbiga samtalen och skicka mejl hit och dit. Ta bara det att han fick kontakt med Björn Olsson, en sanslös historia i sig.

– Min första reaktion på Avantgardet? Jag tycker alltid det är jobbigt när folk skickar grejer och man måste tycka saker om det. Men när jag väl lyssnade gillade jag »Napoleon«, den texten är så bra. Samma sak med »Åh Sverige«, säger Björn Olsson och fortsätter:

– Det var kul att få vara med på skivan. Jag gillar ju framgång och pengar. Men man vill vara med på sådana här grejer också. Jag är högersosse, då kan man med lätthet sträcka sig både åt höger och åt vänster…

– De kändes så annorlunda när jag hörde dem första gången. Jag fastnade nog för ångesten, men även att Rasmus skojar bort den. Jag tyckte också om att de kom från landet, att de kom utifrån. Jag ville nog bara hjälpa dem och trodde inte att någon skulle gå i gång på det. Inte för att det inte är tillräckligt bra utan för att det inte är så polerat.

– Med Rasmus gillar jag att han är så rationell, han gör promotion hela tiden. Han är väldigt vänster och vill nog kanske inte riktigt kännas vid sin tid i London då han jobbade med PR åt ett spelbolag.

– Jag ska inte ha någon kredd för deras skiva. De hade ju spelat in den själva, jag kom in först senare och styrde upp lite saker, mix och sådär, och spelade lite.

Rasmus Arvidsson kan prata länge om Björn Olsson – hans karriär, hans insats åt Avantgardet, hela hans väsen.

– När jag fick första mixen från honom på »Åh Sverige«, en av de demolåtar jag hade skickat honom, körde jag – och det här är en sann historia – i diket. Det var så jävla bra att jag tappade allting och åkte av vägen, mitt i vintern.

– Även om Björn Olsson inte hade jobbat på den här skivan hade den ändå varit påverkad av honom. Bara en sådan grej som att vi i »Napoleon« tar in en koklocka beror på att vi hört Björn använda det i »Klant« från Ulf Sturesons »Beroende«-platta. Visst, låtarna i sig är väldigt mycket The Who, Small Faces, Rolling Stones och så vidare. Men sedan, från det att ackordföljerna och melodierna är klara, är det inspirerat till nittio procent av Björn Olssons produktioner.

– Att vi kontaktade honom handlade om ren hybris. Han var den ende vi kunde tänka oss att jobba med. Det är bara att titta på allt han varit involverad i. Från Union Carbide och The Soundtrack of Our Lives till Mattias Alkbergs »Ragnar«-EP och Håkan. Sedan lyssnar du på Mando Diao och hittar Björn där. Eller så lyssnar du på Thorsten Flinck-skivan och tycker den har skön ljudbild, klart som fan att det är Björn Olsson som står bakom. Ulf Sturesons »Beroende« tycker jag är en av tvåtusentalets bästa svenska skivor, och det är Björn rakt igenom.

– När jag skickade de två första låtarna svarade Björn »det låter skitbra men jag har inte tid och jag orkar inte«. Han höll på att jobba med Håkan då. Men så skickade jag »Napoleon« och den hade han och Håkan lyssnat på tillsammans i studion. Björn berättade senare att de tyckte det var det bästa de hade hört på länge. Jag fortsatte att skicka låtar och Björn sa »jag har egentligen inte tid men jag kan lägga lite gitarr här«, och blev sedan så nöjd att han sa »vi tar en till«. Till slut hade han gjort hela skivan. Han klagar jämt över att han inte har någon tid, men i själva verket sover han mest. Sitter och sover. Ligger i studion och sover. Och spelar gitarr. Överallt. När han kliver upp på morgonen och kokar kaffe har han en elgitarr runt halsen. Likadant när han lagar mat. Hela tiden går han och spelar.

– Våra demoversioner låter ganska likt slutprodukten men det Björn framför allt bidragit med, förutom en del gitarrer och pålägg, är sin enorma fingertoppskänsla. Han vet exakt hur det ska vara. Om »Åh Sverige« sa han »den ska vara som Lou Reeds ’You Wear It So Well’«. Och när man lyssnar på den fattar man precis, det är när man slänger på de körerna som »Åh Sverige« får sin storhet.

»Åh Sverige« utgör inte bara debutskivans avslut, det är lika mycket en början på nästa Avantgardet-kapitel.

– Eftersom jag är så insnöad på det här konceptuella och verkligen gillar skivor som har en enhet och berättar en story tycker jag det blir bra att låta nästa skiva ta vid där »Åh Sverige« slutar, säger Rasmus. Det blir mer »Upp till kamp« och missnöje med vad som har hänt med välfärden.

– Folk frågar »ska du bara skriva låtar om hur det är att sitta hemma på Öland nu?«.

Där på Oceanen sjunker Rasmus Arvidsson ännu djupare ner i soffan, spricker upp i ett lite plågat leende.

– Det är visserligen en befogad fråga men de behöver inte vara oroliga. Det har hänt hyss även sedan jag kom hem.