Arton minuter med Laura Marling

Du låter fokuserad men samtidigt väldigt avslappnad på den här skivan.

– Jag är nog mer avslappnad överlag numera men det speglar också hurdana inspelningarna var. Jag kände mig trygg med [producenten] Blake Mills. Han är fenomenal. Han visste precis hur han skulle förverkliga den ljudbild jag såg framför mig.

Ett av dina mest särpräglade kännetecken är din väldigt expressiva frasering. Är det något du har studerat för att hitta fram till eller fanns det inom dig?

– [överraskat tonfall] Det var vänligt sagt. Tack. Jo, alltid när jag var yngre och läste poesi eller skönlitteratur tänkte jag på formuleringar och meningsuppbyggnader. Vad gäller rocklyrik och hur man kan förändra dess betydelse genom att betona på ett visst sätt är väl Bob Dylan kungen. Men jag har nog aldrig betraktat mig själv som särskilt drillad i ämnet.

Övar du mycket för att hitta rätt frasering till en specifik textrad eller specifikt ord?

– Ibland. Med vissa meningar. Härom året skrev jag musik till en teaterpjäs efter ett färdigt manus, och det var en prövning att få bitarna att passa ihop. Då var jag verkligen tvungen att öva.

Kan ditt sätt att frasera få dig att tänka om vad gäller betydelsen av en låt?

– Hmm. Det kan det säkert, bara att jag inte har tänkt på det förrän du sa det nu… Men när jag spelar låtar från mina tidiga skivor ser jag på dem annorlunda i dag jämfört med hur jag gjorde när jag skrev dem. Och det beror nog inte bara på tiden som har gått utan också det faktum att jag numera till hälften sjunger, till andra hälften pratsjunger låtarna. Det sättet att sjunga lyfter fram andra saker i texterna. Det gör det också lättare att byta berättarjag inne i låten. Ofta skrivs mina texter utifrån två karaktärer. För den som lyssnar kan det säkert vara svårt att avgöra vem som säger vad. Men det har nog blivit lättare att åtskilja på senare tid.

Finns det sångare du uppskattar lite extra enbart tack vare deras frasering?

– Det går förstås inte att förbise Dylan. Leonard Cohen likaså. Jag gillar också sångare som liksom använder sig av ljudet av ord – David Byrne i Talking Heads kunde få ord att kännas som vassa svärd. Jag måste också nämna en vän till mig, Marika Hackman, som är bra på att få ord att kännas lite speciella och det ofta på annorlunda ställen där du inte räknar med dem.

– Det här var kul, vilka har vi mer? Joanna Newsom! Hon är ju drottningen inom detta gebit med sitt nästan polyrytmiska förhållningssätt till ord. Hon är helt enorm.

Bob Dylan ändrar frasering i princip varje gång han sjunger en text, och får därmed fram en helt ny betydelse av låten eller i alla fall vissa rader.

– Är du låtskrivare själv? Det här är jätteintressant. Det roliga är att när jag skriver en text tänker jag inte på vad den egentligen betyder, men när jag sjunger den ett år senare fattar jag plötsligt vad det var jag skrev om. Det har väl med det undermedvetna att göra. Vad som inte är uppenbart då kan mycket väl, som jag var inne på tidigare, kännas uppenbart en tid senare.

Du bodde i LA ett tag – och har spelat in nya skivan där. Kan du nu med lite distans till den perioden i ditt liv se vad den gjorde med dig som låtskrivare och artist?

– Jo, på lite olika nivåer. Det är så många som åker dit för att skriva popmusik. Och när jag bodde där blev jag tydligt medveten om att jag inte klarar det, även om jag så skulle vilja. Jag har helt enkelt inte den förmågan. Så man kan väl säga att min tid där fick mig att återknyta till den existerande bilden av mig som folksångare, vilket faktiskt var ganska trevligt. Jag tror också att mina texter påverkades av LA och dess landskap, hela dess känsla av förvirring. En amerikansk ändstation som det är.

Jag älskar när du i din podcast, Reversal of the Muse, pratar med Dolly Parton och Emmylou Harris om LA. De nämner där »the strangeness of Los Angeles«. Förstår du vad de åsyftar?

– Utan tvekan. Hela staden är en in i minsta beståndsdel konstruerad låtsasvärld som alla tror på. Och det är i själva verket rätt trevligt att tro på den när du vaknar upp omgiven av lummiga berg och med stranden inom räckhåll. Det är som en gigantisk lekplats för vuxna människor.

Hur var det förresten att träffa Dolly och Emmylou?

– Väldigt trevligt, fast plågsamt nervöst. De levde på gott och ont upp till bilden av sig själva, samtidigt som de ju är mina idoler.

I podden undersöker du kvinnans roll, och stundom frånvaro, i musikvärlden. Går det säga att du tar det spåret vidare på din nya skiva, »Semper Femina«?

– Det var nog snarare så att idéerna till dem växte fram ungefär samtidigt, under en period då jag alltmer kom att tänka på varför jag i musiksammanhang aldrig får jobba ihop med andra kvinnor. Alla musiker är jämt män, all studiopersonal är jämt män och så vidare. Podden handlar mer specifikt om jämställdhet och bristen på kvinnor i min sfär, medan skivan mer uppehåller sig vid kvinnlighet. Jag skulle säga att de båda kompletterar varandra utan att för den skull ägna sig åt samma sak.

Har du som artist och musiker saknat att arbeta med kvinnor?

– Ja. Jag ska inte säga att jag har lidit av att de har varit så få och det är inga män som har behandlat mig illa, snarare tvärtom. Men det skulle ändå vara underbart om vi var fler. Jag är glad att min pappa tidigt uppmuntrade mig spela gitarr, på så vis har det alltid känts naturligt för mig. Men jag är nyfiken på varför så få andra kvinnor känner likadant. Jag begriper inte riktigt varför det ska behöva vara så.