Nino Keller: The Hunt

Till en början har jag svårt att placera Nino Keller. Kanske främst eftersom musiken på »The Hunt« till stora delar är uppbyggd med piano och synthar. Stockholmsmusikern är mest känd som trummis – i Caesars (Palace), Les Big Byrd, Teddybears Sthlm, The Slaves, Bröderna Lindgren samt andra inhopp, bland annat hos Håkan Hellström.
»The Hunt« är inte scenisk musik även om det känns så. Melodierna bär låtarna framåt och nästan vartenda ett av de nio spåren kunde ha varit ledmotiv till en film eller TV-serie. Sing a Song Fighter gav förra året ut en annan pianobaserad instrumentalplatta, Iiris Viljanens »Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces«. Den var också bra, men hade ett annat tonläge med akustiskt piano som ensamt instrument. Nino Keller målar med ett annat känsloregister, drar på med större växlar, trots att låtarna i sig är ganska raka.
Känslan för effektiva melodier är musikens stora förtjänst. Det kan vara sjuttiotalsaktig spion-feeling, med blippande synthar, som i titelspåret, minimalisminspirerat, som i »Parallells«, eller ljuvt vemod (»Romantica«).
»Riktig« filmmusik nästa steg?