Ikhana: Zebrelli

Hon nämns ofta i samma andetag som producenten Nibla eller Skander, en artist som flyttar fram positionerna när det gäller den svenska musikscenen som vissa etiketterar hiphop, andra urban. Ikhana har en egen benämning – zebrafunk. Det är ett bra ord för musiken hon själv producerar på sitt debutalbum. En skön blandning – sound, text, attityd. Allt klickar i vartannat på en imponerande fulländad skapelse som är andas både skörhet och stenhårt självförtroende på samma gång, och där hon som producent hela tiden fokuserar lika noggrant på detaljerna som på helheten.
»Zebrelli« är en utforskande platta, med en uppsjö intryck som elegant fogats samman till den där zebraliknande skapelsen. Liksom många andra samtida artister föredrar Ikhana tydligt melankolin som uttrycksmedel, fast samtidigt med ett mått humor. Soundet som satt så tydligt avtryck under tiotalet lever vidare, men här i en alldeles egen form. Jag tänker ibland att det inte är någon slump att vår tid låter just så. Som författaren Graham Greene konstaterade en gång för länge sedan; »världen är för jobbig att se direkt i ögonen«. Nu mer än någonsin.
Ikhanas sätt att närma sig världen påminner lite om en elektronisk ninja, hon dundrar inte in utan snarare smyger fram men så hundraprocentigt koncentrerad och med en så självklar pondus med den där vackra, spröda rösten. Det finns en styrka i produktionen och en fyndighet i texterna som känns hoppfullt på något vis, trots det bakomliggande mörkret. Det går inte att undvika att fastna i den här plattan – variationen och ordlekarna som bygger låtarna gör att man inte blir riktigt klar med den. Att Ikhana ibland är snubblande nära att leka med orden så de övergår i rena ljud likt en hypermodern Elizabeth Fraser fast med Aaliyahs intonation gör det inte mindre fascinerande.
Vad ska man säga, det är kärlek vid första genomlyssningen.