En ros i Texas

Hon visste att hon älskade Texas-musik men det krävdes en flytt från Toronto till Austin förra året för att Whitney Rose skulle inse exakt hur mycket hon älskade den. Resultatet av detta hörs på årets inspirerat traditionalistiska minialbum »South Texas Suite«.
– Egentligen valde jag mellan Nashville och Austin, säger hon. Båda två är ju otroliga musikstäder. Jag hade hängt en del i Nashville och älskar stan medan jag aldrig varit i Austin. Och just det lockade mig. Jag gillar äventyr och att testa nya saker. Jag kom dit sent, sov några timmar, vaknade, mötte bandet och på kvällen spelade vi på Continental Club. Jag hade aldrig tidigare träffat musikerna, vi hade bara mejlats och pratat på telefon, men de hade pluggat in min musik och allt gick bra. Möjligen intygat av att vi fortfarande spelar där vid happy hour varje torsdag de veckor vi inte är på turné.
– Det jag allra mest gillar med Austin som musikstad är att allt fokus ligger på musiken. Den affärsmässiga aspekten som kan vara tydlig i Nashville märks inte alls i Austin.
– Den största skillnaden mellan att spela i Texas på det stora hela jämfört med andra platser i USA är att publiken dansar när du uppträder. Det dröjer inte länge förrän par spontanbildas på dansgolvet och drar i väg i en two step. Alla kan det, alla gör det, det är en del av kulturen. Det är väldigt fint att bevittna från scen. Det är som att kastas bakåt i tiden.
Jag anar att det är just detta »Three Minute Love Affair« handlar om?
– Exakt! Jag blev så glad av att se folk dansa så det var den första låt jag skrev sedan jag kommit till Austin. Jag såg hur människor som alldeles tydligt inte kände varandra plötsligt, för några minuter, rörde sig tätt tillsammans som om de vore älskande. Jag tänkte att direkt när jag kommer hem måste jag göra en låt om det. Och så blev det! [skratt] Nu har jag förresten lärt mig att dansa det själv, och det är bland det roligaste jag vet.
– Annars vet jag inte om jag har snappat upp något specifikt av att bo här, det blir nog i så fall mer av att vara ute och spela. Som att åka ut som förband till The Mavericks och se hur fantastiska de är kväll efter kväll. Att ligga på en så konstant hög nivå kräver en del. Så jag studerade dem noga, vid varje spelning. Ibland känns det som att jag har gjort det här i evigheter, men jag har ju inte mer än börjat. Det är en grej jag säger till mig själv inför varje konsert, studioinspelning eller umgänge med annat band: »Okej Whitney, lär dig nu minst en ny sak i dag.« Det är kanske inte alltid jag gör det men själva ambitionen förbättrar mina chanser att hela tiden utvecklas.
»South Texas Suite« följer på två album där Whitney Rose till stor del flätat samman countrymusik och sextiotalspop. Och dit, eller åtminstone något som är mer Nashville, återvänder hon på den fullängdare som ligger inspelad och klar.
Countryvurmen har varit med henne ända sedan barnsben. Som liten bodde hon med sin mamma på den kanadensiska östkusten hos mormor och morfar som drev en countrymusikinriktad bar. När stället hade bommat igen och jukeboxen tystnat för natten var det inte helt ovanligt att barföreståndarna tog med några gäster hem för att sjunga countrylåtar – Hank, Kitty, Cash – till in på småtimmarna.
– Ett av mina tidigaste, och bästa, minnen av musik är från när jag var tre-fyra år gammal. Jag vaknade av ljud nerifrån. Jag blev nyfiken, hoppade ur sängen och släntrade i mitt nattlinne ner till köket där morfar, vanligtvis en nedtonad och allvarlig man, lite på lyset stod och skrålade »Ring of Fire« för allt vad han var värd, varpå den församlade skaran gav mig en dollar för att sjunga Hank Williams. [skratt] Så, ja, man kan väl säga att jag tidigt fick smak för det här. ■

Whitney Rose spelar i Malmö 25 april, Kristianstad 26 april, Halmstad 27 april, Vickleby 28 april, Klippan 29 april, Hultsfred 30 april, Göteborg 1 maj, Karlskoga 2 maj, Östersund 12 maj, Umeå 13 maj, Uppsala 14 maj, Örebro 16 maj, Västerås 17 maj, Borlänge 18 maj, Lindesberg 19 maj, Skebobruk 20 maj och Stockholm 21 maj.