Bonnie »Prince« Billy: Best Troubador

I likhet med hur det var på hans fina Everly Brothers-tribut för några år sedan är det i de lite mer okända låtarna den stora magin infinner sig. Låtar som man begriper att Will Oldham tagit sig an för att han verkligen måste, för att han älskar dem men kanske också för att han kan tillföra något eller lägga in sig själv i dem. De starkaste stunderna på denna Merle Haggard-hyllning infinner sig sålunda i marginellt nötta pärlor som »Roses in the Winter« (en av Haggards kanske fem vackraste skapelser, vilket inte säger lite), »Pray« (som ju Iris DeMent sjöng på Way Out West härom året) och »Wouldn’t That Be Something« (från tämligen bortglömda åttiotalsalbumet »5:01 Blues«).

Hag är – jämte R. Kelly, förstås – en av den säregne Kentucky-trubadurens mest ihärdiga besattheter. I Oldham-intervjuer genom alla år har den i fjol bortgångne countryikonen tenderat att dyka upp, även långt innan det blev coolt att namndroppa honom.

Det är inte vidare svårt att se vad han som numera främst opererar under sitt Bonnie »Prince« Billy-alias ser i Merle Haggard. Båda är genuina karaktärer, totaloriginal som gått sin egen väg och följt en vision som ibland nog bara varit begriplig och logisk för dem själva. Båda har en butter, plump, svårhanterlig sida, båda har en spjuveraktig sida, alldeles oavsett kan ingen ifrågasätta deras kärlek till musiken. Båda är något av musikhistoriska arkeologer som aldrig sett någon motsättning i att möta framtiden med täta återblickar på det förflutna.

På »Best Troubador« finns mycket att gilla. Hur låtmaterialet ingalunda bara är hämtat från artistens mest berömda sextio- och sjuttiotalsplattor utan verkligen spänner över hela karriären med tyngdpunkt på deep cuts. Hur Oldham, med stor medvetenhet, ser till att lyfta fram såväl jazz- som folkmusikdragen i Haggards musik. Och, med lika stor medvetenhet eftersom det för Hag var självklart att lyfta fram såväl förebilder som samtida låtskrivarkollegor, hur han även inkluderar material som inte är skrivet av Hag men som Hag tolkade och som betydde mycket för honom (från Lefty Frizzells »That’s the Way Love Goes« till Blaze Foleys »If I Could Only Fly«).

Alltsammans kärleksfullt, ömsint, respektfullt men ändå precis lagom excentriskt. Återstår att se om skivan i framtiden får samma monumentala status som Merle Haggards hyllningsplattor till Jimmie Rodgers och Bob Wills.