Tillvaron reflekterad i en skrattspegel

Att säga någonting angeläget om människans villkor i en tre minuter lång poplåt utan att hemfalla till klichéer är svårt, för att inte säga omöjligt.

De stora orden har kapats av dansbandssångare och reklammakare. Poesi har blivit ett urvattnat begrepp, synonymt med förnumstig livsvisdom på bildekaler. Otack förblir textförfattarens lön.

För Olle Ljungström framstod det svåra som svindlande lätt. Han tog de stora orden, de utslitna klichéerna och de förnumstiga visdomsorden och lät dem passera genom ett filter av rå realism, ironi och renodlat trams. Resultatet blev perfekt koncentrerade utsnitt ur tillvaron, inte sällan tonsatta med melodier som formstöpta för reklamradio och parmiddagar i välmående villaförorter. Där – i bilen på väg till en pliktskyldig after work eller i utbytet av artighetsfraser över en tallrik coq au vin – fick hans iakttagelser önskvärd effekt. Där framstod tillvarons absurditet som allra mest uppenbar.

Olle Ljungström vare sig ville eller kunde spela vanlig. För honom var vardagen – med barn på dagis, bil i garaget, tider att passa – en främmande planet. I hans texter blev tryggheten hotfull, normaliteten en tvångströja. »På mitt jobb/Är vi ’hej’ och ’du’/Verkar lätt och ledigt, eller hur?«, sjöng han vid ett tillfälle. För att sedan avsluta: »Jag vill förinta såna som du«.

Hans begåvning låg i en unik förmåga att skildra det vanliga livet i vidvinkelperspektiv: gruset i gräsklipparen, nitroglycerinet i popcornskålen. Att lyssna på honom var att se tillvaron reflekterad i en skrattspegel.

För fyra år sedan träffade jag Olle Ljungström i hans hus i Gräfsnäs, utanför Alingsås. Det blåste kallt när vi promenerade runt i trädgården, bland tomaterna i växthuset, på det provisoriska skjutfältet där inresta gäster sköt prick med luftgevär och bland plaststolarna på uteplatsen där man kunde dricka kaffe soliga förmiddagar. »Om man inte har någonting att berätta så har man faktiskt någon form av tystnadsplikt«, sa Olle Ljungström. »Stå här och bräka i onödan när det finns andra som har saker att säga, det ser jag ingen anledning till«.

Hans hjärtas röst kunde säkert, som han själv uttryckte det i en av sina mest igenkända melodier, vara ganska ostämd ibland. Men som låtskrivare, och då kanske i synnerhet som textförfattare, var Olle Ljungström unikt tonsäker. Det är svårt att föreställa sig svenskspråkig rockmusik så som den låter i dag utan hans inflytande.

När jag tänker på honom nu tänker jag på hans pillemariska leende, hur ansiktet sprack upp varje gång han sagt något underfundigt – som om han förstod att det mesta han tänkte förtjänade att tecknas ner och sparas till eftervärlden.