En historieberättares återkomst

»I was glad to come, I’ll be sad to go

So while I’m here, I’ll have me a real good time«

Som närapå alla stora artister är Rod Stewart både och. Både bra och dålig. Både konsekvent och inkonsekvent. Kanske mer än någon annan har han till såväl beteende som utseende förkroppsligat jetsetliraren med fäbless för överdåd, alldeles för unga fotomodeller och sportbilar. Eller som han skriver i sin självbiografi: »Det var den moral jag växte upp med: arbeta hårt, spara, köp den bil du vill ha. Så jag gjorde precis det.«

Detta samtidigt som han alldeles uppenbart aldrig glömt sina arbetarklassrötter och varje år lär ge sjusiffriga belopp till olika välgörenhetsändamål. Lika ofta som det kommer rapporter om dryghet och divafasoner ser Rod till att påminna om att han fortfarande de facto är en fotbollsälskande, pubfrekventerande lad bland alla andra. Vi har matats med utsägelser om hur hans ego och Britt Ekland-liv knäckte Faces men faktum är ju att hans solokarriär både var påbörjad och (i alla fall i USA) lyckosam innan bandet drog i gång och själv har han med visst fog i alla år vidhållit att det mer än något annat var The Rolling Stones förvärv av Ronnie Wood som medlem som omöjliggjorde en fortsättning för den evigt älskvärda konstellationen av svirare. Vissa Faces-medlemmar har anklagat honom för att vara självisk och girig men det var Rod Stewart, ihop med Ronnie Wood, som tog hand om MS-sjuke Ronnie Lanes sjukhusräkning. Otaliga gånger genom åren har Rod beskrivits som en gammal relik utan någon som helst förankring i samtiden, men sedan tidigt sjuttiotal har alla hans soloalbum, och det är några stycken, sålt guld eller platina på någon av hans båda viktigaste marknader, USA och Storbritannien, inte sällan båda två.

På något sätt tycks det alltid finnas anledning att både tycka om och tycka illa om Rod Stewart. Han förkroppsligar både drömmen och mardrömmen, beroende på vilket perspektiv en har.

Alldeles oavsett: kul, det har han haft.

Faces var trots allt bandet som tog med sig baren – och kyparen! – in på scen.

Många har försökt ta efter levernet, estetiken, svänget.

»The Faces were as good as The Rolling Stones«, fastslog Bobby Gillespie, en av lärjungarna, en gång. I sina bästa stunder var de ju det. Inte lika karriärdrivna, men klart mindre heroinsunkiga. Där Jagger, sin begåvning till trots, kan vara en kall och läskig strateg framstår Rod sällan som något annat än ytterst sympatisk.

Rod Stewart är stilikon och stilbildare. Har på gott och ont, med Faces eller solo, satt sin prägel på allt ifrån hårdrock, glamrock och boogierock till pubrock, punkrock och folkrock. I boxen »Five Guys Walk Into a Bar…« skriver Wilco-sångaren Jeff Tweedy: »I love ’em and doubt seriously if we could have had a Sex Pistols much less a Replacements without them.« Replacements frontfigur Paul Westerberg mindes å sin sida tonårens liveupplevelse av Faces så här: »The loudest fucking band I’ve ever heard, and the strange sense of community.«

Faces stod aldrig över sin publik som vissa andra, snarare var de en förlängd del av den. De stängde inte ute, de bjöd in. Och även om Rod därefter har nått en stratosfär som det gamla bandet aldrig var i närheten av har han hela tiden fortsatt att verka i den andan: stäng inte ute, bjud in. Han är liksom en av oss vanliga som bara råkat ha lite roligare.

Den som är nyfiken på honom har så många vägar in, och det är långt ifrån självklart att känna sig tilltalad av samtliga. Den sandpappersouliga och uttrycksfulla rösten, så klart, men också det tidiga sjuttiotalets skotsrutiga och ojämförligt varma folkrock, Faces slirigheter, alla enorma ballader, disco- och new wave-flirtarna, tjugohundratalets vuxencrooniga »American Songbook«-volymer. Eller något annat.

Allt har verkligen inte varit bra, men när Rod är som bäst har det handlat om blue eyed soul så fin som den någonsin kan bli. Framför allt har det aldrig gått att räkna ut honom, speciellt inte som kommersiell kraft. Antalet hits är oändligt. Och det tycks aldrig ta slut. Exempelvis har han – i samplad form men ändå – hörts på en av årets mest spelade låtar, hiphopstjärnan ASAP Rockys »Everyday« som lånar av »In a Broken Dream« – en grym inspelning som Rod gjorde med australiensiska bandet Python Lee Jackson 1969 (och som tre år senare blev en hit i England). Har du ännu inte sett klippet där ASAP, Rod och pratshowvärden James Corden åker bil ihop bör du söka upp det på Youtube omedelbart.

Över huvud taget har det varit mycket Rod Stewart på sistone. Vid ett engelskt välgörenhetsarrangemang i september spelade Faces (Stewart, Wood och trummisen Kenney Jones samt extramusiker) ihop igen för första gången på tjugotvå år och härom månaden släpptes nya Rod-albumet. Sistnämnda är inget som förändrar bilden av honom, på något sätt. De som ogillar honom lär fortsätta göra det, vi som älskar honom letar med ljus och lykta efter anledningar att fortsätta göra det – och blir med ojämna mellanrum belönade. Denna gång bland annat av det faktum att han, precis som på föregångaren »Time« (första skivan sedan 1988 års »Out of Order« där Rod-låtar dominerar, vi talar tjugofem år), prioriterar det egna låtskrivandet.

Allt han skriver är inte bra, en del väldigt långt ifrån, men när det stämmer är Rod en av de bästa. Så har det alltid varit. Men det faktumet har tenderat att försvinna i historieskrivningen om honom, säkerligen i takt med att hans inre kreatör med åren och miljonerna alltmer fick stå åt sidan för det goda livet. I den mån någon ser på honom som artist snarare än bara kändis these days är det nog främst som uttolkare av låtar – som sådan kan han både vara enorm (alla suveräna covers på Dylan, Cooke, Waits) och högst ordinär.

Men medan vi fått mer än vi bett om (fem »American Songbook«-volymer, närmare bestämt) av Rod uttolkaren har Rod låtskrivaren varit desto mer saknad. Vi talar om någon som skapat fundament inom singer-songwriterrock som »Gasoline Alley«, »Maggie May«, »Every Picture Tells a Story«, »Mandolin Wind«, »You Wear it Well«, »True Blue«, »Farewell«, »Tonight’s the Night (Gonna Be Alright)«, »The Killing of Georgie (Part 1 and 2)«, för att inte tala om oförblommerade rock- och discohits á la »Hot Legs«, »Da Ya Think I’m Sexy«, »Passion«, »Tonight I’m Yours (Don’t Hurt Me)«, »Young Turks«, »Baby Jane«, »Infatuation«, »Every Beat of My Heart«, »Forever Young«, etc. Förmodligen är det bara en dryg handfull alltjämt levande artister som kan matcha hans CV. Utan minsta tvekan är han en av de största, även om han själv i perioder gjort sitt yttersta för att få oss att förtränga detta.

Annorlunda uttryckt: Har du blivit tilldelad tjugo minuter, som i slutändan visar sig bli nitton, med Rod Stewart gäller det att i förväg bestämma vad du vill prata om. Du kan omöjligen täcka in en så lång och strapatsrik karriär på den tiden. Det gäller att skärma av. Prata soul? Prata hår? Prata kläder? Pengar? Faces? Kvalitetspubar? Fotboll? Taylor Swift (som han har kallat »briljant«)? Konsten att hantera åtta barn med fem olika kvinnor? Strupcancern han drabbades av 2000 och vars (i övrigt lyckosamma) operation kom att påverka hans röst?

Nä, huvudspåret får nog bli just låtskrivande.

Det är nästan lite för bra. Runt hörnet från hotellet där Rod Stewart-intervjun ska äga rum står en säckpipemusikant och blåser. Det låter som introt till en fantastisk Rod Stewart-låt. Omöjligt är kanske inte att den kiltklädde killen är ditkommenderad av skivbolaget, eller stjärnan själv. Rod har aldrig varit den som drar sig för oblyga gester. Han brukar exempelvis vara noga med att påpeka att det är riktiga fotbollar han sparkar ut i publiken vid sina konserter, ingen billig plastskit. Well, han har råd med det. Musiken lär ha gjort honom till miljardär.

Det är en mestadels solig oktobermåndag i det London där Roderick, närmare bestämt i Highgate, föddes för sjuttio år sedan som det yngsta av fem barn till skottepappa Robert och cockneymamma Elsie.

Vi ses på Marylebone-belägna Langham, ett femstjärnigt och anrikt hotell där alla från Mark Twain och Oscar Wilde till Winston Churchill och prinsessan Diana har spenderat
 tid. Medan jag står i korridoren och väntar utanför rummet där Rod sitter kan jag inte låta
 bli att notera hur det skrattas mycket och ljudligt där inne, från andra sidan av dörren. Dels
 hörs Rod, dels hörs flera damer. »Jaha, håller han på med fuffens nu?«, tänker jag och tänker lite för långt, ty kort därpå stegar det ut tre kvinnliga journalister som har gjort en gruppintervju med karln. En av dem kommer fram och delger information om att Rod är på gott humör. »Hmm«, tänker jag, »det kan inte handla om att denne ökände playboy på ren instinkt agerar charmant mot individer av det motsatta könet?« och ser samtidigt för mitt inre hur bemötandet blir av en helt annan sort då näste skribent i kön visar sig vara undertecknad. Ty när han är på det humöret kan Rod angripa murvlar för allt ifrån deras utseende till val av skor. Hans giftighet gränsar ibland till Lou Reed-förödande nivåer.

Men att det inte en sådan dag framgår direkt av tonfallet.

– Pierre! There you are!

Det går inte ta fel på vem som gör entré i rummet. Rösten är omisskännlig. Rod the Mod-kalufsen ännu mer så. Den flamboyante rörmokarsonen och forne gravgrävaren på kyrkogården där hans båda föräldrar nu ligger gör ingen besviken i en duktigt skrikig lilagrönrutig kavaj kombinerad med en grön näsduk i fickan, vit kråsskjorta och vita kostymbyxor. Rod Stewarts utstrålning, stil och sätt att föra sig dryper av framgång och välmående. Vilket leder mina tankar till vad han skriver i sin självbiografi om hur Faces vid sidan av alkohol försökte dölja sina musikaliska tillkortakommanden: »Vi tänkte att om vi klädde oss som riktiga stroppar kanske folk skulle bli distraherade av det.«

Samtidigt går det, vid en närmare anblick, skönja att den en gång så elastiske vicka på rumpan-rockaren numera inte längre är någon ungdom. Även om han är synnerligen välbevarad syns åldern i ansiktet, ännu mer märks den när han med viss möda slår sig ner i soffan. Han ger ett avslappnat, uppsluppet, inbjudande intryck. Kanske för att Sonic-intervjun är dagens sista, han kan se ljuset i tunneln, det spritter i honom att få återvända hem till herresätet i Essex, några mil nordost om London (han har också ett smärre palats i Beverly Hills, bor där granne med bland andra Denzel Washington och Sylvester Stallone, samt en nätt liten kåk i Palm Beach).

– Pierre, how are you this jolly day?

Bara bra. Du?

– Helt okej, kompis.

Här är ett ex av tidningen jag skriver för.

– Sonic! Hur går affärerna, säljer ni något?

Det brukade vara bättre, men vi stretar på. Det är ingen framtidsbransch direkt.

– Nej, det är ju inte det. [leende] Det är så sant.

Rod lutar sig ner över min telefon, som jag spelar in på.

– Testing!

När jag första gången såg titeln på din nya skiva, »Another Country«, tänkte jag »åh, han ska slutligen göra verklighet av den där countryplattan som nämns i självbiografin«.

Rod ser lite förvånad ut, spricker sedan upp.

– Aaah, den grejen har jag inte tänkt på själv.

Du nämner countryskivan kort i samband med att du berättar om ditt kontrakt med Universal. Finns de planerna kvar fortfarande?

– [snabbt] Jodå, den skivan kommer. Den vill jag bestämt göra, förr eller senare. Om jag får säga det själv tycker jag att jag har en röst som lämpar sig väl för countrymusik. Men så återvände låtskrivarlusten, vi gjorde »Time« som blev en stor framgång och bestämde oss sedan för att göra en till skiva med originalmaterial, och det blev alltså »Another Country«.

Det är väldigt kul att du skriver låtar igen.

– Jag är stark! Starkare än någonsin!

Okej. Jag tycker att du är ganska underskattad som just låtskrivare.

– Oj, tack så mycket, Sir.

Du står ändå bakom några av de allra mest ikoniska rocklåtarna. Du hade en period när du inte skrev så mycket men med de senaste två skivorna är du tillbaka. Vad höll dig borta från låtskrivandet så länge?

– Den frågan får jag ofta.

– Jag gjorde ju de där »American Songbook«-skivorna i åtta års tid eller vad det var, det var inte precis så att jag satt på rumpan och latade mig. Det fanns helt enkelt annat att göra de där åren, jag hade fullt upp och behövde inte skriva. Men att göra boken, och förberedelserna inför den då jag träffade massa gamla vänner och släktingar, blev en sorts katalysator för mig att åter börja skriva låtar.

Boken var viktig för dig?

– Väldigt viktig. Väldigt viktig.

En av de ömmaste stunderna på nya skivan är »Way Back Home«. Var det en låt du liksom vetat att du en dag måste skriva?

– Nej, det kan jag inte säga, så var det inte med den. Över huvud taget planerar jag aldrig låtar. Jag skriver låtar bara när jag måste få ihop till en skiva. Kevin [Savigar] kom till mig med melodin och jag försökte få till en text som passade, och det blev den här. En låt om att leva i London mot slutet av kriget. Inte för att jag själv kommer ihåg det, jag var för liten då. I stället baseras texten på sådant som mina bröder, systrar och föräldrar har återgivit för mig genom åren.

Den låten och flera andra på de senaste skivorna går tillbaka i tiden. »Brighton Beach« på förra skivan är ett annat exempel. Du berättar verkligen historier igen, vilket du ju i hög grad gjorde på dina tidiga soloplattor.

– Det där är nog min grej, att berätta historier. Jag vill att det ska finnas en början, en mitt och ett slut. Det är det som jag är bäst på.

Tycker du det är kul att berätta historier?

– Yeah. Absolut. Jag gillar hela processen med att skriva låtar. Nu. Däremot brukade jag inte göra det. Förr tyckte jag det kändes som när man gick i skolan och fick hemläxa. Något påtvingat och jobbigt. Jag njöt inte av det direkt. Men nu är det snarare inspirerande.

När det begav sig sköt du väl ofta upp textförfattandet till allra sista minuten, är det så fortfarande?

– Njae. Det är rätt annorlunda nu. Då sköt jag vissa saker framför mig för att det fanns så många andra, roligare grejer att göra… Ja, som att gå ut med grabbarna eller något annat.

– Nu för tiden är det mycket mer lustfyllt. Faktum är att jag kan stiga upp mitt i natten
 och sätta mig och skriva – låtar eller låttexter.
Det finns en helt annan glädje i det nu jämfört
 med hur det var då. Detsamma kan förresten sägas om hela inspelningsprocessen. Man behöver inte längre gå in i samma gamla vanliga mörka och tråkiga musikstudior för att spela
in. Man kan göra allt hemma, med Pro Tools.
Det är så mycket roligare. Det går snabbare också. Och det är väldigt mycket billigare…

Som sångare har du influerats av sådana som
 Sam Cooke, David Ruffin, Otis Redding. Men som låtskrivare, vad har du för förebilder där?

Rod skruvar lite på sig, utstöter konstiga gutturala ljud.

– Det där måste jag fundera på lite. Frågan är om det är någon alls… [grubblar, mumlar lite för sig själv] Nä, jag kan nog inte komma på någon specifik låtskrivare. Men det finns så klart folk jag beundrar. Tom Waits, exempelvis.

Vad får dig att gilla en låtskrivare? Vad måste han eller hon ha?

– Hmm. Inte de mest förväntade rimmen. Ibland inga rim alls. Att det används ord som jag inte hör varje dag i alla andra låtar. Ja, det är nog det.

När du har skrivit en egen låt, vad krävs för att du också ska spela in den?

– Det vet du inte förrän du börjar spela in. Då brukar det uppdagas. Men som jag jobbar har jag ofta bara en låttitel som jag utgår ifrån. Till exempel var »Young Turks« bara en låttitel till att börja med. Likadant med »Batman Superman Spiderman« på nya skivan, där hade jag bara en titel. När du sitter och bollar runt idéer till nästa skiva vet du aldrig vad det ska bli av det. »Den här keltiska, gäliska stämningen på din skiva, var det din avsikt?«, kan någon fråga. »Nej, det var det inte, det var bara så det blev.«

I flera låtar på senare år adresserar du dina allra närmaste, medlemmar i din familj. Är det resultatet av ett medvetet beslut: »Det här ska jag göra«?

– Ja, jag tror faktiskt det. Det är ju väldigt personliga låtar och väldigt personliga album på det stora hela, de senaste två. För tjugo år sedan hade jag aldrig kunnat skriva sådana låtar. Ta den om att lägga min son för natten, min yngste son. Förr tyckte jag inte att sådant var tillräckligt häftigt. [leende] Men nu bryr jag mig inte längre. Jag bara bryr mig inte.

Hur kommer det sig att du inte bryr dig längre?

– Nämen jag vill nog bara vara så uppriktig som möjligt i mitt låtskrivande. Som att jag nu har skrivit en låt om min pappa, vilket jag inte heller tror att jag skulle kunna ha gjort tidigare. Antingen för att jag tyckte att jag var för cool för det eller för att jag i yngre dagar inte hade tillräckligt med livserfarenhet att backa upp det med.

– Själv tycker jag att mitt låtskrivande är bättre än det någonsin har varit.

Men är det också så att du tycker det är dags att säga ett och annat till dina närmaste?

– Ja… Det finns också något befriande i att lätta sitt hjärta, att skriva exakt det man vill skriva och våga vara personlig i sina låtar.

Hur reagerar din omgivning på de här låtarna?

– Min syster [Mary, andra systern Peggy dog i sviterna av ms 1975] är till sig över »Way Back Home«, den handlar till stor del om henne, det var mer eller mindre hon som uppfostrade mig eftersom mamma och pappa hade händerna fulla med annat, inte minst mina syskon. Så, hon verkligen älskar den låten. Och Aiden, min fyraåring, innan han går till skolan måste han lyssna på »Batman Superman Spiderman«. Han sjunger med till den. Utan honom hade den inte blivit till. När det är sängdags och jag bäddar om honom brukar han säga: »Pappa, kan du inte berätta en historia?« »Kan jag väl, men vad vill du höra om då?« »Batman Superman Spiderman«, svarar han jämt. Så man kan säga att han skapade den låten. Men låtskrivarkredd får han inte! [skratt]

Det är mycket Rod Stewart just nu: ny skiva ute, Faces-återföreningen…

– ASAP!

… ASAP Rocky-grejen, Faces-boxen, en box med dina tidiga soloplattor.

– Jag tycker faktiskt att det släpps för mycket grejer, för mycket Faces, för mycket Rod, det är ett enda ekorrhjul av återanvändning. Mycket av det där har ju släppts tidigare. Men tydligen finns det en marknad för det fortfarande. Plus att det för det goda med sig att det håller katalogen vid liv.

Hur var ASAP-äventyret?

– Han är en riktigt trevlig prick, det måste jag säga. Väldigt artig. Jag är glad att han gjorde den där låten. ASAP använde ju »In a Broken Dream«, som jag spelade in 1969 men som blev pånyttfödd 1972 och nu alltså blivit en hit igen sedan han förvandlat den till en raplåt. När jag uppträdde i Hyde Park härom kvällen, eller rättare sagt några veckor sedan, var det första gången jag sjöng »In a Broken Dream« live. För sextiotusen människor. Folk tycks älska den, konstigt nog. Men jag skrev den inte.

En låt på din nya skiva, »The Drinking Song«…

– Åh, jag älskar den!

… låter i mitt tycke som en hyllning till Faces, sett till dess sound men även dess tema.

– Utan tvekan det! Jag måste faktiskt berätta för dig att allt i den texten stämmer, allt har hänt, utom raden om tatueringarna. Jag var inte full när jag tatuerade mig. Men jag har gått halvnaken genom lobbyn på Hotel Continental, jag har sovit i en telefonkiosk och jag har hittat mina byxor hängandes i ett träd, allt det. Du kan inte hitta på sådant, det måste ha upplevts.

Hur var Faces-återföreningen?

– Ärligt talat var jag rätt osäker på hur det skulle gå. Jag kommer ihåg att jag sa till Ronnie precis innan vi skulle gå på att jag var riktigt nervös. Förr i tiden var vi ju jämt fulla. Eller, ganska fulla – det var inte så att vi däckade 
men ibland närapå. Publiken däremot brukade verkligen vara redlös. Så jag undrade helt enkelt om det nu skulle bli ett för stort glapp mellan hur det en gång var och hur det är nu. För publiken är numera nykter och skötsam och vi i bandet har väl mer eller mindre spolat kröken. Jag tänkte: »Kommer det kännas som en besvikelse?« Men, det gjorde det inte. Där jag stod och blickade ut från scen kunde jag omöjligen föreställa mig att det gått fyrtio år sedan vi höll på.

Själv har du som artist varit i gång i femtio år nu.

Rod tittar på mig som jag inte är klok, även om det går att skymta en glimt i ögat.

– Femtioett år, om jag får be. [tillgjort sårat tonfall]

Och Faces höll väl ihop i ungefär fem år?

– 1969 till 1975.

Vad betydde de åren för dig? Även om de förvisso krockade med dina tidiga soloår.

– Jag tänker knappt på den där tiden förrän sådana som du ställer frågor om det. Men det råder ju ingen som helst tvekan om att det är svårt för fem killar att ha så mycket roligare än vad vi hade. Det var total kalabalik. Så mycket kul. Och nu är det bara tre av oss kvar [Ronnie Lane gick bort 1997, Ian McLagan i fjol] som kan berätta om hur det verkligen var. HA-HA. Så vi får passa på att göra det medan vi fortfarande kan.

Blir det mer av Faces?

– Yeah yeah. Ronnie och jag pratar om det. Med Kenney är det lugnt, han är alltid tillgänglig, men Ronnie har en Stones-turné i januari–februari och jag har jobb i maj–juni. Men förhoppningsvis kan vi få ihop något nästa år, framåt juli–augusti.

Turné?

– Ja, förmodligen. I alla fall börja med tre–fyra konserter, för att känna oss för och se hur det går. Se om vi kommer överens. Se om någon kommer för att titta.

Efter Faces rullade din solokarriär vidare. Hur var det att inte längre omges av bandet?

– Det var radikalt annorlunda. De är ju oersättliga allihop. Jag hade fortfarande kontakt med dem, men det var aldrig mer detsamma. En sådan grej som Faces får man bara uppleva en gång i livet. De åren går inte reprisera. Det var en totalt unik upplevelse.

Förändrades ditt låtskrivande när de inte längre fanns runtom dig?

– Det kan jag inte påstå. Länge var ju Faces och min solokarriär integrerade, så länge bandet levde brukade de andra finnas med på ett hörn även på mina soloplattor. Ronnie, Mac och Ronnie var med på »(I Know) I’m Losing You«, Ronnie Wood var med på »Maggie May«, Kenney var med här och där. Så där höll det på.

När du letar efter material av andra låtskrivare i dag, vad är du då ute efter?

– För mig handlar det först och främst om texten. Melodin oroar jag mig inte så mycket över, men texten måste kännas rätt.

På dina tidiga soloplattor gjorde du nästan jämt Dylan-tolkningar, men även senare har du tolkat honom.

– Ja, det har blivit en och annan Dylan-låt.

Är det främst texterna du har fallit för där?

– Ja, alltid. Bob är en helt ofattbart begåvad textförfattare. Därför kan jag inte begripa varför han av alla måste göra saker som det där Sinatra-albumet eller julskivan som kom härom året. Som gammalt Dylan-fan var det med smärre bestörtning jag noterade de släppen. När jag var sjutton år och första plattan kom, den där han har en hatt och håller i en gitarr, det förändrade allt för mig.

Du började väl som något av en »folkie«?

– Absolut, yeah. Jag skulle nog vilja påstå att jag är en folkie fortfarande. Jag tycker att det hörs på min nya skiva. Där finns gott om akustiska grejer, keltiska klanger.

I början av intervjun pratade vi om den där countryskivan. Vad för låtar skulle du spela in till den?

– Countrylåtar! [stort skratt, slår sig på knäna]

– Nä, jag vet inte. Jag har ingen aning. Och så lär det förbli till dess att jag får grönt ljus på att göra skivan, då börjar jag läsa på. Men jag älskar Willie Nelson. Inte bara för hans låtar, utan hela hans livsstil. Vilken karaktär. Kanske frågar jag Willie om något.

Känner ni varandra?

– Nej. Jag har aldrig träffat honom. Hur som helst har Faith Hill lovat att sjunga på en av låtarna.

Apropå country, en av mina favoritinspelningar med dig är »What’s Made Milwaukee Famous«.

– Yeah… [myser] Jerry Lee Lewis.

Lyssnar du den ibland?

– Nej, jag lyssnar aldrig på den men vi spelar den faktiskt varje gång vi har konsert i Milwaukee.

Är det sant?

– Ja, nu har jag i och för sig bara spelat i Milwaukee kanske två gånger de senaste tio åren men ändå – de gånger vi är där ser vi i alla fall till att damma av låten.

Reagerar publiken på det låtvalet?

– Definitivt. Jag brukar presentera den i stil med »under soundcheck repade vi in den här gamla låten bara för er skull«, och de tycks alltid uppskatta att vi har ansträngt oss lite extra bara för dem.

Rods pressansvariga kikar in i rummet där vi sitter och signalerar att det är dags att bryta.

Jaha, då var vi nog klara.

– Tack, kompis. Ska du tillbaka till Sverige nu?

Japp, Stockholm.

– StockHÖLM! StockHÖLM!

Vad har du för bild av Stockholm?

– Att det är en väldigt ungdomlig stad, att där finns bra restauranger, bra antikaffärer. Annars handlar mina minnen därifrån mest om damer…

Sista intervjun för i dag alltså?

– Det kan du ge dig på. Kul var den också. ■

L-P ANDERSON VÄLJER FEM ROD-LÅTAR

The Jeff Beck Group: Morning Dew (1968)

Rod Stewart och Ron Wood var medlemmar i The Jeff Beck Group i slutet av sextiotalet. Den här briljanta versionen av Bonnie Dobsons folkklassiker kombinerar säckpipa och psykedeliskt gitarrspel med hudknotterframkallande sånginsats av Rod. Resultatet beskrivs bäst som tidig hårdrock och skulle med enkelhet platsa på någon av Led Zeppelins plattor.

Rod Stewart: Maggie May (1971)

Rods genombrott som soloartist handlar om en yngre mans förhållande med en betydligt äldre kvinna. Sångaren har på senare år avslöjat att den handlar om första gången han hade sex, vilket skedde i samband med ett besök på Beaulieu Jazz Festival 1961. Ursprungligen utgiven som singelbaksida till Stewarts tolkning av Tim Hardins »Reason to Believe«, men »Maggie May« blev låten som hördes mest på radion och den som seglade högst upp på hitlistorna.

Faces: Stay With Me (1971)

Rod är kaxigare än någonsin i detta boogierockmästerverk som manar till upprepad lyssning på maxvolym. Uppbackad av struttigt gitarrspel besjunger Rod en tjej kallad Rita och som är utrustad med hår lika rött som både hennes naglar och läppar. Hon får hänga med Rod på villkoret att hon lovar att sticka innan gryningen kommer… Total gubbrockeufori!

Rod Stewart: Twistin’ the Night Away (1972)

Rod Stewart har aldrig gjort någon större hemlighet av att han avgudar Sam Cooke. I denna partyuppviglande tolkning av överträffar han nästintill sin idol.

Rod Stewart: Hot Legs (1977)

Sanslöst medryckande snuskgubberock av lyckorusframkallande sort… Missa inte att kolla in den politiskt inkorrekta – men samtidigt spjuveraktigt charmiga – videon.

JENNY BERGQUIST VÄLJER FEM ROD-LÅTAR

Faces: Stay With Me (1971)

Okej, det är Faces mest kända låt men den är så svängig att den är svår att komma runt. Det var även den första låt jag träffade på när jag började gräva mig bakåt i Rods karriär och upptäckte att han inte alltid hade gjort discoinfluerade radiohits. Stor förvåning, men även stor lycka.

Faces: Ooh La La (1973)

På sätt och vis har jag Rod att tacka för att jag hittade rocken. Via »Stay With Me« och inte minst den personliga favoriten »Ooh La La« (där främst Ronnie Wood sjunger men ändå) förstod jag – som är uppvuxen i ett strikt The Beatles-hem – att The Rolling Stones var ett gäng som trots allt borde undersökas. Och när jag väl hade tagit det steget fanns det ingen återvändo.

Rod Stewart: Da Ya Think I’m Sexy (1978)

Min bästa kompis storsyster var min idol under uppväxten och allt hon lyssnade på var fascinerande, inte minst Rod. Mitt intresse för att lära mig engelska började någonstans i den här vevan, eftersom jag ville förstå vad den spännande mannen sjöng. Sexy, så långt var ju även en lågstadieelev med, men resten var höljt i dunkel.

Rod Stewart: Tonight I’m Yours (Don’t Hurt Me) (1981)


Extremt medryckande låt, men det som fascinerade mig som tolvåring var framför allt texten. Det här att han var någons för en natt, att han inte ville ha något seriöst och att hon ändå skulle tänka på honom som en härlig kille… Nä, jag fick inte alls ihop det. Men att det var något vuxet och lite förbjudet – och därmed väldigt lockande – det var jag helt på det klara med.

Rod Stewart: Baby Jane (1983)

I början av åttiotalet hade Yazoo, Depeche Mode, The Cure och The Clash tagit över mitt tweenliv och att lyssna på Rod kändes plötsligt lite fånigt. Så att jag drog upp volymen och dansade när »Baby Jane« spelades på radion var något jag höll för mig själv. Att jag var olyckligt kär gjorde dessutom att jag kände en enorm samhörighet med stackars Rod som hade blivit illa behandlad av den där Jane.

NIKLAS ELMÉR VÄLJER FEM ROD-LÅTAR

Rod Stewart: Gasoline Alley (1970)

Snart kommer han vara en av världens största rocksångare. Men rösterna från förr och dofterna från mammas gata dröjer kvar. »Gasoline Alley«, skriven tillsammans med Ronnie Wood, är en lovsång till världen och människorna han snart kommer ha lämnat bakom sig på sin resa uppåt. »Going home, running home/Down to Gasoline Alley, where I started from«.

Rod Stewart: Maggie May (1971)

»You Wear It Well«. »Italian Girls«. »Mandolin Wind«. »Farewell«. På sjuttiotalet var Rod Stewart sin generations främste och mest expressive rocksångare. På varje album han spelade in överträffade han sig själv som låtskrivare. Men ingenting han spelade in under perioden när allt han spelade in tillhörde det bästa han spelat in kommer i närheten av »Maggie May«. En av de bästa popsinglar som spelats in.

Rod Stewart: The Killing of Georgie (Part I and II) (1976)


Verklighetens Georgie var en vän till Rod Stewart som dödades på grund av sin sexuella läggning. I en berättelse om två akter redogör Stewart för hans öde: hans väg från hemmet och föräldrarnas svårighet att acceptera honom för den han är, till hans frigörelse och död. Musiken är mjuk och följsam, allvaret kontrasteras mot fjäderlätta stråkar och doowopkörer. Mot slutet av den första akten delar Rod Stewart med sig av Georgies livsfilosofi, en uppmaning till oss som lyssnar att leva livet så mycket vi kan så länge vi kan, väl medvetna om att det när som helst kan ta slut. I den andra och avslutande akten bönfaller han sin vän att återvända till de levande. Att göra popmusik om ett så allvarligt ämne som hatbrott utan att det blir trivialt eller tungsint i överkant är inte enkelt. Det säger något om Rod Stewarts storhet som artist att han gjorde det med en sådan finkänslighet, så tidigt.

Rod Stewart: Baby Jane (1983)

Omslaget till »Body Wishes« – en hommage till Elvis Presleys »50,000,000 Elvis Fans Can’t Be Wrong« – pryds av tiotalet klonade upplagor av Rod Stewart, klädd i lackkavaj, brunbränd och med tuperat blonderat hår. Han befinner sig långt hemifrån, på behörigt avstånd från de petroleumdoftande gränder han kommer ifrån. Sjuttiotal har blivit åttiotal, rockmusik har blivit disco. Kritikerna säger att han sålt sin själ, att han glömt vem han är och varifrån han kommer. Men Rod Stewart har inte glömt. »Baby Jane« är ett utsträckt långfinger till alla som sagt att han är passé, knappt fem minuter himlastormande popmusik, skräddarsydd för arenor och ishockeyhallar. Texten handlar om svunnen kärlek och svunna drömmar, men kanske också om honom, den åldrade rocksångaren, han som vunnit allt, men fortfarande vet exakt vad han gör, och varför. »Baby Jane I’ve said all I want to say/ Go your own way don’t think twice about me/Cause I’ve got ideas and plans of my own«.

Rod Stewart: Brighton Beach (2013)

Sjuttio år gammal har Rod Stewart inte längre någonting att bevisa. Trygg i förvissningen om vad han åstadkommit kan han i stället turnera jorden runt år ut och år in utan att behöva bekymra sig om krympande publik- och försäljningssiffror. Avstånden mellan utgivningarna har blivit glesare, kvaliteten på skivorna alltmer skiftande. »Time« från 2013 var inget undantag. Men »Brighton Beach«, där han minns och sörjer sin ungdom och människorna som då utgjorde hans värld, tillhör det mest gripande han spelat in. I avslutningsraden ser han tillbaka på sitt liv, och saknar en tid då allt var lite enklare, när de små sakerna hade stor betydelse. »How I long for yesterday, under the stars on Brighton Beach«.

TONY ERNST VÄLJER FEM ROD-LÅTAR

Rod Stewart: Gasoline Alley (1970)

Finns det någon mer underskattad rocksångare än Rod? Wikipedia kallar den genre Rod rör sig i för »white soul«, jag tycker det är ganska passande. På sextiotalet var Rod mod och lyssnade på Sam Cooke, på sjuttiotalet blev han någon sorts keltisk soulsångare, hur kan man inte älska det? »Gasoline Alley« är skriven av Rod själv, det är en barndomsskildring, en längtan tillbaka, en nostalgisk dröm.

Rod Stewart: Maggie May (1971)

Sviten Rod Stewart har med sina åtta album 1969–1977 är den bästa i den engelska rockhistorien över huvud taget. Åtta högklassiga album, från »An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down« till »Foot Loose & Fancy Free«. Det är klassisk brittisk rock när den är som bäst, bättre än Kinks, Bowie, Blur. »Maggie May« är hans absoluta mästerverk, en juvel som aldrig slutar glittra. Varför har då Rod Stewart inte högre status? Varför fnyser folk när man tar upp hans namn? Han har så klart sig själv att skylla till viss del, hans hemska åttio- och nittiotal skymmer hans helt igenom fantastiska sjuttiotal. Som han själv skriver i sin fantastiska självbiografi (en av de tio bästa musikbiografier som existerar): »As the 1980s began, I faced musical challenges on a number of fronts. As far as music critics were concerned, I was about as welcome as a hole in a parachute.«

Rod Stewart: You Wear It Well (1972)

En annan förbisedd aspekt hos Stewart är hans låtskrivarförmåga. Många ser honom som en simpel uttolkare av andras låtar. Så är icke fallet. Rod Stewart är en av sjuttiotalets stora låtskrivare. Han känns fri och vild, det rinner liksom ur honom, outtömligt. Fyra av de fem låtarna jag valt ut här är skrivna av honom själv, till exempel. »You Were It Well« är, precis som lejonparten av hans sjuttiotalskatalog, skriven av Rod själv, ja, det här är nästan som en del 2 av »Maggie May« som ju skrevs året innan. Likartad tematik, samma struktur. Glöm inte att lyssna på »Tricky Dicky« Powells violinsolo i mitten av låten!

Rod Stewart: Italian Girls (1972)

Vi måste prata om en liten stund om Rods utseende. Så in i helvetes snygg han var då, på det glada sjuttiotalet. Jag har aldrig velat se ut som en annan människa lika mycket som Rod såg ut på omslaget till »Foot Loose & Fancy Free«. När jag var tio drog jag och morsan till London. Jag hade tjatat som en dåre innan resan om att jag skulle få klippa mig där. Så vi gick in på en av Londons finare frisörsalonger, och när frisören frågade hur jag ville se ut, så sa jag på min bästa skolengelska: »I want to look like Rod Stewart.« »Italian Girls« är skriven tillsammans med Ronnie Wood. Låtens clou kommer på slutet när Rod tar ner låten, lägger till en försiktig mandolin och den raspiga rösten gnäller »she broke my heart«. Ujuj.

Rod Stewart: I Don’t Want to Talk About It (1975)


Inspelad i Muscle Shoals, skriven av Danny Whitten från Crazy Horse just innan han dog. En av de vemodigaste och ömmaste ballader som någonsin spelats in. Varför är då Rods sjuttiotal så bra? Tja, låtarna är suveräna, produktionen sprallig, attityden varm, rösten urstark, Rod själv en stjärna. Just hans röst är ett av de stora svaren: helt hans eget verktyg som han bänder och böjer efter behag. Och i »I Don’t Want to Talk About It« når den kanske de allra högsta höjderna.

HENRIK SVENSSON VÄLJER FEM ROD-LÅTAR

Rod Stewart: You Wear It Well (1972)

Rod sätter skriver ett brev till flickan som en gång var hans. Men han »blew it without even tryin’«. Främst är dock detta den finaste sartoriella hyllningen till trådar och stygn som gjorts. Rod var verkligen the Mod.

Faces: As Long as You Tell Him (1974)

Av rockhistoriens stora sångare har ingen låtit så trasig men ändå så själfylld som
Rod Stewart. Och han var aldrig bättre än när han hängde mot fallrepen. I »As Long as You Tell Him« försöker Rod övertyga henne om att det de hade inte betydde ett dugg. Han måste bara vara säker att hon verkligen vet det, okej? Löften om att de skulle älska varandra för evigt tog inte ens han på allvar. Det är rustningen han måste bygga upp för att dölja ett krossat hjärta, och vetskapen om att han inte har en jävla aning vart han ska ta vägen.

Rod Stewart: This Old Heart of Mine (Alternate Version) (1975)

Den allra, allra största stunden. Han bönar och ber, vänder ut och in på sin röst på ett sätt som vore omöjligt för en stämma som inte är skolad i den amerikanska Söderns baptisttradition. Och överträffar samtidigt till och med bröderna Isley.

Rod Stewart: Sweetheart Like
You (1995)


Nej, jag köpte aldrig när Bob Dylan låtsades sitta på sunkig bar just vid stängningsdags. När hans tequilatrötta ögon når den andra ensamma kvinnan vid bardisken och allt exploderar till en överdådig countryballad. Men en medelålderskrisande Rod Stewart…

Rod Stewart: Brighton Beach (2013)

Precis som författaren Ian McEwan beger sig Rod på ålderns höst till södra Englands stenbeklädda stränder för att minnas en ungdoms förlorade kärlek. Det finns ingen fåfäng tanke om en andra chans, bara en förhoppning att hon tänker på honom någon gång ibland. Till och med kärlek starkare än livet själv ska förvandlas till minnesstoft.

ALBUM FÖR ALBUM

Pierre Hellqvist går igenom Rod Stewarts fullängdare.

THE JEFF BECK GROUP

Truth

1968

Betyg: 6

Progressiv bluesrock som i dag känns lite daterad, förutom möjligen som ett av grundfundamenten bakom Jack Whites samlade gärning. Led Zeppelin lär också ha lyssnat noga. Inget kan dock dölja att i tolkningen av »Ol’ Man River« ryms en enorm potential i den vid tidpunkten tämligen oetablerade sångaren.

Beck-Ola

1969


Betyg: 6

Knappast väsensskild från debuten. I rummelversionen av Elvis »All Shook Up« behövs bara måttlig fantasi för att höra tydliga spår av det som komma skall. Rod och Ronnie Wood får till slut nog av bandledare Becks ego och går i stället ihop med Small Faces-truppen som Steve Marriott lämnat bakom sig.

FACES

First Step

1970

Betyg: 5

Det är lätt att glömma men Rod spelade faktiskt in första soloalbumet (1969 års »An Old Raincoat Won’t Let You Down«) innan Faces blev till, och sedan hade han under sjuttiotalets första hälft två parallella karriärer. Initialt handlade Faces mer om riff och kraft än vidare minnesvärda melodier. Det skulle ta sig men hur sköna Faces än var kunde de i studiomiljö aldrig riktigt mäta sig med Rods egen karriär, varken kommersiellt eller sett till låtkvaliteten. Rod har alltid nekat till att han höll inne med sina starkaste kompositioner tills det var dags att agera solo, men på just den punkten är det lite svårt att tro honom.

Long Player

1971

Betyg: 7

Nu så, det svänger. »Bad’n’Ruin« och »Had Me a Real Good Time« förkroppsligar på alla vis det hårdborstande grabbgänget. Men det är inte bara boogie. I Ronnie Lanes »Richmond« och Paul McCartney-tolkningen »Maybe I’m Amazed« smyger sig riktiga låtar in, fyllda av soul och en akustisk folkvärme som liknar den på Rods soloplattor.

A Nod is as Good as a Wink… to a Blind Horse

1971

Betyg: 9

Tack vare hitsingeln, egentligen deras enda, »Stay With Me« blir detta gruppens största albumframgång. Gunget sitter nu där det ska; »So loud, so loose, so legless«, som Rod själv formulerade det om Faces. Fyra av fem medlemmar bidrar till det högkvalitativa låtmaterialet.

Ooh La La

1973


Betyg: 8

När en höggradigt eftertraktad Rod inte fullt ut hinner med Faces ser Ronnie Lane till att kliva fram och dominera som kompositör. Att frontfiguren hellre lägger sin energi på annat och därutöver dissar skivan bidrar till att Lane hoppar av. Faces kör på ett tag till men när The Rolling Stones 1975 slutligen, som alla med insyn en tid haft på känn, värvar Ronnie Wood som ersättare till Mick Taylor är det i praktiken kört.

SOLO

An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down

1969

Betyg: 8

En vinnande formel cementeras direkt – ungefär lika delar ombonade, berättardrivna folkballader och stökig rock’n’roll. De förstnämnda sitter (»Handbags & Gladrags«! »Dirty Old Town«! »Man of Constant Sorrow«!), på det senare området saknas däremot de givna fullträffar som väntar runt hörnet.

Gasoline Alley

1970

Betyg: 10

Den finaste av London-sotig folksoul. Hela Faces medverkar, så vi vet att det blir både kul och kraftfullt. Men här finns också känsligt (såväl egenskrivet som inlånat) låtmaterial och självtillit nog att våga tagga ner. »Only a Hobo« kan vara den mest rörande Dylan-tolkningen någonsin.

Every Picture Tells a Story

1971

Betyg: 10

Ur den perfekta balansen mellan elektriskt och akustiskt skapas en i musikhistorien oöverträffad värme. Martin Quittentons enorma gitarrfigurer. Ronnie Woods slidespel. Ian McLagans brummande orgel. Fioler, mandoliner, all möjlig bråte. Storyteller-Rod firar triumf på triumf. Och så en internationell hitsingel, »Maggie May«, som gör superstjärna av vår vän. Häpnadsväckande nog var det ingen vid inspelningen som trodde på låten. På vippen att den togs bort från skivan.

Never a Dull Moment

1972

Betyg: 10

Mer av samma vara. Bob Dylan-folk, Sam Cooke-rajtantajtan och keltiska klanger i ljuv förening. Till och med trumljudet är tiostjärnigt. Det bara rullar, kanske ännu mer lössläppt än senast.

Smiler

1974

Betyg: 8

Skivor som börjar med hundskall står egentligen över all form av kritik. Här får vi fler Dylan/Cooke-tolkningar. Ett stycke heter »Dixie Toot« och låter precis så. Det är svårt att vantrivas med »Smiler«. Ändå är det tydligt att den ivrigt uppassade Rod haft lite svårt att… fokusera på att få ihop eget material. De bildstarka dramerna saknas, även om »Farewell« är en pärla. »So Tired«, som ställdes utanför, borde nog ha kommit med.

Atlantic Crossing

1975

Betyg: 7

Där superstjärnan också börjar låta som en superstjärna. Låt vara en superstjärna med klass, men likafullt en som börjat driva i väg från sina rötter. Understrykt av att Faces-klicken och de andra musikerna som fick hans Mercury-plattor att låta som mirakel ersatts av amerikansk studiomusikerelit. Rutinerade Tom Dowd ser till att ljudet är klanderfritt, men upptempomaterialet drar åt dussinriffrock. Underligt att de Booker T. & The MG’s-kompade tagningarna ratades. Balladerna är desto mer anslående, som eviga radiofavoriten, den nationalsånglika »Sailing« och inte minst en inkännande version av Danny Whittens tillintetgörande Crazy Horse-låt »I Don’t Want to Talk About It«.

A Night on the Town

1976


Betyg: 8

Underskattad skiva, den starkaste post-Mercury. Inleds med en hångelvänlig och softrockig trestegsraket i form av »Tonight’s the Night«, »The First Cut is the Deepest« och »Fool for You«, för att sedan övergå i det drabbande, Dylan-lika epos som är sannberättelsen »The Killing of Georgie (Part I and II)«, toppklassboogie, träskmarksutflykter och skrålande honkytonk. Den nästan allra bästa låten från inspelningarna, »Rosie«, hade förtjänat att bli mer än singelbaksida.

Foot Loose & Fancy Free

1977

Betyg: 6

Inte alls dåligt, bara lite stelt. Luther Ingram-bekanta soulrysaren »(If Loving You is Wrong) I Don’t Want to Be Right« gjorde han mer inlevelsefullt med Faces (outtake från »Ooh La La« som återfinns på boxen »Five Guys Walk Into a Bar…«). Men, här finns ju »Hot Legs«.

Blondes Have More Fun

1978

Betyg: 5

»Da Ya Think I’m Sexy« är en målmedveten singel som gör jobbet. Och den lite oväntade avslutningen med dödscellhymnen »Scarred and Scared« visar att förmågan att beröra alltjämt finns där. Men resten… Du ska ha hög toleransnivå för att svälja all spekulativ sleaze. Kom mitt under brinnande punkvåg, vars företrädare gärna gjorde narr av vad det hade blivit av Rod the Mod. Själv kunde han emellertid skratta hela vägen till banken – skivan gick åt i närmare femton miljoner ex.

Foolish Behaviour

1980

Betyg: 3

Huvudsakligen initiativfattig och blasé miljonärsrock, men i (textmässigt tveksamma) »Oh God, I Wish I Was at Home Tonight« är han engagerad. Och kunde Stones sno Ronnie Wood från Faces ser Rod Stewart inga hinder att döpa om »Rip This Joint« till »Better Off Dead«.

Tonight I’m Yours

1981

Betyg: 7

Nytändning. Snärtig new wave och synthpop gör hits av titelspåret och »Young Turks«. Albumet i övrigt viks främst åt old school-rock’n’roll, med den äran.

Body Wishes

1983

Betyg: 2

»Baby Jane«! Men ja, det är väl allt. På deluxeutgåvan hittar du för övrigt originalinspelningen av »That’s What Friends Are For« (till filmen »Night Shift«), som Dionne Warwick, Gladys Knight, Stevie Wonder och Rods buddy Elton John några år senare skulle göra till en världshit.

Camouflage

1984

Betyg: 2

Mekanisk Snuten i Hollywood-funk.

Rod Stewart (Every Beat of My Heart)

1986

Betyg: 5

Den sterila åttiotalsrocken är kvar, ändå en uppryckning. Sjunger som att han bryr sig. Finns en antydan till soul här igen. Höjdpunkter: Frankie Millers fantastiska »In My Own Crazy Way« och en andaktsfull version av The Beatles »In My Life«.

Out of Order

1988

Betyg: 2

Överproducerad FM-rock som går hem i USA men floppar i Europa. »Forever Young« är hur som helst en pärla (det rör sig inte om någon cover på Dylan-låten men eftersom det finns vissa likheter fick Dylan stå med som upphovsman). Lustmordet på bluesstandarden »Noboby Knows You When You’re Down and Out« är långt under Rods värdighet. Sista skivan där Rod-skrivet material är i majoritet fram till 2013 års »Time«.

Vagabond Heart

1991

Betyg: 4

Delvis en återgång till folkklanger, låt vara lite »Braveheart«-uppskruvade, efter att en längre tid ha förlustat sig i maskinparker. Tina Turner-duetten »It Takes Two«, The Temptations-gästande »The Motown Song« och versionen av Tom Waits »Downtown Train« spelas än i dag på vuxenorienterade radiostationer världen över. Trivsel-Rod börjar ta över. Synd och skam att den avskalade versionen av John Martyns känslostarka »May You Never« exkluderas, den är sensationell och du hittar den på boxen »The Rod Stewart Sessions 1971–1998«.

A Spanner in the Works

1995

Betyg: 7

Kvalitativ men aningen anonym och hitbefriad skiva i lite platt Trevor Horn-ljudbild. Det mest intressanta ligger i låtvalen: »The Downtown Lights« av The Blue Nile, Tom Pettys »Leave Virginia Alone«, Tom Waits »Hang on St. Christopher«. Som vanligt är varken Sam Cooke (»Soothe Me«) eller Bob Dylan (»Sweetheart Like You«) särskilt långt bort.

When We Were the New Boys

1998

Betyg: 3

Idén är inte dum: låt det grånade rockrufset sätta tänderna i material av yngre rockrufs som uppenbarligen kan sin
 Rod, på köpet kanske Rod kan hitta en ny publik. Utförandet är tyvärr mindre upphetsande, bland annat för att konceptet inte fullföljs. Kanske lika bra det i och för sig: varken Oasis »Cigarettes & Alcohol« eller »Rocks« av Primal Scream fungerar för fem öre. Rod gapar utan att bry sig, ljudbilden är torftig. Lugnare saker som Ron Sexsmiths »Sacred Heart« och Nick Lowes »Shelly My Love« räddar skivan från totalt haveri.

Human

2001

Betyg: 3

Muzakmys och småputtrig light-r’n’b inspelad med en mängd producenter i en uppsjö av studior. Första Rod-skivan utan en enda Rod-skapelse. Pluspoäng måste ändå utdelas för att Curtis Mayfields »It Was Love That We Needed« och Raul Malos »To Be With You« inkluderas. Bland gitarristerna märks Slash och Mark Knopfler. Nästa, tack. Eller…

It Had to Be You… The Great American Songbook

2002

Betyg: 5

… kanske inte förresten. Här talar vi verkligen muzakmys, fast ändå med distingerad elegans. Rod reser sig igen som kommersiell tungviktare. Hos en äldre målgrupp. Men den räknas också.

As Time Goes By… The Great American Songbook, Volume II

2003

Betyg: 3

Mer av samma vara, om än utan nyhetens behag.

Stardust… The Great American Songbook,
 Volume III

2004

Betyg: 4

Ännu mer, denna gång lite mindre utstuderat pråligt.

Thanks for the Memory… The Great American Songbook, Volume IV

2005

Betyg: 2

Nämen hallå, vi börjar faktiskt kunna det här nu.

Still the Same… Great Rock Classics of Our Time

2006

Betyg: 1

Karaktärfattig karaokerock. Varken mer eller mindre.

Soulbook

2009

Betyg: 2

Cynisk showbizsoul. Varken mer eller mindre.

Once in a Blue Moon: The Lost Album

2010

Betyg: 7

Skivan som aldrig blev. Inspelad 1992, släppt först arton år senare. Ingen vet riktigt varför den skrotades – det är ändå en hyggligt inspirerad samling covers, från de sedvanliga Dylan och Waits till souldräpare som Roy C:s »Shotgun Wedding« och The Contours »First I Look at the Purse«. Teorin att skivbolaget såg aningen större potential i »Unplugged… and Seated«-projektet känns inte helt otrolig.

Fly Me to the Moon… The Great American Songbook, Volume V

2010

Betyg: 2

Onödigt återfall.

Merry Christmas, Baby

2012

Betyg: 4

Kitschfest, förstås. Men eftersom det handlar om jul kan en som lyssnare ta, rentav charmas, av eländet. Efter tomten väntar trots allt toddyn, skål!

Time

2013

Betyg: 4

På tiden att låtskrivaren Rod Stewart återvänder. Återblickande »Brighton Beach« är ett smärre mästerverk. In i den sortens privata skrymslen skulle han bege sig oftare. Och Tom Waits »Picture in a Frame« vågar han inte förstöra. Resten är mer förglömligt.

Another Country

2015

Betyg: 6

Låtskrivar-Rod har ångan uppe. Här finns visserligen ingen »Brighton Beach« men bortsett från lite opassande flaggviftande och förnöjsamhet är den mer genomarbetad och jovialisk än föregångaren. »The Drinking Song«!

Live då?

Bäst är 1993 års »Unplugged… and Seated«, Ronnie Wood-återföreningen som påminde några miljoner människor om att vår hjälte hade blivit det av en anledning som inte stavades »Camouflage« eller »Out of Order«. Mäktig »Reason to Believe«.

Även 4CD-boxen »Live 1976–98: Tonight’s the Night« är värd att spana in. Lite jämntjock men hög festfaktor.

De tidiga åren

Innan han gick med i The Jeff Beck Group hann den unge Rod, från 1964 och framåt, ge ut en knapp handfull solosinglar som växlar mellan r’n’b och orkestrerad pop. Bäst är nog 1965 års »The Day Will Come«. Tillsammans med Long John Baldry, Julie Driscoll och Brian Auger spelade han också in med Steampacket, som aldrig släppte något men vars demomaterial letade sig ut på marknaden efter att Rod slagit igenom. Dessa tidiga inspelningar, även med Baldry-ledda Hoochie Coochie Men, finns på en rad mindre nogräknade samlingar och står även att finna på Spotify.

VÅR ROD STEWART-SPELLISTA