Alt-J: Relaxer

Fascinerad. Förvånad. Frustrerad.

Efter många timmar med »Relaxer« är det svårt att samla intrycken.

För att ta det från början: tredje fullängdaren med Alt-J spretar och böljar som ett rågfält i juni. Däri ligger både fascinationen och frustrationen som funnits sedan start med trion.

Alt-J är universitetskillarna som älskar Radioheads experimentella avarter lika mycket som idén om en klassisk gitarrtrubadur. Debuten »An Awesome Wave« från 2012 placerade sig mitt i skärningspunkten. Jag älskade plattan då jag av princip alltid älskar nya indierockband som inte bara vågar utmana utan även ror hem det hela genom att inte låta som någon annan. Uppföljaren »This is All Yours« från 2014 gjorde Alt-J till indiegiganter, även i USA. Och så nu då »Relaxer«, årets märkligaste platta som lär placera sig topp 3 på albumlistan både i Storbritannien och USA.

Allt började ändå så lovande redan i mars. Det var då första smakprovet »3WW« släpptes och jag har egentligen inte kunnat sluta lyssna på det sedan dess. Min kandidat till årets låt so far 2017 startar som ett suggestivt Massive Attack-spår, tar upp José González längs vägen och kör sedan rakt in i Flaming Lips. »3WW« har allt det som gör Alt-J till ett nödvändigt band; enkelhet parat med aparta sidospår, Joe Newmans (vattendelare till) röst och en förhäxande helhet.

Och det kommer faktiskt mer av samma sort längre in på »Relaxer«.

Efter »Proud Mary« måste folksångklassikern »The House of the Rising Sun« vara en av världens mest sönderspelade låtar av coverband. Klart att Alt-J tacklar just den, och klart att de kramar ur något helt eget bland uråldriga ackord. I deras händer blir berättelsen om det fördömda huset i New Orleans en närmast sakral historia, nedtonad och ytterst hudlös. »Deadcrush« kombinerar en fet basgång med märklig falsettsång och ett flöjtsolo som det vore det naturligaste i världen.

Resten av »Relaxer«? Rynkor i pannan.

På »Hit Me Like That Snare« försöker Alt-J kanalisera Captain Beefheart och Pere Ubu, rocka »sexigt« och prata japanska.

»In Cold Blood« låter helt krånglig på ett förväntat och därmed urtrist Alt-J-sätt. »Last Year« låter inspelad 1827 och inte 2027, en väldigt tyst kärleksballad som hundra band gör bättre än killarna från Leeds. Det roligaste med »Adeline« är att den handlar om en tasmansk djävul som förälskar sig i en simmande tjej.

»Relaxer« är åtta dartpilar till låtidéer. Några träffar nära bulls eye, några tavlan och resten hamnar i rummet intill.

Frustrerande var ordet.