Erik de Vahl: Hold Your Breath




8
av 10
  • Artist
  • Erik de Vahl
  • Album
  • Hold Your Breath
  • Bolag
  • Kalligrammofon


Vingliga känslor och vajande trädkronor.

Jag har inte hunnit lyssna på alla avsnitt av Erik de Vahls självbiografiska podcast, som ska ge en fördjupning och innehåll till sångerna på hans nya skiva. Men som alltid står de låtarna sina egna, smala pinnstolsben av vingliga känslor och vajande trädkronor.

Erik de Vahl har en röst av fluffiga moln och första skoldagen. Men samtidigt finns en kontinuitet. Hans musik låter fortfarande som att den är inspelad framför en stor, plastigt gråsälsfärgad stationär dator med flimrande skärm under tjugohundratalets början. När han blev en del av den nya musiken från Göteborg från skivbolaget Service gjorde han musiken man satte på dagen efter. Den var lika elektrisk som de andra banden, The Embassy eller The Tough Alliance, men var lika klibbig som utspilld öl och luktade inte cigarettrök, utan aska. I stället för att skildra berusningen skildrade den ångesten, förspillda ögonblick. Och under de första åren sjöng han inte ens med sin stämma av nyfallen snö.

Rent musikaliskt går Erik de Vahl på samma ambienta stig, men stannar mer än ofta till och sjunger sina gitarrplockande sånger om betraktelser kring fragmentariska minnen. Tillsammans med artister som Hans Appelqvist, Björn Olsson, kanske Erik Enocksson ingår han i en fantastisk minimalistisk tradition. För den nya lyssnaren (det borde finnas många potentiella, det brukar inte släppas mer än mellan femtio och hundra ex av hans skivor) kan meddelas att vi denna gång får en av de Vahls absolut finaste stunder i »Hearts«, en fullständigt uttömmande kärlekslåt som kan placeras bredvid tidigare perfekta soulballader som »Ur dina händer« och »Pretty Things«.

Få artister låter bättre av vinylknaster eller kassettbandarens burkiga högtalare, men för Erik de Vahl förstärker det bara en autenticitet, en känsla av flykt, dagdrömmar och eftertänksamhet. Jag minns en anekdot fantasyförfattaren George RR Martin berättade i en intervju, att han skriver alla sina alster på en gammal dator utan internetuppkoppling i ett oerhört simpelt ordbehandlingsprogram. Utan distraktioner. Med ett litet vajande träd utanför.

Men det är också en hållning med problematik. I detta kan de utsvävningar som han laborerat med under sina många år som sovrumsmusiker – gospeln, de politiska samplingarna (som på 2012 års mixtape »Riches of the Poor«) och de mer abstrakta, förvånande spåren – försvinna.

När det skrivs går havsbrusande »Leaving by the Water« över i »On the Issue«, just en sådan brytning jag älskar. En sång som låter som att den spelar upp en akustisk trubadurs försök att överrösta fem andra konserter på samma gång. Det har han gjort förut, och är mästare på: att i kaoset av multipla ljudspår som egentligen inte ska ha med varandra att göra utröna nyanser, en röd tråd, en poplåt av knaster, sång, åska och den där utspillda ölen. En dansmusik av buller.