Fleet Foxes: Crack-Up

Det gör ont när underbarn brister. Robin Pecknold vet det bättre än de flesta. Sex år har passerat sedan Fleet Foxes hänförde oss med albumet »Helplessness Blues«, nästan lika länge sedan Seattle-bandets senaste framträdande tillsammans. I stället för att skapa musik eller turnera har Pecknold spenderat de senaste åren i en slags självvald exil på ett studentrum vid Columbia University.

Sångaren har aldrig förklarat orsaken till varför han drog sig tillbaka från rampljuset. Allt han lämnat efter sig har stannat vid spekulationer där det allra största frågetecknet har varit huruvida Fleet Foxes någonsin skulle komma tillbaka.

Men så plötsligt är bandet här lika överraskande som när de försvann. Och det nya albumet »Crack-Up« är egentligen det enda konkreta svaret vi får av Robin Pecknold. Fleet Foxes är verkligen tillbaka. På sätt och vis. Även om gruppen tillsammans må stå som avsändare på detta verk är det omöjligt att värja sig mot faktumet att »Crack-Up« i mångt och mycket är just Robin Pecknolds album. Det är hans fingeravtryck vi hittar i varje vers och skifte av ton.

Just därför ligger det melodiska flödet aldrig i stiltje. Ömsom är det kaotiskt men lika ofta sårbart och intimt. Med fördel går det att föreställa sig albumet likt en avbild av Robin Pecknolds personliga resa de senaste sex åren. Musiken skiftar ständigt form i den mest brinnande övertygelse att återuppfinna sig själv sedan Van Morrison vandrade längs Cyprus Avenue.

Det är inte en helt ny väg Fleet Foxes beträder, men de har hunnit längre fram på den än någon gång tidigare. »Crack-Up« innehåller inga direkta hits, inga smittande refränger. Ingen »White Winter Hymnal«. Men det ingår inte heller i den eftertänksamma programförklaring Robin Pecknold författat de senaste åren på ett av östkustens mest renommerade lärosäten. Ändå finns det fler akuta uttryck här att förlora sig i än någonsin i Fleet Foxes sällskap. Den akademiska rockmusiken har aldrig låtit bättre.