»Vad går allt ut på?«

– Är det för att jag gjort mitt middle of the road-album?

Lite lagom lakoniskt kommenterar Father John Misty valet av fotoplats. Lina Haskel bakom kameran har valt att placera trettiofemåringen som egentligen heter Josh Tillman på en stol mitt i gatan utanför det centralt belägna köpenhamnshotell där intervjun just ägt rum i en klädsamt undanskymd del av baren.

– Faktum är ju att trummorna i »The Memo« ju låter exakt som på »Harvest«…

Riktigt så avslappnad är han inte under intervjusittningen. Jämfört med senast jag träffade Father John Misty, till Sonic #79 för drygt två år sedan, har han inte bara avlägsnat skägget utan är klart mer reserverad och stingslig. Nu har den även i dansk februarikyla strumplöse gamle Fleet Foxes-trummisen aldrig varit sorten som gärna blir inmålad i ett hörn eller gör det folk förväntar sig och lite av hans charm, likt en indierockens egen hovnarr, ligger i just detta. Men där jag förra gången upplevde honom hyfsat tillfreds verkar han nu trött på såväl framgång som bilden av sig själv, sak samma att han i hög grad är kreatören bakom densamma.

Eller så är han bara genuint trött, ty han gäspar oavbrutet och känns ibland bra nära att somna. Hur han ska orka se The xx spela på Forum senare på kvällen, som han säger sig ha planer på, övergår mitt förstånd.

Människans misslyckande. Om det finns ett tema på nya skivan, som även i övrigt ger lyssnaren mycket att begrunda, är det just detta?

– Nej. Men fler än du tycks tro det. I själva verket är albumet ett kärleksbrev till mänskligheten. Många väljer däremot att tolka det enbart utifrån textraden »Where did they find these clowns they elected to rule them« och tänker förstås genast på Donald Trump, för att sedan dra slutsatsen att hela skivan är någon sorts Donald Trump-kritik. Som om jag skulle kunna ha skrivit, spelat in, mixat, mastrat och fått ihop allt tre månader efter att han blev vald…

Märker du när du nu är ute och pratar om skivan att du får lägga tid på att förklara valet?

– Alla vill prata om det hela tiden. Jag menar, jag tog ju själv just upp det… Men ja, delar av albumet ifrågasätter vår tids olika förfalskningar av frihetsbegreppet – inom underhållning, politik, ensamhet eller vad det än må vara. [gäspar stort, tillägger sedan: »Jag tror att du just nu har med ett mänskligt misslyckande att göra…«]

Ser du något i mänskligheten av i dag som ger dig hopp?

– Jo. Men. [suckar] Jag vill inte dras in i ett samtal där jag förväntas göra någon värdering av mänskligheten, likt en chef som bedömer sin personal. Jag har liksom inte suttit och bockat av vad vi gör rätt och vad vi gör fel. Det är inte alls poängen med skivan. Men det finns absolut stunder där jag pekar på ironin i somligt. Albumtiteln, till exempel, är ironi. Och skivan uppehåller sig mycket vid att förlora sin mänsklighet, och hur tragiskt det är. Det är inte heller direkt så att jag säger något nytt när jag pekar på att mänskligheten är konstig – vi är ju väldigt konstiga, och väldigt ömtåliga, och vi föds fullkomligt hjälplösa av människor som inte har en susning om vad de sysslar med. Den premissen gäller för var och en av oss. Men det är förjävla tragiskt att förlora sin mänsklighet.

– I första låten, »Pure Comedy«, låter det kanske som att jag avfärdar religion. Men även Jesus Kristus avfärdade religion. Jesus avskydde tanken på att handel ägde rum i templet. Och de som hatade honom mest var det religiösa etablissemanget – fariséerna och andra. Men eftersom Jesus är en religiös figur slutar det ofrånkomligen i att ironi läggs på ironi. Och låten »When the God of Love Returns There’ll Be Hell to Pay«, som ligger lite senare på skivan, är i själva verket en försoning mellan mänskligheten och den gud vi har skapat. Det är egentligen ett anthem för humanismen. Så det finns inget mästrande med den här skivan. Jag tycker snarare den är som gjord för att ta reda på vad lyssnaren tror på. När jag sjunger »How’s this for irony/Their idea of being free/is a prison of beliefs/So they’ve every right to never leave« vet jag att någon lär säga [överdrivet drygt tonfall] »Åh, han pratar om republikaner« eller »han pratar om kristna, jag fattar«. Nej, idiot, så är det inte alls, för vi är alla likadana. Alla likställer vi frihet med att ha rätt.

Senast vi träffades sa du att du fortfarande funderar på vad för större syfte din musik har. Har du sedan dess kommit närmare ett svar?

– Varje skiva börjar med en klichéartad fråga. På min första gick den i stil med »Vem är jag?«. På den andra »Vad är kärlek?«. Denna gång lyder den ungefär »Vad går allt ut på?«. För att sedan undan för undan inse »Herregud, kan jag verkligen fråga det?«. Men jag tror ändå att meningen med min musik är att ge mig själv tillstånd att ställa den här sortens frågor. För när folk undrar »Vad inspirerade dig till att göra en skiva som den här?« lyder alltid mitt svar »Vad annat finns det att skriva om?«. För, seriöst, vad mer kan man skriva om?

– Men det handlar inte om att basunera ut en världsbild. Eller ge uttryck för någon politisk hållning. För att den här musiken ska kunna vara politisk behöver jag ha en politisk uppfattning. Vilket jag inte har. När jag skrev de här texterna trodde jag att Hillary Clinton skulle bli president. Eller Jeb Bush. Alldeles oavsett är de alla människor. De är människor precis som du och jag. Jag är varken en liberal eller en konservativ men jag har ju sett hur alla dessa liberala teknokrater försökt styra landet genom att till varje pris undvika politik och i stället gjort dealar och tittat på statistik, samtidigt som det amerikanska inlandet blivit en enda stor ödemark av opiatberoende och övergivna fabriker. »Ni förstår, dessa handelsavtal är bra för de amerikanska arbetarna.« Det är helt otroligt. Men, nu svamlar jag bara.

När jag pratade med Jonathan Wilson [Father John Mistys producent] för ett par år sedan sa han att er nästa gemensamma skiva sannolikt skulle åt det mer orkestrerade hållet, vilket i alla fall bitvis stämmer.

– [jättegäspning] Jag vet inte vad han åsyftade. Jag gissar att han bara försökte ge svar på en intervjufråga. Men med vissa låtar, som »Things That Would Have Been Helpful to Know Before the Revolution«, visste jag att det skulle låta som en film, i nämnda fall som en katastrofilm, en storbudgetfilm om världens undergång. Faktum är att vi använde blåssamplingar från sådana trailers. Så i viss bemärkelse är musiken mer filmisk och storskalig. Jag visste att jag inte ville ha något trixande på gitarren eller andra leadinstrument. Jag ville att sången och rytmsektionen skulle flyta långsamt framåt tillsammans.

Förra gången vi sågs hade du relativt nyligen lämnat Los Angeles för New Orleans.

– Jag har flyttat tillbaka nu.

Hur kommer det sig?

– [skruvar på sig] Alla mina vänner bor där.

Vad drog dig till LA från allra första början?

– [synbart obekväm] Jag vet inte, pratade jag inte om allt det där på första skivan? [börjar pratsjunga på ett konstlat, irriterat vis] Du vet, sjuttiotalets Laurel Canyon-sound! Randy Newman! Harry Nilsson! Köra nerför the 1 och åka till Big Sur! Ta svamp! Fred och kärlek!

– Förlåt. Förlåt.

Det är lugnt, men flyttade du dit för att slå igenom eller bara för att det var lättare att existera som musiker där?

– Det fanns ingen tanke alls. Du kommer inte få något tillfredsställande svar här, är jag rädd. Jag känner bestämt att jag fick prata nog om detta i samband med första skivan så jag har ingen lust att utveckla det ytterligare.

Ett av nya skivans nyckelspår är »Leaving LA«. Du sjunger där »I watch my old gods all collapse« – vilka syftar du på?

– Aah, det ska inte tas bokstavligt. Den låten bottnar främst i självtvivel och desillusion, sådant vi alla går igenom. Eller är du ute efter en lista på musiker från sextio- och sjuttiotalet som jag verkligen gillar?

Nja, men det är en väldigt lång låt och en som låter som att den inte var jättelätt att skriva.

– Det tog tre år att få den klar. Första året ägnade jag bara åt raden »I was living on the hill by the water tower and hiking trails«. Men det är svårt att prata om låten eftersom varje tänkbar fråga någon kan ha om den besvaras i texten. Vid låtens slut finns det liksom inget mer att tillägga eller undra över. När jag sjunger »So why is it I’m so distraught/that what I’m selling’s getting bought/At some point you can’t control/what people use your fake name for« är det för att vad som gör mig obekväm med att det jag säljer köps är insikten om att jag för att sälja mig måste offra en del av min mänsklighet.

– Det har i sin tur inte så mycket med kompromisser att göra som att det numera finns en offentlig bild av mig som jag måste handskas med. Och att folk ställer frågor om den här bilden. Jag skulle tro att de flesta ser mig som påhittad, spydig, självbelåten, ett rövhål. Vilket är intressant med tanke på att så mycket på min nya skiva berör mänsklighet eller att förlora sin mänsklighet. Det känns alltmer som att mitt rykte lever sitt eget lilla liv. Jesus undrade »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?«, och när du gör en skiva som den här och folk reagerar »Äh, det är bara sarkasm och ironi, han går bara in i sin persona« är det bland det värsta som kan hända dig. Det är som att de inte tror att jag tar det här på allvar. Att jag bara gömmer mig bakom min »karaktär« och mitt fejkade namn. Att allt bara är satir. Detta trots att en låt som »Leaving LA« i själva verket är väldigt smärtsam.

Är det en anledning till varför den tog så lång tid att få klar?

– Hmm. Ja. Och så består den av många ord. Det kanske inte är någon strategisk snilleblixt att ge ut en fjorton minuter lång låt i en tid då de flesta verkar begåvade med en koncentrationsförmåga som på sin höjd varar i fjorton sekunder. Men jag såg det lite som när du i plugget gavs uppgiften att skriva en essä och frågade läraren hur lång den måste vara och fick svaret »Tillräckligt lång.« För mig är »Leaving LA« ingen lång låt. Den tid som den tar är helt enkelt bara vad som krävdes för att få sagt allt det jag ville få sagt. Det var inget självändamål för mig att den skulle bli så lång.

Har den under processens gång rentav varit längre?

– Ja, det har funnits en massa verser, varav vissa var allt annat än vackra. Det tog sin tid
för mig att hitta en väg förbi allt mitt självförakt. Men jag håller med om att »Leaving LA« är viktig för skivan. För ska du göra ett album om mänsklighet måste du ha en människa i skivans centrum. Det är väldigt lätt att prata om människor i allmänna ordalag, men jag ville verkligen att det i skivans mitt skulle ges plats åt en levande människa som är rädd, som känner tvivel och osäkerhet.

Du sa att skivan är ett kärleksbrev till mänskligheten. Vad fick dig att vilja skriva ett?

– Nåja, den slutsatsen drog jag först när skivan var klar. Det var aldrig så att jag tänkte [pratar med högtidlig röst]: »Kära mänsklighet, nu ska jag…« [skratt]

Nej, men du fattar.

– Som sagt: vad annat finns det att skriva om? Jag är ingen poet. Jag lär aldrig likt Bon Iver eller James Blake kunna använda en händelse, exempelvis ett havererat förhållande, som inspiration till att skriva en viss sorts lyrik. Jag skriver på ett väldigt bokstavligt, icke-poetiskt, okonstlat sätt. Det bidrar säkert till att mina ämnesval begränsas och ofta kretsar kring de stora frågorna. Alternativet hade varit att skriva om det banala – ungefär som Mark Kozelek gör [pratsjunger med nollställd röst], »I did this, I did that, I did this, I did that« – men det är inte alls min grej. Jag dras mer till de stora frågorna, de stora idéerna, vilket även råkar vara vad mina favoritkonstnärer gör, oavsett om vi pratar Charlie Kaufman, Terrence Malick eller David Lynch. Samtliga har för övrigt också kallats pretentiösa för att de vågat närma sig de här ämnena.

– Den här skivan är antagligen den mest svårgenomträngliga jag gjort. Den mest ordrika. Även om jag nu på senare tid alltmer känt att ett lite lättare anslag börjat smyga sig in i musiken jag gör. Där mina idéer mer och mer har melodier och att dessa melodier har ett textinnehåll. Många undrar »vad kommer först, musiken eller texten?«, men för mig är låtskrivande en enhet snarare än beståndsdelarna lyrik och musikkomponerade. Ta mot slutet av skivan där jag sjunger »There’s nothing to fear«, blotta ljudet av den melodin gav mig idén till att sjunga just »There’s nothing to fear«.

Förra året släppte du singeln »Real Love Baby«. Hur kommer det sig att du inte tog med den på skivan?

– Tycker du verkligen att den skulle ha passat?

Nej, det tycker jag inte. Men jag ville höra det från dig.

– Det var bara en engångsgrej. Kanske skulle den ha kunnat funka på förra skivan. Kanske. Men hits gör mig nervös. Och den låten blev riktigt populär. Ja, för att vara en av mina alltså. Den var inte precis en massiv framgång.

Är du intresserad av att göra den sortens låtar också?

– Ja, de är roliga att göra. [lägger sig ner på soffan, gäspar stort] Jag gillar singlar. Men en sådan låt skulle jag nog aldrig skriva åt mig själv. Jag skrev med Lady Gaga i åtanke och den blev därefter. Att inbilla sig att du skriver åt någon annan är en bra arbetsmetod. När jag skriver åt mig själv och utifrån mitt eget perspektiv tror jag nämligen inte att jag framstår som vidare sympatisk. Men när jag skriver åt någon annan tar jag fram en sida hos mig själv som är lättare att tycka om. Kanske borde jag släppa fram den sidan oftare?

– Alldeles uppenbart har »Pure Comedy« rakt motsatt effekt. Det är en låt som verkligen polariserar lyssnarna. Till stor del irriterar den säkert folk som redan bestämt sig för att de ogillar mig och anser att jag bara är någon slags jag vet bäst-charlatan. Men människor med en gnutta humor kan nog uppskatta låten och inte ta den på så stort allvar. Många stör sig på att jag sjunger att »de gör si« och »de gör så«, vilket ju bara är en låtskrivarteknik. Det övergår mitt förstånd hur någon kan försöka psykoanalysera mig utifrån något sådant. Tror de att jag är en sociopat? Att jag de facto inte tycker att jag är mänsklig? [suckar] Den låten har missförståtts på sätt som jag inte kunde förutse. Men så är jag alltid lite tondöv. Sådant andra anser roligt tycker jag ofta är ganska tragiskt. Och sådant andra tar på allvar nner jag inte sällan ganska kul. Jag glömmer ibland att en massa människor inte riktigt ser på saker och ting på samma vis som jag gör. ■

FATHER JOHN MISTY PÅ SKIVA

Fear Fun

Sub Pop/Bella Union, 2012

8

Där den svårmodige folktrubaduren kommer ut som kärleksträngtande fullblodshedonist och klassisk LA-dandy med starkt narcissistiska drag. Av de tre skivorna under pseudonym den klart mest poppiga. Många rankar den som hans starkaste, men det är tveksamt om han här riktigt hunnit växa in i Father John Misty-kostymen – inte minst musikaliskt spretar det hejvilt.

I Love You, Honeybear

Sub Pop/Bella Union, 2015

9

Tragisk, tragikomisk, komisk. Total tonträff och perfekt tajming. Med mäktigare musik, grandiosa arrangemang och den skarpaste rocklyriken vi skådat sedan Leonard Cohen blir Josh Tillman ett med såväl sitt alias som sin musik. Allt sitter ihop, beståndsdelarna är omöjliga att separera från varandra. Med frätande syrlighet klär han av samtiden, den amerikanska drömmen, kärleken och inte minst sig själv.

Pure Comedy

Sub Pop/Bella Union, 2017

8

Inte väsensskild från de båda föregångarna men kräver mer av lyssnaren. Låtarna, varav flera
långa, sveper lugnt och metodiskt fram i stora sjok av ord och ibland svulstiga arrangemang – en sorts sorgehymner över mänsklighetens förfall. Kanske ibland lite på bekostnad av de där glimrande melodierna som Father John Misty också visat sig vara ett snille på att frammana, men utan tvekan ett djupt imponerande verk som verkligen är ett album. Och »Leaving LA« kan mycket väl vara hans definitiva skapelse.

Dessutom:

På de många skivor han gjorde som J. Tillman är han mer en konventionell singer-songwriter. Icke alls obegåvad men knappast unik på samma sätt han tämligen ögonaböj blev under Father John Misty-flagg. Förslagsvis spanar den nyfikne in 2009 års »Vacilando Territory Blues«, om vilken Lennart Persson i Sonic skrev: »Låtarna är koncentrerade, innehållsrika, utan att bli överlastade. Arrangemangen är varierade, gjorda med en ödmjuk och lyhörd känsla för när det krävs yttre förstärkning av de ibland väldigt spröda melodierna, men utan att tappa bort den markkontakt som går som en stark, röd tråd genom Tillmans musik.«