Från gastkramande till livsavgörande

William Bell: Everybody Loves a Winner
Konserthuset, Gävle, 21 april
»Everywhere I turned
there was a hello and smile
I never thought
they’d be gone after a while«

Med »You Don’t Miss Your Water« mer eller mindre uppfann William Bell southern soul och var bland de första ur startgroparna på Stax. Men armétjänstgöring kom emellan och andra, aningen mer karriärhungriga eller vassarmbågade kollegor drog snart förbi. Titt som titt dök Bell upp och påminde omvärlden om sin kapacitet, antingen som sångare eller låtskrivare till andra artister. Han tillhörde aldrig den utlevelsefulla skolan á la Otis Redding eller Wilson Pickett utan förknippades med återhållsamhet och kontroll. Som person har han en närmast intellektuell aura, lite professorslik. De som såg honom uppträda live på sextiotalet vittnar om hans hundraprocentiga förmåga att leverera på scen. Klass, ihop med finess, värme, osviklig tajming och en pillemarisk sorts integritet, visar sig i allra högsta grad känneteckna William Bell på scen även femtio år senare. Rösten är möjligen åldrad i det att den låter ännu visare, annars oförstörd. Ingenting försämras av att han i ryggen har fjolårets lika eftertänksamma som vuxensouligt värdiga album »This is Where I Live« – vars material ingalunda har några problem att under konsertens gång stå sida vid sida med »I Forgot to Be Your Lover«, »Any Other Way«, »Everybody Loves a Winner«, »Private Number« eller någon av de andra Stax-klassikerna – samt ett åtta personer starkt soulband som hålls i strama tyglar och aldrig eller i alla fall klädsamt sällan tillåts fläska loss i den casinounderhållning soullegendarer egendomligt ofta hemfaller åt på ålderns höst. Den 23 augusti spelar William Bell i Helsingfors och dagen därpå i Oslo. De närmast föregående datumen tycks spelschemat tomt. Månne läge för fler svenska städer än Gävle att få uppleva ett av soulmusikens få kvarvarande grundfundament, The Soul of a Bell, i toppskick?

Slowgold: Andetag
Debaser Strand, Stockholm, 26 maj
Det talas ofta om den folkpsykedeliskt drömska aspekten av Slowgold-repertoaren. Det är nu inte vidare konstigt, ty den sidan är oavkortat fantastisk. Men på Debaser den här fina kvällen i maj blåser Amanda, Johannes och Erik omkull publiken med en serie explosiva krevader som sannolikt tagit hänsyn både till lokalen (rockbastionen Debaser) och veckodagen (löningsfredag) utan att för den skull förlora ett uns av bandets vid det här laget arketypiska skönhet och mystik. Ingen Slowgold-spelning är den andra lik. Det enda du kan vara säker på är att någonting eller ännu oftare kombinationen av allting kommer knocka dig. Fullt logiskt att den stora publiken börjar vakna.

John Prine: Clay Pigeons
Skandiascenen, Cirkus, Stockholm, 18 april
En subtil, poetisk och vackert vandrande lovsång till humanismen.

Henrik Berggren: Run, Andy, Run
Pustervik, Göteborg, 5 maj
Gröna Lund-giget var fint, bitvis långt mer än så, men på den Pustervik-belägna smygpremiären visar Henrik Berggren att det är inomhus (en sådan turné i höst, tro?) som han och bandet fullt ut kan leva upp till all sin potential – och det är som bekant inte vilken potential som helst. »Run, Andy, Run« är både tröst och flykt, både varm och iskall, och när dess ringande dansbandsindiegung övergår i Henning Fürsts ensamma, ensliga, långa synth-epilog behövs inte längre några ord – det är ändå svårt att uttrycka något väsentligt när du har en klump i halsen.

Whitney Rose: Heartbreaker of the Year
Lilla Hotellbaren, Stockholm, 21 maj
Texaskanadensaren har inte världens största röst, men desto mer karaktär. Och även om hennes låtkatalog alltjämt är tämligen sparsam gör hon mesta möjliga av det hon de facto har. Inte minst har Whitney Rose överjävlige gitarristen William Meadows, som för henne kan visa sig bli vad James Burton var för Rick Nelson eller Don Rich var för Buck Owens – fyrverkeripjäsen som lyfter artistens karriär till stjärnhimlen.

Ossler med Amanda Werne: Helsingborg
Pet Sounds, Stockholm, 8 mars
Älskar bandet Ossler var ute med i våras. Det fick för få spelningar bara. Hoppas det kan bli fler framöver. Enorm vidd, sprängkraft och elektricitet där. Men det är vid ett soloframträdande i skivaffären Pet Sounds där Slowgold-Amanda gästar likt en sjungande såg som »Evig himmelsk fullkomning«-höjdpunkten »Helsingborg« går från gastkramande till direkt livsavgörande.

Bäddat För Trubbel: Från afterwork till lillördag
Kraken, Stockholm, 18 februari
Rockmusik blir inte sannare än så här.

Avantgardet: John Carlos rötter
Debaser Strand, Stockholm, 23 mars
Allt de gör och rör vid blir en happening, sedan om det är omedvetet eller högst medvetet – spelar roll. Kom inte och säg att rocken måste vara något förstelnat. Avantgardet är lika självmytologiserande som de är självhäcklande och oavsett vilket bland det mest självklara vi har redan efter två album. En institution i vardande.

First Aid Kit: Fireworks
Gröna Lund, Stockholm, 19 juni
Har sagt det förr men ändå: artister som vågar göra scenshow av en pågående förändring är inte sällan de mest intressanta liveartisterna. Pågående förändring. När de befinner sig mitt i steget, när vi ännu inte vet vart någonstans det leder men får hintar om det. Vanligt är ju annars att artister på scen visar en mer eller mindre färdig variant av sin liveskepnad, åtminstone en mer eller mindre färdig variant av sin nuvarande liveskepnad – och denna är i nio fall av tio tämligen identisk med artistens senaste skivskepnad. Det här behöver nu inte vara det sämsta, på något vis. Men som publik vet du på det stora hela hur det kommer låta och vara upplagt. Skulle gissa att en hel del åskådare vill ha det exakt så. Det ska nu inte förväxlas med att vi alla är likadana. Med sin sommarturné slår First Aid Kit fast att de inte längre är vad de en gång var och att de tydligt rör sig åt ett mer rockelektriskt håll. Kan de gå vidare in i den världen med sin countryfolksensibla sida intakt – vilket, bäst att påpeka, ingalunda är självklart – lär de växa ytterligare både konstnärligt och kommersiellt. Ifall nya låten »Fireworks« är en indikation om hur det kan komma att te sig finns hur som helst ingen större anledning till oro.

Father John Misty: Nothing Ever Happens at the Goddamn Thirsty Crow
Cirkus, Stockholm, 28 juni
Josh Tillman lär ha varit äcklad av sig själv när han skrev låten från den sista utposten, närmare bestämt en whiskeybar i LA. Den här kvällen på Cirkus framför han den exakt så som det sannolikt kändes att skriva den. Det låter som att han en gång för alla måste bli kvitt allt självförakt, all skuld. Det är mitt i allt det övriga lätt att glömma vilken oerhörd sångare Father John Misty är men på den pågående turnén är det mer än någonting annat just detta du oupphörligen blir påmind om.

The Tarantula Waltz: Rock’n’roll Halo
Riche, Stockholm, 8 februari
Vet inte om det krävs en Karen Dalton för att pressa fram Van Morrison-soul ur Markus Svensson, men alldeles oavsett är det ett spår han gärna får ta vidare framöver. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg om den här låten spelades vid släppkalaset på Riche, men jag vill så gärna minnas och tro att den fanns med där i det intensiva och uttömmande känslosjoket.

Bob Dylan: To Ramona
Waterfront, Stockholm, 2 april
Tidigt i setet, lite plötsligt inslängd efter en rätt ostyrig »Things Have Changed«, kommer en puttrande version av den här gamla »Another Side of Bob Dylan«-folkvalsen där varje rad bultar av en poetiskt precis visdom som den åldrade bardens kreativa frasering grejar att gestalta med större ackuratess än någonsin;
»Just do what you think you should do
and someday maybe
Who knows, baby
I’ll come and be cryin’ to you«