Arcade Fire: Everything Now

I en intervju i veckan med Vulture pratar Nine Inch Nails Trent Reznor om musiks förgänglighet i dag. Om hur man förr valde att gå till en skivaffär för att köpa en platta, studera texter och lyssna i månader. År 2017 gör ingen längre ett medvetet val att gå och köpa musik. Lyssnandet sker under tiden man håller på med något annat. Frank Zappas alla obskyra fullängdare finns ett klick bort. »Maybe there’s some drawbacks to the all-access, all-free world we live in«, funderar Reznor.

Arcade Fire bygger upp sin femte fullängdare kring samma funderingar. Frontmannen Win Butler har berättat om hur han på ett kafé hörde ett par oja sig över att de under en helg sträckkollat igenom hela »The Sopranos« och nu inte visste vad de skulle göra. Tio år av den kanske mest hyllade TV-serien genom tiderna konsumerad på några timmar, med direkt sug efter mer som följd.

Vår tid av snabba kulturella fixar och få reflektioner är en intressant premiss för ett album. Arcade Fire är onekligen något på spåren på »Everything Now«.

Slutresultatet blir ändå mest spridda skurar.

Kanadensarna har jämförts med både U2 och Coldplay för sina stadiumambitioner (flera ooh ooh-refränger på »Everything Now« finns där för enorma publikmassor att ta hand om). Abba-dofterna i titelspåret tillika albumets bärande bjälke har redan uppmärksammats.

Mest hör jag i skivan genomgående influenser av The Clash runt »Sandinista!«.

Arcade Fire försöker på samma sätt som punkikonerna ur ett konstnärligt perspektiv få med allting på en gång. Reggae och funk, discotakter och countryfeeling, allt ska med på resan. Basgångarna fungerar som en röd tråd plattan igenom. En fet synthbas dominerar på plattans bästa spår »Creature Comfort« där Win Butler och Régine Chassagne kokar ner plattans tema till refrängen: »It goes on and on, I don’t know what I want/On and on, I don’t know if I want it«. »Put Your Money on Me« är också ett utropstecken där Arcade Fire kanaliserar Abbas mörka discosida.

Samtidigt känns »Everything Now« som helhet ofärdig. Bidrag som »Peter Pan«, »Infinite_Content« och »Chemistry« borde ha stannat på idéstadiet. Och att reprisera titelspåret inte en utan två gånger, som plattans bokstöd, känns omotiverat.

Arcade Fire vill verkligen något här men landar till slut långt ifrån tidigare konstnärliga fullträffar och tematiskt lyckade album som »Funeral« och framför allt »The Suburbs«, som mer och mer framstår som Montreal-bandets mästerverk.

Det här är en pigg bekant som dansar mest hela tiden men inte har så mycket att säga.

Trent Reznor valde tidigare i månaden att släppa en EP snarare än en fullängdare. »You put an album out now and it’s reviewed, judged, and forgotten in a weekend. If you’re lucky« säger NIN-mannen till Vulture.

Jag säger inte att »Everything Now« är bortglömd på måndag. Men som EP hade den funkat bättre.