Cornelius: Mellow Waves




7
av 10
  • Artist
  • Cornelius
  • Album
  • Mellow Waves
  • Bolag
  • Rostrum


Musik som gjord för sena augustikvällar.

Vad jag tänker på när jag tänker på Cornelius.

Beastie Boys (och deras tidning Grand Royal). Optionsrusiga IT-miljonärer (och deras http-barn). Små mobiltelefoner med personliga ringsignaler. Klädmärket A Bathing Ape. Stilgurun James Lavelle (och hans skivbolag Mo’ Wax). Tidningen Pop. Musikgenren Shibuya-kei. Skandinavisk minimalism. Formatet CD-ROM. Regissören Spike Jonze. Regissören Harmony Korine. Skivbolaget Heavenly. Artisten Beck. Sko- och klädmärket Adidas.

Eller, med andra ord; jag tänker på en smal och cool skärva av år 1997. Jag tänker på en hopplöst förlorad värld fylld med stilrena Blue Note-ytor, nyfiken eklekticism och spirade teknologi.

Är jag orättvis? Är jag ute och cyklar? Till viss del, ja. »Fantasma«, tokyosonen Keigo »Cornelius« Oyamadas tredje fullängdare, var dock verkligen 1997 års allra hippaste album. Inte ens Missy Elliots banbrytande debut »Supa Dupa Fly« och Daft Punks dito »Homework« signalerade lika mycket koll och god smak. Gick du Skånegatan fram med den under armen kastade sig till och med Nöjesguiden-redaktörer framför dina fötter. Dessutom, till råga på allt, var »Fantasma« genuint bra – dess blandning av Beach Boys-pop, My Bloody Valentine-aktiga gitarrväggar, psykedelia à la Monkees-filmen »Head«, vansinnigt modern drum’n’bass och allmän DJ-kultur var något av en uppenbarelse.

Men samtidigt får man – som jag då ofta gör – inte glömma att Cornelius mellan 1989 och 1991 utgjorde en extremt viktig kugge i popbandet Flipper’s Guitar. Inte heller bör man förringa skivorna han släppte före och efter »Fantasma«: »The First Question Award« (1994), »69/96« (1995), »Point« (2001) och »Sensuous« (2006).

Cornelius är, helt enkelt, mycket mer än bara ett kärt minne från 1997.

»Mellow Waves«, alltså den första Cornelius-fullängdaren på elva år, kunde inte ha fått ett bättre släppdatum. Dess bomullsmjuka melodier, tillbakalutade tempo, väna röster, försiktiga experimenterade och analogt spinnande ljud är nämligen som gjorda för sena augustikvällar: luften är fortfarande varm (och drömmen om en ändlös sommar består), men höstens ljuva melankoli väntar obönhörligt runt hörnet. »The Spell of a Vanishing Loveliness« – som gästas av Lush-rösten Miki Berenyi (för övrigt en syssling till Cornelius) – flörtar med United States of America och Lothar and the Hand Peoples skönaste ballader. De försiktigt plockade akustiska gitarrerna i »The Rain Song« och »Crépuscule« kommer låta bekanta för alla som är nere med »Sensuous«. Fender Rhodes-pianot i inledande »If You’re Here« är så oändligt vackert att det skulle kunna sjösätta tusen yachter.

Om tjugo år kommer emellertid »Mellow Waves« högst att nämnas i en parentes.




Relaterat