LÅTEN The Roots ft Bilal: It Ain’t Fair

The Detroit Riot of 1967 började efter att en olaglig fest för att hylla hemkomna Vietnam-veteraner i en närliggande bar blivit överbefolkad och polisen börjat anhålla samtliga svarta besökare, varpå andra svarta män protesterade till den grad att poliserna svarade med våld och kravaller uppstod. Till The Algiers Motel drygt en kilometer bort hade många flytt från uppståndelsen. Natten till 26 juli 1967 torterades och mördades tre svarta tonåringar i The Algiers Motel av poliser, som misshandlade ytterligare sju svarta män och två vita kvinnor – baserat på rykten om att krypskyttar befann sig i närheten av byggnaden.

Ingen fälldes för brotten. Poliserna yrkade självförsvar, kallade det för rättfärdigat våld och berättigade mord. I varje fall beslutade en jury helt bestående av vita män och kvinnor att poliserna var oskyldiga. När kravallerna ebbade ut helt hade 43 personer dött, 1189 skadats, 7200 arresterats och över 2000 byggnader förintats.

Det är vad Kathryn Bigelow, filmvärldens mest begåvade regissör när det handlar om intensiva actiondraman, vill visa och berätta med »Detroit«. Detta hände då, detta händer nu, och väldigt lite har förändrats.

The Algiers Motel incident och 12th Street Riot, två katalysatorer i det som sedan blev ett fem dagar långt våldsamt upplopp över hela Detroit i juli 1967, är inte händelser som är främmande för Ahmir »Questlove« Thompson och Tariq »Black Thought« Trotter. Barn av Philadelphia i en mycket farlig och våldsam tid har de vaga minnen från polisbombningen av MOVE-huset i West Philadelphia 1985, där elva dödades och hundratals blev beskjutna när de försökte fly när branden spred sig till ytterligare sextiofem hus.

De minns så klart också och mycket tydligare mer eller mindre varenda man och kvinna som de senaste åren stoppats i sina bilar, på väg hem, och dödats av poliser. De minns för att 1967 och 2017 inte skiljer sig nämnvärt åt sett till medborgarrätt för amerikanska minoriteter, i synnerhet svarta amerikaner. Det är utgångspunkten för »It Ain’t Fair‹ och sannerligen även filmen »Detroit« som helhet, men bara låten fångar känslorna som ligger bubblandes under ytan än i dag.

Att The Roots till »Detroit«-soundtracket bidrar med sex minuter och fyrtiofem sekunder historiebläddrande, soulstänkt hiphop är så gott som bandets modus operandi, en av alla talanger bland allt som kallas för deras forte. När de inte gör det själva över sina tolv egna album eller tre samarbetsalbum gör de det på The Tonight Show framför miljonpublik så gott som varje kväll på året. Då kallas de för sandwiches, små smakprov av nytt material, covers eller obskyra soulsamplingar eller producent-loops.

Gruppens musikkunskap anses vara encyklopedisk och gränslös, så det är antagligen »lätt« arbete för dem att omfamna en händelse de kan relatera till. Väldigt stolta som de är över sina Philadelphia-rötter är det njutningsfullt att höra The Roots använda sig av klassisk phillysoul i sin musik, komplett med symfoniska drag och orkestrala arrangemang, och det utgör kärnan i »It Ain’t Fair« som de gör tillsammans med deras gamle phillyvän Bilal. Och om sångaren med sin lena röst här representerar den eviga sorg som befinner sig i den kollektiva svarta amerikanska kroppen gör Black Thought detsamma för den djupt ingrodda ilskan med sina sedvanligt tätt ihoppackade och eftertänksamma verser. Bilal sjunger om hur det är att aldrig veta hur det känns att vara fri, om att be till högre makter för att hålla de förlorades själar intakt, om vargar som patrullerar gatorna förklädda till får, om en hemstad som blir ett slagfält. Black Thought rappar om att skratta för att inte gråta, om att rättvisan inte alls är färgblind, om hur omöjligt det verkar att samexistera. När Bilal sjunger är det lugnt och varsamt, det svajar som en hymn. När Black Thought rappar lyfter blåsinstrumenten taket och tempot ökar och frenesin i hans röst matchas av hans band.

Musiken till »Detroit« verkar i sanning vara den enda riktiga länken till händelsen som filmen har att komma med, när allt kommer omkring. Två dåtida medlemmar av soulgruppen The Dramatics var där under polisinsatsen på The Algiers Motel och blev misshandlade av poliser, och The Dramatics hörs också på soundtracket. Allt som allt speglar detta livserfarenheter av vad det innebär att vara utsatt i USA.

Filmen har hyllats på sina håll, föga förvånande sett till hur bra Kathryn Bigelow är och hur noga hon väljer sina projekt, men den har också sågats komplett itu för att »Detroit« i sin välvilja att upplysa om hur dessa rasistiska brott aldrig har slutat ske i USA anses göra underhållning av den svarta människans lidande.

»It Ain’t Fair« gör motsatsen. Med lika delar skönhet och illa tyglat raseri beklagar låten fortsättningen på ett förtryck som sträcker sig hela vägen tillbaka till slaveriets tid i USA. Det är The Roots försök att dokumentera elden som pyr inuti svarta amerikaner, ett försök att humanisera all smärta och förvirring men också att ena alla som känner likadant men ändå vänder ryggen åt det bara för att de själva inte direkt drabbas. Det är en utsträckt hand till alla som har utsatts för våld, fysiskt eller psykiskt, från ett korrupt rättsväsende.