Way Out West 2017-rapporten

Vince Staples i Linnétältet.
Fem Sonic-medarbetare om det som utmärkte festivalen i år.
JONATHAN EKLUND:
Lana Del Rey (lördag)
En sval stjärna hämtad från en svunnen tid bjöd in oss till hennes värld för en timmes eskapism, de som klev in fördomsfria och öppna belönades rejält.
Marie Davidson (torsdag)
Att gå från Frank Oceans sovrumsmys till Davidsons stenhårda elektroniska överkörning: wow! Kaxigt, charmigt, högst egensinnigt och så jävla bra.
Vince Staples (fredag)
Den av de stora hiphopartisterna på festivalen jag lyssnat minst på imponerade allra mest. Ensam på scen, med enfärgad orange visual, gör han hela jobbet själv. Och som han levererade!
Frank Ocean (torsdag)
På grund av deadline såg jag bara cirka fyrtio minuter av Mr Ocean, men vilka minuter sedan. Trollbindande bra! Aldrig förr har jag sett en så stor spelning bli så sovrumsintim.
Sarah Klang (fredag)
Jag har sett henne många gånger, aldrig i närheten av så här bra. Vi som var på Folk såg ett genombrott i realtid, jag är säker.
Fundering: Redan innan Lorentz spelning var jag rätt säker på att Eric Berglund (TTA/ceo) skulle dyka upp på scen – han var nämligen incheckad på hotell i stan. Men när det inträffade och han faktiskt stod där och rappade sin vers på »120 Euro« slog det mig: har han någonsin sjungit live på scen tidigare? Jag har inget svar på frågan, men det var fantastiskt fint att se honom. Nu hoppas jag på ett ceo-gig!
PIERRE HELLQVIST:
Hurray For The Riff Raff (lördag)
Ett latinlaminerat Gun Club, ett Fania Records-kontrakterat Blondie, en PJ Harvey med alarmerande sväng. Förmodligen allt och lite till men oavsett vilket och skitsamma ger Alynda Lee Segarra – sjunger med hela ansiktet, omöjlig att slita blicken ifrån, redo att hugga som en kobra – åhörarna på Pustervik en känsla av tillfredsställelse samtidigt som hon och hennes band kastar alla våra förväntningar överbord. Efteråt står jag och skakar. Det är som att ha fått en strömförande kabel rakt in i nervcentrat. Klassisk spelning från första till sista ton.
The xx (fredag)
Jättestort och superintimt på en och samma gång. Ljudet, ljuset, rösterna och Jamie xx produktioner pulserar lika kristallklart som göteborgshimlen. En trio musiker som är så pass mycket på topp och så trygga i sig själva att de inte behöver hävda sig utan bara vara. Den här kvällen dessutom in i minsta detalj synkroniserat med stämningen, publikens förväntningar och tidsandan i stort. Utan att på minsta vis predika påminner The xx oss om att vi de facto kan vända det här, tillsammans.
Slowgold (torsdag)
Årets enda riktiga skandal med programmet på årets Way Out West är att Slowgold inte bokats från början. Trots allt rör det sig om inte bara Göteborgs starkast lysande stjärna just nu utan sannolikt hela musiksveriges mest allomfattande begåvning. Det är inte heller en helt avundsvärd uppgift att en ledig dag blixtinkallas för att ersätta Beth Ditto på stor scen och utan trummis tillgänglig. Men alla som sett den livsförhöjande mineralen från Majorna vet att hon äger röst, gitarrspel, karisma och låtar som klarar av att fylla vad som helst och med kapacitet att tränga sig in i lyssnarens mest slutna rum. Med god hjälp av Johannes Mattsson på ståbas får Amanda Werne eftermiddagssolen att blekna med sin omisskännligt kristalliserade folkrock.
Vince Staples (fredag)
»This is for my future baby mama.« Utsatthet i form av en ensam man och oroande beats som får magen att överväga evig exil. Vince Staples behöver bara stå och titta med allvarlig blick ut över publikhavet för att det ska koka över.
Avantgardet (torsdag)
Jo, de får vara med igen. Helt enkelt för att deras konserter varje gång blir en helt unik upplevelse och fullkomligt dränerande kärleksbomb. Till och med folk som inte står ut med deras musik på skiva eller slutat engagera sig i konventionell rock’n’roll på det stora hela tvingas efteråt i spegeln se sig själv svettig och salig med saliv hängandes ut ur mungipan. Avantgardet borde bli en film. Ingen kan protestera ifall ordet »folkhjältar« finns inbakat i titeln.
Tyckte också om hela konserter eller det jag hann se av: Stor (pondus och stjärngäster), Säkert (genialitet och värme i det avskalade setet på Höjden), Shitkid (gör inte ett enda fel genom att skita i att göra rätt), Lisa Hannigan, Frida Hyvönen, Angel Olsen, Pixies i »Winterlong«, El Perro Del Mar, Young Thug samt inte minst DJ-setet av Lady Louise och Marimba Roney på Folk.
Största missen att döma av alla »du borde ha varit där«-kommentarer: Sarah Klang.
JENS KARLSSON:
The xx (fredag)
Allt klaffar. Det är storslaget, intimt, känslosamt, dansant, rörande och inte minst låter det helt fantastiskt. Utan att ta till några onödigt stora gester äger Romy, Oliver och Jamie jättepubliken från först till sista stund. Inledande »Intro« och avslutande gåshudsframkallaren »Angels« är ren och skär konsertmagi, men det är partiet när »Loud Places« glider över i »On Hold« och Slottsskogens gräsmatta blir världens lyckligaste dansgolv som är den allra största stunden.
Frank Ocean (torsdag)
En konsert som blev ikonisk innan den ens hade ägt rum. Och snacket tystnade knappast efteråt. Utan tvekan något av det starkaste, snyggaste, mest välljudande och märkliga jag har upplevt i musikväg. Som huvudakt på en musikfestival av denna storlek är det rentav revolutionerande. Laddningen i spelningen är så påtaglig att det nästan är plågsamt. Den motstridiga känslan av det makalöst vackra och superproffsiga som när som helst kan ramla ihop som ett korthus är otroligt gripande. Och som karln sjunger! Soul i sin allra renaste form.
Hurray For The Riff Raff (lördag)
Punk! Revolution! Palante! Alynda Segarra lämnade den intima folkcountryn hemma och tillsammans med sitt lysande band kör hon fullständigt over Pustervik under en makalöst energisk trekvart. Låtmaterialet hämtas enbart från senaste politiskt laddade fullängdaren »The Navigator«, undantaget avslutande och överraskande Springsteen-covern »Dancing in the Dark«. Segarras karisma, scennärvaro och inte minst röst och musikaliska vision borde i en rättvis värld ta det här gänget till betydligt större scener inom en snar framtid.
Vince Staples (fredag)
Med en sjukt snygg helorange lysvägg som enda sällskap på scenen tar tjugotreåringen från Long Beach bokstavligen över scenen och trollbinder ett kokande Linnétält med blytunga beats och snortajt rap. Med ett av årets bästa album i ryggen och bangers som »Yeah Right«, »Big Fish« och redan klassiska »Norf Norf« är konserten till stora delar en ren urladdning. De lustigkurrar som brukar beskriva Way Out West som en präktig firmafest för reklamare och modebloggare har garanterat inte bemödat sig att besöka festivalens tältscen under en av alla lysande hiphopkonserter som ägt rum där genom åren.
Jens Lekman (fredag)
Ibland tar vi ju saker för givet, vilket även gäller musik. Artister som vi tidigare har hänförts av väljs bort för nya kickar och upplevelser. Inte sällan handlar det om inhemska artister. När Jens Lekman inleder fredagens festivaldag ensam på scen med »I Remember Every Kiss« slås jag av just detta. För det är så rasande bra rakt igenom. Och det handlar inte om nostalgi, utan materialet från senaste skivan fungerar utmärkt bredvid det gamla i den dramaturgiskt perfekta upplagda konserten. De lyhörda medmusikanterna skapar ett organiskt sväng och det publika mottagandet är rakt igenom rörande. Och Lekmans »brandtal« om stadsplaneringen i Göteborg borde hörts i stora Flamingoscenens högtalare i väntan på att en viss Frank skulle äntra densamma.
Bubblare: Frida Hyvönen, Fantastic Negrito, Danny Brown, Band of Horses, Feist.
Övrigt att notera: Minimalistiskt maximalism. Eller kanske intim storslagenhet. Frank Ocean, The xx och Vince Staples stod inte bara för tre av festivalens absolut bästa konserter utan var även lysande exempel på en sparsmakad scenshow. Där vi som åskådare inte matades med explosiva intryck i part och minut, utan i stället utmanades att ta till sig framträdandet i en mer »rofylld« miljö. Raka motsatsen till detta var förvisso Major Lazers extra allt-spektakel, men frågan är hur många som minns den konserten om ett par månader… I övrigt hoppas jag att nästa år få skörda frukterna av min intensiva »reclaim the band-t-shirt på festival«-kampanj. Givetvis en ny tröja för varje dag och 2018 kommer vi med största sannolikhet se detta på åtminstone hälften av alla festivalbesökare. Kom ihåg var ni läste det först.
MARIMBA RONEY:
Roligast i år
1. Det sägs från säkra källor att Frank Ocean krävde en äggformad loge med en gräsmatta utan kanter. Samt att alla i den inhyrda, svenska stråkorkestern skulle ha tre par nya olika sneakers med sig, där Frank skulle välja vilket par de skulle ha. Alla som la märke till violinisternas fötter räck upp en hand.
2. Young Thug hade egen säkerhetspersonal med sig. Detta enligt Danny Brown på grund av att Thug är en gangbanger, och det finns medlemmar från fienden Crips i hela världen. Sonic gick på spaning i Slottsskogen efter Crips, fann några potentiella gängmedlemmar: blåklädda (med lite vitt), förvirrade Håkan Hellström fans som vägrat släppa sjömanskostymen. Thug vågade sig tydligen ut på stan i alla fall och hängde under natten i studion med svenska rap/sång-underbarnet Jireel.
Bäst i år
Vince Staples (fredag)
Helt ensam på scen (ingen DJ), med rök, ett starkt orange ljus och blytung bas, gör blott tjugotreårige Vince Staples en show som alla rappare borde lära sig av. Den återhållsamma elektriska energin han utstrålar i rösten, kroppsspråket. Hans subtila rörelser, stämningar, alltid i förändring, även när han står blixtstilla och är tyst. Inte bara musikaliskt räds Vince för att göra nya grejer, utan live tar Vince hiphop till en helt ny icke tidigare skådad magisk nivå.
Avantgardet (torsdag)
Omöjligt att inte ryckas med i Avantgardet-familjen som består inte bara av bandet, utan publiken också. Vi skrattar, gråter och hoppar tillsammans som om det vore sista dagen i livet.
Sämst i år
1. Nej, det var inte Young Thug som gick av självmant eller att det var klättrande publik på tältets ställningar som gjorde att Young Thug tvingades avbryta efter halva tiden. Det var tekniskt fel med strömmen, innan han ens hunnit nå klimax med alla hitsinglar. Efter tre försök, ett av dem »Pick Up the Phone«, crowdsurfade han och tackade.
2. Inget Looptroop. I stället har Way Out West helt tappat det när Alex & Sigge bokas för en »DJ-battle«. Detta skedde endast i VIP-området och därmed slapp majoriteten av festivalens besökare som tur var att plågas av detta spektakel. Kanske de ska tacka Dagens Media om det var så att de inte gett sitt tillstånd till ett offentligt »DJ-battle«.
Övrigt: En festival är inte ett särskilt bra forum alls för att höra musik live. Ofta dåligt ljud. Det är inte många artister som kommer till sin rätt dagtid – eller på en stor utomhusscen, tälttak eller inte. Eller softare, konstnärliga akter som sent på kvällen blir ett sömnpiller. Det är helt enkelt allt runt omkring som gör festivaler charmiga. Att äta och dricka med vänner, att snacka om konserterna en sett, höra andras tankar om konserterna de sett (som en själv av högst oklara anledningar, även om de kändes självklara då, har missat.)
FREDRIK THORÉN:
Frank Ocean (torsdag)
Frank Ocean är som om Donny Hathaway, Stevie Wonder och Mos Def också vore födda 1987 tillsammans med ungefär hälften av Kanye Wests kontrollbehov och Kate Bush scenskräck. Jag stod mest som paralyserad när Ocean byggde på sin pyramid, tonight. När han bröt låtar för att de inte var i perfekt harmoni, perfekt synkroniserade för att fånga sången och budskapet och känslan de ville skapa kan det handla om divaniteter (han är värre än Mariah Carey i logen, hörde jag) men också om att just bygga på det där perfekta konstverket.
Jens Lekman (fredag)
Göteborgs finest skulle lätt ha kunnat charma hela, stora konsertområdet på en större scen men något säger mig att han gärna – precis som Säkert, på Höjden – vill ha det litet, mysigt och intimt i Linnétältet. En hundraprocentig soul-Jens stod på scen, på strålande humör, med calypso, blås, sampling av The Chairmen of the Board i »The Opposite of Hallelujah« och ett brandtal för Göteborgs kulturskapare mot politiker som gör det svårare och svårare för dem att kunna betala hyran.
Sabina Ddumba (fredag)
Jag blir mer och mer fascinerad av en Ddumba som med ena benet i gospel, soul och kyrkokören Tensta Gospel Choir och andra benet i The X Factor och Katy Perry lyckas förena de två delarna i en majestätisk storshow. Glassigt minglar hon runt i en brandgul päls med ett champagneglas och skapar en Las Vegas-föreställning i bossanova. Vågar sig till och med på »Move On Up«!
Vince Staples (fredag)
Av alla unga rappare på Way Out West är Staples den bästa – mot en orange ljus vägg smyger och hoppar han omkring till dunkla beats. En show där han alltid är i centrum.
The Radio Dept.
Folkölsvänsterns bästa band får stående ovationer – så klart säger de bara tack, tack så mycket, tack. Vi är bara soundtracket till att krossa fascismen, gå ut och gör er grej.
Relaterat
