Döda rockstjärnor och konsten att inte skriva hits

– Alltså, det här är så jäkla mörkt. Hur kom vi in på det här?

Chris Taylor, multiinstrumentalist i Grizzly Bear, ser frågande på mig. I soffgruppen intill sitter bandmedlemmarna Ed Droste (sång, gitarr), Daniel Rossen (gitarr, sång) och Christopher Bear (trummor) med pannrynkor. Grizzly Bear är i Stockholm och har precis fått frågan om vilken nu levande musikartist de mest skulle sörja om artisten dog knall och fall.

Vi kom dit på det sätt en intervju likt en flod kan meandra sig fram mellan olika ämnen för att ibland landa någon helt annanstans än planerat.

Vi startade med att prata om Grizzly Bears kommande platta »Painted Ruins« (vars släppdatum vid intervjutillfället ligger flera månader fram i tiden) och tog oss via svenska minnen (Droste lyfter fram en soppvagn utanför Vasamuséet och Thanksgiving-mat från ett fan på Debaser, Taylor har kvar en dosa snus hemma i USA) fram till David Bowies musikaliska avtryck som ekar på gruppens nya låt »Losing All Sense«. Och väl framme vid Bowie är det förstås helt logiskt att Grizzly Bear fortsätter att prata om döda och ännu inte döda popstjärnor.

Chris Taylor: Leonard Cohens död tog hårt. Hans plattor är så prickfria, så känslomässigt välfyllda. När han dog var jag inne i en period då när jag lyssnade väldigt mycket på honom. Sedan kom den fantastiska texten i New Yorker. Och sedan dog han typ samma vecka som Trump valdes, eller hur? I alla fall, nu lyssnar jag på hans musik och det är som att jag är än mer kär i honom.

Christopher Bear: På ett konstigt sätt var det som att Bowie redan var utomjordlig när han dog. Han verkade lämna oss i frid, han var redo. Han kändes förberedd.

Ed Droste: Visste folk att Bowie var sjuk?

Christopher Bear: Prince var sorgligt på ett helt annat plan för det känns som att det hade kunnat undvikas. Beroende, droger, det är många saker man kommer in på där. Jag blev också väldigt ledsen när trummisen från Can dog [Jaki Liebezeit, som avled i januari].

Likt föregångarna är »Painted Ruins«, Grizzly Bears femte album sedan starten, en platta att växa in i. Intrikat indierock med lager-på-lager, musik som vinner på att man lyssnar om och om igen.

Ni är ett albumband i en värld som alltmer bara lyssnar på låtar.

Ed Droste: Jo, men samtidigt, vad ska vi göra? Vi måste göra vår grej. Folk skulle lukta sig till direkt om vi gjorde något vi inte är. »Åh, nu försöker de vara ett singelband«.

Chris Taylor: Musik jag hör och gillar direkt lyssnar jag sönder snabbt. Det är nästan så att de plattor jag verkligen ogillat till en början är de som håller i längden.

Ed Droste: Kommersiell radiopop ska förstås vara direkt, det är själva meningen. Jag kan älska det. Jag lyssnar fortfarande på Missy Elliotts första platta som väl hade åtta topp 40-singlar [tre, red anm]. Att skriva pophits handlar om ett hantverk. Och det kan ni ju här i Sverige.

Skulle Grizzly Bear kunna skriva en hitlåt om jag tvingade er?

Ed Droste: Ärligt talat? Nej. Det jag hör på radion skulle jag säkert kunna härma och jag även säker på att det skulle låta ganska dumt.

Chris Taylor: Det är helt enkelt inte i vår DNA att göra det.

En av låtarna som sticker ut mest på »Painted Ruins« är dova »Glass Hillside« som Daniel Rossen ligger bakom. När jag undrar vad det är för »weird shit« som äger rum i låten ger Rossens svar också en bild av hur Grizzly Bears musik växer fram. Än hit än dit, lite som en meandrande flod.

Daniel Rossen: »Glass Hillside« började faktiskt med att jag under en period bodde i en håla långt upstate i New York. Där kände jag mig rätt avskärmad kulturellt från omvärlden. Låten började lite som ett riff på ett paranoiadränkt samhälle och pendlade sedan över till att handla om en bisarr häxpakt i verserna. För att sedan paras med en glittrande, glasaktig refräng åt Steely Dan-hållet.

– Jag gillar idén om hur folk klamrar sig tag vid objekt där varje liten sak kan betyda så mycket. Hur man kan fokusera på det vi har och inte har, och det vi inte har kan förstoras upp väldigt mycket. Det var i den myllan låten började växa. Sedan hamnade den till slut någon helt annanstans. Som du märker har jag inte formulerat mig klart om låten än, den har ingen direkt narrativ tråd. I slutet av låten finns det även kopplingar till flyktingströmmen.

Grizzly Bear utmålas fortfarande som ett Brooklyn-band, trots att flera av er inte bor där i dag…

Ed Droste: Ingen av oss. Tre av oss bor i LA.

Så ni är inget Brooklyn-band, i alla fall längre. På vilket sätt skulle ni säga att ni är ett amerikanskt band?

Ed Droste: På vilket sätt? Well, vi är amerikaner. Den frågan har jag aldrig fått förr.

Jag är mer ute efter hur ni låter.

Chris Taylor: Hm, det är en bra fråga. Men svår att svara på.

Daniel Rossen: Jag förstår inte hur vi inte skulle kunna låta amerikanska.

Ed Droste: Vi hade kunnat härma britpop? Jag tycker i och för sig att våra tidigare plattor är mer americana än den nya.

Chris Taylor: Samtidigt finns det flera svenska band som vi försökt låta som genom åren, mer är amerikanska band.

Nu måste du nämna dem.

– Träd, Gräs och Stenar har vi alltid gillat. Och vi älskar Dungen. De är otroliga.

Slutligen tillbaka till de rockstjärnor som än inte lämnat oss men som när det väl sker kommer att få Grizzly Bear att sörja lite extra.

Ed Droste funderar ett tag med blicken ut genom fönstret.

– Jag vet att jag skulle bli väldigt upprörd om Björk gick och dog. När jag var yngre hade jag en väldigt grav Björk-fas. Den sitter i.

Chris Taylor: När Prince dog fick jag ont i magen. Gud förbjude, men om något skulle hända medlemmarna i Radiohead skulle jag nog känna likadant. Det är konstigt, det känns som att du känner de här personerna väl.

Grizzly Bears nya album »Painted Ruins« släpps på fredag och recenseras då här på sajten. Nedan följer tjugo Grizzly Bear-låtar i urval samlade i en spellista.