EMA: Exile in the Outer Ring

Ett välriktat långfinger mot såväl trångsynt mellanvästernmentalitet som det liberala etablissemangets självgodhet. Erika M. Anderson rättar inte in sig i något led, vägrar se allting i svart eller vitt, ämnar komplicera bilden i en tid då ingen orkar eller hinner med annat än grova generaliseringar.

De flesta av oss lärde känna henne via halvgenombrottet »Past Life Martyred Saints« från 2011. Under davidlynchska obehagsstämningar och en busslast DIY-attityd dolde sig en smärre vulkan av såväl självförakt som revanschlust. Det var fysisk musik som borrade sig in i lyssnarens psyke. Uppföljaren »The Future’s Void« tre år senare hade absolut sina stunder men kändes mindre personlig och unik, och rent musikaliskt hände det att den plötsligt sterila industrirocken trampade vatten.

På »Exile in the Outer Ring« sprakar det åter om EMA. Albumet kan lätt förenklat beskrivas som en sångcykel om hur hoppet nu står till de amerikanska städernas »döda« ytterområden, vilka oförhappandes blivit ett kreativt sinnat kluster för konstnärer, nyanlända, misfits och andra som inte passar in i eller har råd att bo i stadskärnorna. När allt annat går mot likriktning är det där i utkanterna och ingen annanstans olika kulturer, uttryck, temperament, åsikter och livsöden krockar. Alls icke utan friktion, alltsammans förstås förstärkt av Trump-erans polarisering, men också med en knappast försumbar fruktbarhet vars skörd vi nog bara har sett de begynnande kartarna av.

Musiken och låtarna skrapar och mullrar, jäser och fräser, oroar och roar, lever och letar form, kanske aldrig riktigt förlöses men däri ligger också en stor del av spänningen. Vi vet inte vart vi är på väg eller hur det kommer sluta, och kanske lika bra det.