Brand New: Science Fiction

När är rätt tid att sluta? Förhållanden eller relationer, professionella åtaganden eller vänskapliga band, sysselsättningar på hobbynivå eller kreativa strävanden – finns ett allmängiltigt svar? Måste det fysiskt vara omöjligt att fortsätta? Måste det psykiskt vara för ansträngande att fullfölja? Räcker intuition och magkänsla, ett funnet förstånd om att slutpunkten är nådd? Är känslan av tillräcklighet, av fullbordan, nog för ett avslut? Är det rätt, om viljan ännu brinner inombords, att låta den glöda men överge dess främsta uttryckssätt? Måste ett slut finnas för att ro ska infinnas? Handlar det om självbevarelsedrift, att själv förstå när det av alla möjliga mänskliga skäl är läge att sätta punkt? Handlar det om rädsla, att själv välja när det är dags att säga farväl? Är det ett tecken på att en viktig insikt om livet slutligen sjunkit in, att allt har ett slut och att själv ta kontrollen över det i vissa fall åtminstone ger lite sinnesfrid?

På »Science Fiction« bär Brand New med sig en orkan av slutgiltighet: självmytologiserandet sammanfattas, nästan två decennier av tillbakadragenhet rullas tillbaka, den gemensamma tråden av bävan och dissociation som bundit deras fyra tidigare album till varandra förstärks på detta femte. De tar strid mot sig själva, mot bandets gärning, mot samtiden som förvandlats bortom igenkännlighet på de åtta år bandet varit borta, mot de personliga dusterna de använt musiken för att behandla. »Science Fiction« berättar om världen Brand New lever i, den som finns inombords hos bandmedlemmarna och den som de delar med resten av oss, och vad som faktiskt är på riktigt i bägge. De ställer fakta mot uppfattning, verklighet mot surrealism, ingenium mot fabrikation, och försöker förstå var de själva står i livsspektaklet som personer och som band.

Brand New steg tillbaka in i den populärkulturella vardagen på sitt sedvanligt reserverade sätt. En förbokningslänk lades upp på det egna skivbolagets hemsida den 15 augusti, för en väldigt limiterad vinylupplaga av ett då obetitlat album utan releasedatum. Ett antal utvalda fans fick musiken på CD två dagar därefter, varpå en Youtube-video som visade albumkonst och spelade musiken som ett sextioett minuter långt spår laddades upp samma dag, döpt ’44.5902N104.7146W’: koordinater till Devils Tower National Monument i Wyoming, där filmen »Närkontakt av tredje graden« utspelar sig, tillsammans med en booklet innehållande citat från schackmatchen mellan Poole och HAL9000 i »2001: A Space Odyssey«. Omslaget är ett foto av svenske Thobias Fäldt, där två kvinnor hoppar från en bostadshusbalkong ner till gatan där en Mercedes med registreringsskylt »SOS 666« står i förgrunden. Samma kväll släpptes »Science Fiction« digitalt, CD och vinyl säljs med leverans till hösten, och dagen därpå gick det att lyssna på via streamingtjänster.

Det är nästan omvänd musikbranschlogik de använder. Naturligtvis väljer Brand New att släppa det som länge ryktats vara deras allra sista album plötsligt och direkt till de närmsta, framför allt när de alltid känt sig mer bekväma vid att vara närmast sina fans och agera därefter, och således bete sig onaturligt i en industri vars utsugartendenser är många. Brand New kommer antagligen inte att prata om albumet alls nu när det är ute, de ger sällan intervjuer numera, deras närmsta kontakt med omvärlden är genom spelningar och den förbindelse som skapas av att lyssna på musik, och »Science Fiction« gör det betydligt tydligare än de tidigare lyckats med. En annan sorts öppenhet dominerar berättelserna som dokumenterats här över tolv låtar och sextioen minuter, både ämnesmässigt och musikaliskt.

Detaljerna kring omslaget, presentationen där bakom, förberedelserna i det tysta, det snabba släpputförandet återspeglas i musiken Brand New i flera år skrivit och i ett år finslipat tills de känt sig redo att samla det under den talande titeln »Science Fiction«. Här ägnar de sig åt att måla om rockhistorien som de växte upp med och vars utvalda avdelningar de skapat egna versioner av på varje album med egen palett. Endast spår av deras poppunkgrund från »Your Favorite Weapon« och »Deja Entendu« finns kvar, endast stunder av melodisk hardcore likaså, radioskvalp och found sound-mystik binder samman låtarna som bänder mellan altrock och noiserock som från »Daisy«, blues och country liksom folk finns i gitarrernas begynnelseackord emellanåt. Allt är utvecklat tillsammans till rock av den typen som är byggd för arenor, med sitt svällande, växande och sin förmåga att krypa under skinnet när låtarna når sina refränger men bortom typiska formulaiska grepp och skriven med pennor som alltid hämtat sitt bläck från egna källor.

Alla röster på albumet har upplevt ett trauma, alla försöker överkomma varsitt, alla försöker prata om efterdyningarna, alla inser att det bara är något de måste leva med och förhoppningsvis blir det enklare en dag. I duster med ens mentala hälsa ställs det mesta på sin spets och mindre kamper utkämpas dagligen om inte minutiöst, så Brand New berättar så som de alltid har gjort hur verkligheten ofta är svår att befästa. Hur sångaren Jesse Lacey sett sig själv har sedan begynnelsen varit Brand New-jaget. Medgitarristen Vincent Accardi har bidragit mer till textförfattande under bandets andra årtionde, men det är Lacey som förblir centralfiguren i detta kapitel. Det är hans frågor  och osäkerhet som utgjort de där trådarna som alltid funnits där i texterna.

Därför kan ämnena som avhandlas inte kallas för undertoner, de har tillåtits vara alldeles för närvarande av Brand New karriären igenom. Frågorna om religion och till diverse högre makter är för många, med förhoppningar om att en dag få svar. Flörtarna med så kallad djävulskap är indiskreta, inte ämnade att döljas, yrkandena om att ett mellanting måste finnas likaså. 2006 döpte bandet sitt tredje album till »The Devil and God are Raging Inside Me«, lyft från ett samtal Lacey hade med en vän om Daniel Johnston, och lade grunden för den senare delen av karriären med större idéer och bredare narrativ. Frön som såddes tidigare kring existentialism, döden, depression, religion vecklades ut till fullo där och blommar med ökad närvaro på »Science Fiction«. Men självinsikten är desto subtilare, till skillnad från alla påpekanden om att slutet är nära – kanske för Brand New, kanske för sångernas protagonister, kanske för världen.

De avhandlar en serie ämnen som är prominenta i genren som gett albumet dess titel, men inget av detta känns som science fiction längre. De avhandlar fördomars påverkan på människan och vidhåller skepticism mot övertygelser rotade i tro som predikar kärlek så länge den är som den egna, som alltjämt drivs av xenofobi samt ett förakt mot oliktänkande. De avhandlar hur detta är en del av människans negativa påverkan på världen, hur fanatism bidrar till den ondskan, och hänvisar därutöver till en kärnfissionprodukt och Nagasaki. De hänvisar bakåt i karriären med textblinkningar och riff som lutar åt samma håll innan de svänger av. De berättar hur det är och har varit att lämna ungdomen bakom sig och försöken att vara vuxen utan att alla de där inre demonerna försvunnit, att det krävts att de drivs ut.

»Science Fiction« är ett remarkabelt album av ett band som nästan ihärdigt ansträngt sig för att verka vara motsatsen. Det är ett album som omfattar och konkluderar allt Brand New har varit sedan replokalsdagarna på Long Island kring millennieskiftet. Det är ett förvånansvärt uppriktigt, självsäkert, storslaget rockalbum av ett band som så ofta funnit drivkraft i självtvivel och oljud i tysta ögonblick, som äger alla sina personliga tillkortakommanden och nu låter helt tillfreds allra minst med hur de ska låta på sitt femte album efter sjutton år tillsammans. På spelningar under de senaste två åren har det varit svårt att undgå hur ofta Brand New har hänvisat till sitt eget slut i tal och i konst, under perioden som kvartetten skrivit och spelat albumet. Oavsett om detta är det slutgiltiga slutet, eller bara ett imponerande bokslut på den era i bandets karriär som varit mest kreativt uttömmande och konstnärligt bländande, är »Science Fiction« en bedrift och framför allt en oerhörd framgång.