The National: Sleep Well Beast

Vintern kom till slut till The National.

Tjugohundratalets bästa rockband har tidigare tonsatt varje regnvåt höst med modstulna tillbakablickar. På kvintettens sjunde fullängdare är det som att bevittna när gruppens atomer långsamt slutar vibrera. »Sleep Well Beast« är en skiva märkt av rimfrost.

Det svartvita skivomslaget föreställer gitarristen Aaron Dessners skivstudio Long Pond Studio i Hudson, norr om New York. Genom studiofönstret skymtar vi bröderna Devendorf, Scott (bas) och Bryan (trummor), samt vad som verkar vara Aarons tvillingbror Bryce (gitarr). Personen i förgrunden innanför fönstret borde vara Carin Besser. Det är förstås ingen slump. Inte heller att betraktaren finns på andra sidan, långt från värmen.

Besser är gift med The Nationals sångare Matt Berninger och ligger tillsammans med maken bakom några av skivans texter. Flera inför-artiklar har redan tagit upp hur det äkta paret skrivit som ren parterapi, om hur plattan handlar om förhållanden som kraschar. Textrader skrapar på varandras ömma punkter, tragglar gamla surdegar. Resultatet blir scener ur ett äktenskap som både knyter sig inåt och darrar i patetisk upphetsning. »Young mothers love me/even ghosts of girlfriends call from Cleveland/they will meet me anytime and anywhere«, sjunger Berninger i »Day I Die«, en av många oförglömliga rader här. »Why are we still out here? Holding our coats/We look like children/Goodbyes always take us half an hour/Can’t we just go home?« från inledande omfamningen »Nobody Else Will Be There« är några andra. Räck upp en hand ni som känner igen er.

På »Walk It Back« låter det som att Berninger har spelat in sången liggandes i en garderob. »I mina texter finns det i alla fall alltid någon där som lyssnar«, sa Berninger när jag intervjuade The National inför förra plattan, fyra år gamla »Trouble Will Find Me«. På »Sleep Well Beast« finns det flera stunder där Berninger för första gången verkar vara just ensam, mest ett mumlande ljud utan åhörare. Som att det till slut verkligen är kört.

Refrängen i »Day I Die« går »The day I die/where will we be?«. Alltså inte var jag kommer att vara när döden kommer, utan var vi kommer vara. Finns »vi« ens då?

Paret Besser/Berninger kom ut på andra sidan med förhållandet i behåll. The National har alltså fortfarande inte gjort en skilsmässoplatta. Däremot en om vår tids alienation.

»Sleep Well Beast« är ingen uttalat politisk giv (förutom ett inbakat citat i »Walk in Back« från en Vita Huset-anställd under president George W Bushs tid). Ändå är det, precis som LCD Soundsystems aktuella »American Dream«, en platta som tornar upp sig i skuggan av Trumps presidentskap. Gammal ångest har gått över till känslan av uppgivenhet och ren förvirring. På »Sleep Well Beast« är det ingen som verkar veta vart vi är på väg, på något plan.

Det finns alltså flera skäl till kylan som genomsyrar The National 2017. Inget av dem har nu något att göra med hur fantastiskt albumet väl låter.

Är det här The Nationals elektroniska platta där de går »full Radiohead« på oss? Eller är det en återgång till tiden runt »Alligator« när The National var ett rockband med distade gitarrer och en ylande sångare? Både ja och nej. »Sleep Well Beast« är allt på en gång. En extremt finstilt produktion där allt från stråkar, knaster och förinspelade trummor aldrig slutar växa ut genom högtalarna. En mening, bara, om vilken otrolig trummis The National fortsätter att ha i Bryan Devendorf.

Min enda lilla invändning här är »Turtleneck«, en tjutande Pixies-indränkt rocker där Berninger skriker högre än på flera år. Jag förstår mycket väl varför låten placerats i låtlistan, för att bryta av och diversifiera. Ändå klickar jag konsekvent förbi rocken och landar i stället direkt bland studsande elektronik i enorma »Empire Line« och »I’ll Still Destroy You«. Låtar där så mycket händer att jag fortfarande inte har benat ut alla ljud och intryck.

Snart tjugo år in och The National har fortfarande inte gjort en platta som ens kan liknas vid annat än väldigt bra. »Sleep Well Beast« tillhör det bästa kvintetten gett ut.

Allt landar till slut i familjen.

På det avslutande titelspåret sjunger Berninger lika mycket till Carin som till parets dotter som för sju år sedan satt på sin ångestridna pappas axlar i »Afraid of Everyone« (från mästerverket »High Violet«). I den musikaliskt löst hållna låten håller en mumlande sångare på att tappa greppet om både då och nutid. Framtid i form av ungdomens inneboende kraft går dock inte att vare sig frysa eller tämja: »I’ll still destroy you some day, sleep well beast«. En fader ler till slut vid dotterns säng och andas ut.

Efter vinter kommer vår tid.