Susanne Sundfør: Music for People in Trouble

När någon du tycker om eller beundrar eller på annat vis har en relation till dör stannar allt upp en stund. Är det någon du tycker riktigt mycket om kan det till en början kännas som att ingenting någonsin kommer bli detsamma. Och det blir det inte heller. Men, även om det kanske ger ringa lindring i den situationen, ingenting blir någonsin detsamma som det en gång var. Allting går alltid vidare. Det är vad liv, och livet, och hela vår tillvaro här, handlar om. Det ska vara så, det måste vara så. Den som dör finns rent fysiskt inte längre vid vår sida men om vi vill kommer allt vad personen representerade eller uträttade ändå följa med oss. Saknaden blir en del av de personer som lämnas kvar. På så vis är individen ostoppbar, odödlig, evig; »deathless« som Ibeyi sjunger på sin senaste singel. Vilket kan vara en tröst i sig.

Det där är tankar och resonemang som dyker upp lite överallt nu, och gissningsvis har det med vår tids turbulens, oro, polarisering och känsla av skifte att göra. Det femte albumet (oräknat en instrumentalskiva) från Susanne Sundfør passar in i den bilden. Trettioettåringen från Haugesund har i intervjuer själv talat om hur många människor just nu tampas med olika former av ångest och skivtiteln talar sitt tydliga språk – det här är sånger som kanske inte vill tala för samtiden men åtminstone signalera hur den mår. Och det är verkligen just sånger.

Förra skivans rätt tidstypiska och direkta electropop har ersatts av en sparsmakad, dramatisk folkmusik som här och där liknar kammarpop, vaggvisor, jazz, drone eller rena collagebyggen. Det är en remarkabel men, för den som minns hur hon började sin bana eller känner till hennes musikaliska skolning, ändå kanske inte helt chockartad scenförändring.

Ifråga om ambitioner och balans mellan ljus och mörker, det världsomfattande och det högst privata, är det svårt att jämföra med någon annan samtida artist, även om tankarna hos undertecknad på sina ställen den här gången leds till danska Agnes Obel. Det finns ett oerhört mod här, en urstark vilja att frigöra sig – från en viss formel, från förväntningar, från teknologi, kanske från sig själv, så som det stundom kan bli med begåvningar som vet vad de klarar av men inte kan låta bli att försöka spränga sin kapacitet. En del dundrar då in i taket rätt fort, andra slår knut på sig själva, men hos Susanne Sundfør märks här och nu inga synbara begränsningar, bara en massa öppningar in i något nytt, något annat.

Det är kanske inte för alla men det är mestadels hänförande att ta del av.