Inget kvar att bevisa

Himlen över Berlin är mörkgrå, lätta snöflingor singular ner över innergården till Michelberger Hotel. Ljudet av handskdämpade applåder avbryts när sångaren i The National uppe på scenen i mitten av innergården slår ner sitt notställ med tillhörande texthäfte.

– Jag trodde texterna skulle hjälpa, men de stirrar bara tillbaka på mig, säger Matt Berninger och tar en mun till från vinglaset i handen.

Senare kastar han och bandet sig in i en furiös version av gamla »Mr. November«. Mot slutet av låten knäar Berninger vid en påslagen värmelampa framför Bryan Davendorfs trumset. Han skriker refrängen med slutna ögon, högre och högre.

Plötsligt känns inte längre den bitande kvällskylan lika påfrestande.

Michelberger Hotel, beläget i stadsdelen Friedrichshain i östra Berlin, fungerar under en vecka som The Nationals basläger i mötet med internationell press. Hotellet och personalen har artigt möblerat om för sina amerikanska gäster. »TROUBLE WILL FIND ME«, titeln på The Nationals sjätte fullängdare, står skrivet i versaler med svart tejp över hotellingången ut mot Warschauer Straße. Inne i baren hänger konstnärliga fotografier på bandet i både studiomiljö och från världens konsertscener. På en vägg hänger ett fotografi av omslaget till skivan, en bild hämtad från installationen »Fragmentation« av den sydkoreanske konstnären Bohuyn Yoon. Från barens drinklista – döpt till Get in Trouble! – går det att beställa en Blood Buzz (inspirerad av The Nationals låt »Bloodbuzz Ohio«) eller varför inte en Pink Rabbits (efter låten med samma namn från nya plattan).

– Vi bokade in den här pressträffen ganska direkt efter att vi blev klara med skivan eftersom vi alltid gillat att bo här, säger gitarristen Bryce Dessner tidigare på dagen inne i hotellets så kallade whiskeyrum.

Egentligen skulle The National inte alls vara i Berlin nu.

Den ursprungliga planen var i stället att bandet efter den nästan två år långa turnén som följde på »High Violet«, skivan från 2010 som gjorde kvintetten till ett av de stora namnen inom den truliga genren alternativrock, skulle ta en paus på flera år för familjeliv. Både gitarristen Aaron Dessner (Bryces tvillingbror) och trummisen Bryan Davendorf hade fått barn, Matt Berninger hade en tvåårig tjej hemma.

– Vi var alla inställda på långt uppehåll och gillade tanken. Men så fort vi bestämde oss släppte så mycket press som vi kanske inte ens visste om att vi hade. Sidoeffekten blev att jag började skriva som en galning. Innan vi visste ordet av hade vi trettio låtar. Först nu börjar jag ångra att vi gjorde allt så snabbt. Kan vi inte ta ett år ledigt nu? säger Matt Berninger nedsjunken i en fåtölj och slår på skoj ut armarna mot Bryce Dessner.

Nej, det finns ingen tid för en paus i detta läge. Inte när allt har vuxit så stort.

Om man skulle göra ett diagram över The Nationals karriär från albumdebuten 2001 fram
till i dag är det bara att ta en linjal och dra en rät linje från origo upp i fyrtiofemgraders vinkel. För varje platta har gruppen skaffat sig en större publik, nått längre ut i världen. Det som från början var ett hobbyband för fem killar med »riktiga« kontorskarriärer och mest var en angelägenhet för den lokala scenen i Brooklyn är i dag ett världsband som snart har sålt ut sin spelning i juni på nybyggda arenan Barclays Center (kapacitet nittontusen) i samma New York-stadsdel.

Nu är det förstås inget unikt med ett band som når en större publik med tiden. Det som gör att The National sticker ut är att kvintetten inte bara har vuxit utan även konsekvent blivit bättre med varje skivsläpp (se betyg album för album en bit ner).

Att spela den tolv år gamla självbetitlade debuten och »High Violet« efter varandra är som att lyssna på två helt olika grupper. Först hälsar en tanig och altcountrydoftande debutant på utan att göra bestående intryck. Sedan drabbar ett kraftfält av känslor och melodier en av sällan skådat slag.

För mig är The National helt utan konkurrens den grupp jag mest och helst lyssnat på de senaste sex–sju åren. Det finns många olika anledningar till det. Bröderna Dessners gitarrslingor. Bryan Devendorfs kraftfulla trumspel. En lika vacker som melankolisk ljudbild man bara vill kliva in och stanna kvar i. Matt Berningers barytonröst och oneliners. Framför allt känner jag mig helt hemma i sällskap med The National.

Gruppen lyckas som inga andra nutida kollegor fånga bilden och känslan av en stressad samtid där det är tunna lager mellan ångest och eufori. Ingen annan textförfattare i dag kan som Berninger skildra ett vardagsgräl vid middagsbordet, en längtan efter en nära, känslan av att världen snurrar så fort att man inte kan stå rakt.

De har inga gimmicks, inga överväldigande hitlåtar, ingen magnetisk frontman (samtliga fem medlemmar ser ut som gymnasielärare, möjligen har Bryan Devendorf en svag rocker­air). De har bara musiken som de fem gör tillsammans, det räcker.

»High Violet« kändes som kulmen på The Nationals senaste års hysteriska formstim. En i det närmaste perfekt platta där allt, precis allt, klaffade.

Så vart tar man vägen efteråt, när allt är uppnått?

Jag var på förhand lite rädd för att »Trouble Will Find Me« skulle vara en väldigt experimentell och navelskådande platta.


Matt Berninger: Nej, det blir nästa skiva! [leende]

En fråga som ni fått inför varje platta sedan »Boxer« är om ni känner press från omvärlden och fans nu när föregångaren blev en sådan framgång?

Bryce Dessner: Så har det faktiskt varit sedan »Alligator«. Då kändes det som en större grej, när vi gick från ingen publik till en stor på en gång.

Matt, du har sagt att ni med den här skivan inte behöver bevisa er identitet längre. Vilken är er identitet?


Matt Berninger: Det är mer att vi tidigare alltid desperat försökt sätta ner flaggan och bevisa för alla att vi förtjänar att vara här. Under de här fjorton åren vi spelat har vi sett så många band som kommit fram och fått en del uppmärksamhet bara för att snart försvinna. Vi har haft ständig ångest för att vi måste leverera. Så känner vi fortfarande, men den här gången hade vi inte behov av att visa att vi inte är tråkiga eller molokna. Vi förtjänar det här. Vi behöver inte bekymra oss om image eller om vi verkar coola.

Bryce Dessner: Det är för läskigt att ens tänka på hur omvärlden kommer att ta emot vår musik. Man kan inte planera att få en bra recension eller inte. Jag kan bli så frustrerad av att läsa intervjuer med John Lennon där han ondgör sig över recensioner. Det är så sorgligt, du är ju John Lennon! Framför allt har vi höga interna målsättningar. Speciellt för Aaron är det jobbigt. Ju mer framgångsrika vi blir desto högre mål får han att leva upp till. Alla band behöver en person som är beredd att kasta sig ut från ett hus för bandets skull. Hos oss är det Aaron.

»Trouble Will Find Me«, inspelad i en studio på landet i norra New York, är alltså inget radikalt steg bort för The National. Om »High Violet« drabbade som en kramp i mellangärdet är uppföljaren mer känslan av en utandning. Lite lättare, inte så klaustrofobisk. Det mesta känns igen i The Nationals ljudvärld. Flera gästmusiker – Sufjan Stevens, Thomas »Doveman« Bartlett, Arcade Fires Richard Reed Parry – har även hörts på tidigare National­plattor. Möjligen är Berningers texter den här gången mörkare och mer ångestladdade än tidigare.

Matt Berninger: För mig var det här första gången som jag hade kul hela tiden, från det att jag skrev texterna och melodierna fram till att vi spelade in. Det innebär inte att det är en skiva fylld av glada och självsäkra sånger. Där finns mycket självtvivel, rädslor och ångest, men jag hade inga problem att kasta mig huvudstupa rakt ner i det träsket. Tidigare var jag mer oroad över att stämplas som miserabel, nu tänkte jag inte på det alls. Det var rent euforiskt att hitta fram även till de riktigt mörka låtarna. När jag nu hör plattan förvånas jag över hur mörk den låter med tanke på hur kul det var. Men jag kommer därifrån – jag gillar Tom Waits, ledsna låtar och melodramatisk musik full av känslor.

Jag har aldrig sett er som ett ledset band, snarare ett känslomässigt band. Men jag antar att ni fått den stämpeln.

Matt Berninger: Förr kombinerade jag det mörka med lite sarkasm eller ironi. Den här gången försökte jag inte ens. Snarare fick låtarna bli så känslomässiga de ville bli. Inför inspelningen lyssnade jag mycket på Roy Orbison. Där har vi en kille som inte var det minsta rädd att visa sina känslor. Han fick in mycket sorgsenhet i sina låtar på ett kul sätt, med konstiga melodier. Orbison var en stor inspiration för mig den här gången. Jag såg honom lite som ett riktmärke.

Tidigare har det alltid funnits med ett element av humor i dina texter.


Matt Berninger: Det finns nu med. Det finns några låtar om att dö och att förnedras, de är rätt roliga. Som »Humiliation«, »Dont Swallow the Cap« och »Heavenfaced«. Alla de låtarna handlar om döden, men de blir inte per automatik mörka och svåra. Jag kan brottas med mortalitet utan att bli morbid.

Många av dina texter handlar om instabilitet eller oförmåga till lägesförändring. Du, eller personen du sjunger om, är ofta yr eller på väg att bryta ihop, har svårt att stå rakt…

Matt Berninger: … eller på väg att falla genom en fönsterruta, ja. Det har du rätt i. Det är inga sanningsenliga historier, men de flesta känslor jag skriver om är mina. Jag sjunger om en Jenny flera gånger på den här plattan. Min svägerska heter Jenny, min bästa väns fru också. Jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka det. [himlar med ögonen]

– Jag tror att alla som går genom livet försöker se ut som att de har full kontroll, så även jag. Men som alla vet är det en konstant kamp att hålla ihop det hela. Samtidigt som jag är en stadgad och glad familjefar skulle jag kunna sabba alltihop genom att fucka ur eller göra något oansvarigt, själviskt eller dumt. Man är alltid bara ett ögonblick från att förstöra allt. Oavsett om det är alkohol, otrohet eller vad det än må vara. Det har blivit mycket värre nu när jag har en dotter som kommer behöva mig under en lång tid. Vad skulle hända om jag träffades av blixten? Eller blev påkörd av en bil för att jag var full? Den ångesten har jag inte känt tidigare.

Jag blev också pappa för några år sedan och förstår precis vad du menar. Det kan vara en anledning till att dina texter drabbar så hårt.

Bryce Dessner: Jag har inte barn, men under tiden med »High Violet« pajade mitt förhållande. Nu mår jag bättre, men för mig är en rad som »I stay down with my demons« [från »Demons«] väldigt meningsfull, den handlar om mitt liv. Styrkan i Matts texter är att de kan betyda olika saker för olika människor. Du skriver rent intuitivt på det sättet. [tittar på bandkollegan i fåtöljen]

Matt Berninger: Vi går alla igenom mörka perioder i livet. Det är inte så att bara för att vi spelar i ett rockband går vi igenom specikt jobbiga grejer som alla andra inte kan känna igen sig i.

Bryce Dessner: Förutom faran med alldeles för mycket gratis alkohol. [leende]

Personerna i dina texter har alltid någon att luta sig emot. Det är nog det som gör att de inte känns så deppiga.


Matt Berninger: Det finns i alla fall någon där som lyssnar. Ta »Pink Rabbits« som handlar om ett förhållande som gått snett med mycket bitterhet. Men vad som är bra är att det finns någon på annan sidan. Det är inte som att personen sitter och gråter helt själv.

The National startade 1999 när två brödrapar slogs ihop med en sångare. Under universitetstiden i Ohio hade Matt Berninger och basisten Scott Devendorf spelat tillsammans i några år som Nancy, ett skramligt lofi­band som aldrig blev mer än ett lokalt fenomen. När de två flyttade till Brooklyn i slutet av nittiotalet började de spela med Scotts brorsa Bryan och hans kompisar, tvillingarna Aaron och Bryce Dessner. De första åren gick det rätt trögt. De startade det egna skivbolaget Brassland för att ge ut debutplattan, ingen annan var intresserad.

– De band som kom fram under den tiden i New York och som exploderade var The Strokes, Yeah Yeah Yeahs, Interpol och TV On the Radio och de var alla …

Matt Berninger tystnar och slår ut med händerna.

– Vi kände att vi inte befann oss i samma värld som dem. Inte bara musikaliskt, utan också att vi inte var ett hippt band. Vi hade civila karriärer. Bandet var en liten grej vid sidan om. Vi gjorde våra inspelningar, spelade lite i Brooklyn men bandet var som ett litet personligt sidoprojekt till våra riktiga liv.

Bryce Dessner: Vi gillade de banden, men vi hade inte så mycket gemensamt med dem. För mig är vår platta »Sad Songs for Dirty Lovers« vändpunkten. Efter den blev vi så mycket bättre på att skriva låtar.

Matt Berninger: På de tidiga skivorna visste vi inte vilket band vi skulle vara. Debuten hade en lutning åt altcountry. På den andra började vi alla fem få in våra idéer, men det fanns ingen linje. Det tog tid för oss att lära oss hur vi skulle få till kemin. Jag tror att vi fortfarande konstant försöker lista ut vilket band vi är.

Bryce Dessner: Jag gillar att prata om det här,
för jag tycker att vår nya skiva har mer gemensamt med de första plattorna än de senaste två. Den är mer kreativ och expansiv, vi kastade oss in i saker den här gången precis som vi gjorde då.

»Sad Songs for Dirty Lovers« letade sig så småningom fram till Roger Trust, legendarisk A&R­-man på skivbolaget Beggars Banquet som älskade det han hörde. 2004 blev The National rockstjärnor på heltid, året efter kom ett minigenombrott med kritikerhyllade »Alligator«. På den vägen har bandet vuxit och vuxit, skaffat sig allt fler fans som precis som jag känner ett starkt känslomässigt band till The Nationals musik.

I kön utanför hotellet före konserten på kvällen kommer en tjej i tjugoårsåldern fram till mig. Hon ser att jag köar ensam och undrar om jag möjligen, möjligen är uppskriven plus en på gästlistan. När vi sedan tillsammans går in på Michelbergers innergård gråter hon. Inte på ett pojkbandsdyrkande sätt, utan stilla och med ett stort leende.

Under konserten märks det att The National premiärspelar låtarna från »Trouble Will Find Me«. Inte på så sätt att det låter otajt eller vingligt, för det gör det inte. Snarare märks det i de glada blickarna mellan bröderna Dessner när de märker att drivet i »Don’t Swallow the Cap« för första gången får i gång en publik. Eller när Berninger inför »Sea of Love« säger »Den här är faktiskt skriven här på hotellet« och tittar upp mot de övre våningarna, som att det först då går upp för honom var han befinner sig och vilken låt han spelar.

– Många verkar drabbas av vår musik. Det är väldigt ofta vi fått höra att folk spelar våra låtar på begravningar eller bröllop. »Slow Show« [från »Boxer«] har blivit en sådan låt av någon anledning, säger Bryce Dessner tidigare på dagen i whiskeyrummet.

Matt Berninger: Många säger att vår musik har hjälpt dem att komma igenom en mörk period. Vilket är helt logiskt för att skriva låtarna hjälpte mig att komma igenom en mörk period i livet. Det är förstås den mest fantastiska komplimang man kan få, inte att någon gillar ens musik utan att en låt har hjälpt någon. För jag känner så med musik av Tom Waits och Cat Power och Nick Cave och Roy Orbison. De fick mig att bli en friskare person rent mentalt.

När ni ger ut en skiva, känns det som ni släpper låtarna fria och att de får egna liv?


Matt Berninger: Nja, jag känner mig fortfarande väldigt knuten till låtarna. När vi spelar dricker jag en hel del vin på scen för att komma in i rätt känsloläge och inte bli en konstig robot. Det är inte alltid det funkar. Jag har förändrats mycket i livet, men kan komma ihåg bitterheten och ilskan som jag kände när jag skrev en specifik låt – även om jag inte känner den längre. Ta »Available« [från »Sad Songs for Dirty Lovers«], som fortfarande är väldigt viktig för mig. Den skrev jag när jag var rejält arg och bitter. Under fyra minuter kan det vara kul att återuppleva den bitterheten.

De kommande två åren är The Nationals kalender fulltecknad med spelningar och turnéer. Förutom »Trouble Will Find Me« är de i vår och sommar även aktuella med dokumentären »Mistaken for Strangers«, regisserad av Matts brorsa Tom som åkte med och filmade livet på vägarna under »High Violet«­turnén.

Matt Berninger: Vi har satsat mycket på det visuella inför turnén, förhoppningsvis kommer det se snyggt ut på scen när vi spelar. Sedan kommer min fru och dotter vara med på mycket av resan och det ser jag fram emot. I vanliga fall brukar jag gå av scen småberusad, gå raka vägen till bussen och somna. Nu måste jag försöka kombinera att vara en farsa med att vara ett rockmonster. Jag hoppas att min dotter inte kommer freaka ur. Hon har aldrig sett mig tappa spelkulorna helt på scen som jag gör ibland.

Vet hon vad pappa jobbar med?

– Hon är fyra, så att det är väl lite tveksamt. Hon vet i alla fall att jag inte kommer förvandlas till ett psykotiskt monster på riktigt. Hoppas jag! ■

ALBUM FÖR ALBUM

The National

Brassland, 2001

Debuten är mer lovande än originell. Produktionen låter hemsnickrad, ljudmässigt låter kvintetten som att de lyssnat mycket på Lambchop, Tindersticks och Wilco. »Son« och »The Perfect Song« hintar om vad som låtskrivarmässigt ska komma. En annan höjdpunkt är låten »American Mary« som gav upphov till bandets hemsida (www.americanmary.com). På omslaget syns trummisen Bryan Devendorf.

Sad Songs for Dirty Lovers

Brassland, 2003

Ett tydligt steg i rätt riktning. Starkare låtar, mer självsäker sånginsats av Matt Berninger. Dessutom en större produktion (stråkar, blås, piano) signerad bandet och Peter Katis, som även producerade de två följande plattorna. »Murder Me Rachael« var länge en livefavorit, »Available« är fortfarande en viktig låt för Berninger (se artikeln). En samling melankoliska låtar skrivna med sammanbitna tänder och hjärtat på utsidan.

Alligator

Beggars Banquet, 2005

Första plattan på indiebjässen Beggars Banquet presenterar ett The National i full blom. Här passar alla delar in i varandra utan problem, från Berningers textrader till bröderna Dessners gitarrslingor. The National bygger upp en lika delar raggig som sammetslen ljudbild. »Daughters of the Soho Riots« är en 
av deras vackraste ballader. Albumet visar ett färdigväxt men ännu inte fullt utvecklat rockband.

Boxer

Beggars Banquet, 2007

Skivomslaget, en svartvit bild på bandmedlemmarna i kostym när de spelar på producenten Peter Katis bröllop, sammanfattar precis hur »Boxer« låter. Sorgset, ensamt men också kärleksfullt. Det är ljudet av att se det vackra i regndroppar mot fönsterbleck, hemmakvällar utan någon mening. Inledande »Fake Empire« blev The Nationals, eh, nationalsång. Efter flera år med »Boxer« som sällskap var det väldigt svårt att se hur kvintetten skulle kunna skildra vardagens tristess ännu vackrare …

High Violet

4AD, 2010

… men det gick. Bryce Dessner beskriver arbetet med »High Violet« som att jobba i en tryckkokare. Och spänningen är märkbar på sina ställen, plattan är större och mer klaustrofobisk än föregångarna. Det nns hur mycket bra som helst att fokusera på men plattans tyngdpunkt, mittenlåtarna »Bloodbuzz Ohio« och »Lemonworld«, sticker ut extra, som två främmande världar i sig. En perfekt realiserad rockplatta, ett av få popkulturella mästerverk under tjugohundratalet.