Mattias Alkberg: Åtminstone artificiell intelligens




8
av 10
  • Artist
  • Mattias Alkberg
  • Album
  • Åtminstone artificiell intelligens
  • Bolag
  • Teg/Border


Mattias Alkberg är mer relevant än någonsin, tjugofem år efter Bear Quartet-debuten.

Tanken var att det skulle bli ett album om vintern i Luleå.  Resultatet? Det blev något helt annat. Han har tittat både bakåt och inåt, blivit mer personlig. Bytt musikalisk skepnad. Igen. Men som vanligt är han också en samtidsskildrare, Mattias Alkberg. Skildrare av en tid och en utveckling han verkar oroas över. Konstigt vore väl annars.

»Åtminstone artificiell intelligens« är luleåsonens tjugoåttonde (!) album sedan debuten med The Bear Quartet släpptes 1992. Sedan dess har han parallellt med musiken utkommit med diktsamlingar och är nästan alltid på turné, känns det som. Han är utan tvekan en av de mest produktiva inom sitt skrå. Men varför detta tempo? I en intervju i P4 berättade han att den ekonomiska situationen inte ger honom mycket till val: »Läget är ganska ofta akut för mig och jag gillar väl det lite grann.« I låten »Relativt Norrbotten«, en bitterljuv gitarrballad, behandlas bland annat kampen om att »Hålla fortet till den sista«. En Norrbottens egen »Valborg«, om du så vill. I »Obeskjuten«, om flyktingar och SD-politiker som vill se dem skjutas på Öresundsbron med kulspruta, briljerar Matti som textförfattare med omedelbara rader som får det att knyta sig i magen av olust. En sådan olust som vi alla behöver känna ibland, som påminner oss om det som pågår där utanför.

Ola Gustafsson har producerat en platta som musikaliskt skiljer sig markant från mycket annat Alkberg gjort på senaste tiden. De renodlade melodierna och den mjuka rocken, som kan ses som en hommage till musiken som producerades på sextio- och sjuttiotalen, bidrar till att texterna når fram. Och det kan heller inte sägas för många gånger hur begåvad Amanda Werne (Slowgold) är. Ett lysande exempel är »Livet är för kort eller för långt« där hennes sånginsats i slutskedet tar den i mål på ett hjärtskärande vackert vis.

Att släppa så mycket, och samtidigt göra det så bra, är imponerande. För detta album är i nivå med Alkbergs största stunder som artist. Hur han lyckas? Kanske har det att göra med förmågan att ständigt byta skepnad. Men mycket är sig också likt. Som vanligt är han som bäst när han skildrar den nutida samhällsmiljön. Och som vanligt är han förbannad på den samma. Men det är förmågan att blanda humor med allvar som gör Alkberg unik. Som gör lyriken lätt att ta till sig. Det är kärnan som finns kvar trots att musiken kring densamma byter skepnad och utformning. Och just det gör att Mattias Alkberg är mer relevant än någonsin.




Relaterat

Slowgold: Aska
2004 års bästa album
32 för 2018
Slowgold: Mörkare