Sparks: Hippopotamus

Om jag hade fått »Hippopotamus« i min hand i början av nittiotalet skulle jag skrikit till av förfäran.

Sparks – det vill säga Los Angeles-bröderna Russell Mael (falsettsång) och Ron Mael (bedrägligt enkla keyboards) – var då nämligen inte vatten värda i min inskränkta värld. Deras smarta, kufiga, humoristiska, pretentiösa och polerade storbolagspop gick tvärs emot allt det som jag höll för heligt. Var fanns deras hjärtan? Var fanns deras smärta? Var fanns deras… mänsklighet?! Tillsammans med akter som Steely Dan, 10cc, Supertramp, The Alan Parsons Project, Frank Zappa, Queen och Electric Light Orchestra utgjorde de det mest förbjudna.

Herregud, att erkänna att man ens lyssnat på Sparks tyckte jag var liktydigt med att säga »vänligen håna mig för min synnerligen tveksamma musiksmak«.

Nu för tiden är jag emellertid inte alls lika ängslig som jag en gång var – någon gång om och kring år 1996 insåg jag att hårdnackad musiksnobbism är en fet betonggris i vägen för ett rikt och lyckligt liv. Dessutom upptäckte jag för ett tag sedan att jag missförstått Sparks å det grövsta – de är inga själlösa och duktiga von oben-robotar, de är snarare rätt så radikala Cole Porter-typer.

Så när jag fick »Hippopotamus« i min hand skrek jag i stället till av förväntan.

Med tanke på att Sparks hållit på i drygt fyrtiofem år och att »Hippopotamus« är deras ungefär tjugotredje fullängdare kan ovanstående reaktion tyckas vara aningen överdriven. Men Sparks är Sparks är Sparks – man vet aldrig riktigt var man har dem. Ett band som bland annat har en radioteater vid namn »The Seduction of Ingmar Bergman« (2009), ett Franz Ferdinand-samarbete och ett tributealbum till sig själva (1997 års »Plagiarism«) på sitt samvete kan man aldrig riktigt förutsäga.

I ens stereo visar sig »Hippopotamus« ändå snabbt vara omisskännligt Sparks – alla som dyrkar de klassiska och glam/artrockiga Sparks-plattorna »Kimono My House« och »Propaganda« (båda 1974) kommer att åtminstone halvdyrka den. Ron och Russells gemensamma sinne för självhäftande, självklara och briljanta melodier är intakt – många av spåren på »Hippopotamus« kommer jag ha på hjärnan till den dag jag trillar av pinn. Ölhallspoppiga »I Wish You Were Fun«, och new wave-iga »Scandinavian Design« är till och med så smittande att jag började sjunga med i dem innan jag hört dem. Och även textmässigt är Ron och Russell i gammal god högform, när de exempelvis i »Missionary Position« (som visar glam-pretendenter som HMLTD hur en slipsten ska dras) försvarar den mest arkaiska av alla arkaiska sexställningar med orden »you might pride yourself/you’re so avant garde/But we’re neoclassicists/I guess/at heart/Patronise all you like/we both like/the missionary position« är det omöjligt att inte dra på munnen.

Hur många skivor Sparks har kvar i sig återstår att se – jag skulle personligen inte bli förvånad om »Hippopotamus« får både en och två uppföljare. Låt oss alla – med vidöppna sinnen och spänning – följa deras fortsatta färd.