Shout Out Louds: Ease My Mind

Det är skönt med Shout Out Louds för som lyssnare behöver du inte, eller åtminstone knappt, förhålla dig till dem. De har ingen image att tala om. Fläker inte runt med statements eller spektakulära dåd. De gör liksom sitt. Du älskar kanske inte allt de ger ut men metodiskt och osentimentalt pumpar de på. Det mest iögonfallande med dem är nog Adam Olenius – lite men tillräckligt – dramatiska sång.

Jämfört med föregångaren, 2013 års mer atmosfäriska »Optica«, utmärks stockholmsbandets femte album av en tillförsikt som klär dem väl. Att de låter lättade är möjligen att ta i men de känns mindre tyngda av stundens allvar när de i öppningsspåret »Jumbo Jet« driver i väg i en flerfilig highwayrock. Frågan är om det inte är så att Shout Out Louds den här gången har bejakat sin inre Fleetwood Mac, ty flera av skivans mest intagande ögonblick går i den riktningen – som den genuint tyngdlösa »Throw Some Light« och den aningen »Little Lies«-minnande »Angel«.

»Ease My Mind« är inte revolutionerande. Det förväntar sig nog heller ingen av Shout Out Louds. Däremot kan vi tala om en fin popskiva som vågar vädra morgonluft.