Aaliyah – före sin tid

Det är varmt och soligt på Manhattan. En flicka på andra sidan gatan skriker åt mig att jag måste knäppa upp min skjorta om jag inte ska gå under i hettan. Jag gör som hon säger och försöker inbilla mig att hon egentligen bara vill se min kropp.

Det är en stad som återhämtar sig från en Destiny’s Child-invasion som aldrig verkar mattas av. När jag ser gruppen uppträda på gatan några dagar senare är det ingen tvekan om vem som styr det här landet.

New York är också helt förälskat i Missy Elliott. På varje Taco Bell, i varje bilstereo och från varje tidningsförsäljares transistorradio hörs remixen av »Get UR Freak On«, där söta Nelly Furtado säger lite obegripligheter, och annonser om nya skivan finns i varje gathörn.

Själv går jag omkring och tänker på en smal, svarthårig tjej som sjunger som en ängel. Hon är precis nio dagar äldre än jag och varje gång radion spelar hennes nya singel »We Need a Resolution« stannar tiden en smula. Högt upp på Trump Towers Hotel sitter hon någonstans och avverkar tidningar från världens alla hörn.

Medan jag väntar på att få träffa Aaliyah pratar jag lite med en PR-man från Blackground, skivbolaget där Aaliyah, Tank och Timbaland håller till. Det är en man med väldigt dyra skor som försöker övertyga mig om Anastacias storhet (»minns du Tina Turners senaste r’n’b-försök?«, kontrar jag). Han skulle antagligen klassificeras som en »Hootie & The Blowfish-neger« av Fredrik Strage.

– Åh, jag älskar Stockholm. Läste du numret av Wallpaper som bara handlade om Stockholm? Fantastic. Jag tycker om att handla på NK och Åhléns. Och det där hotellet med porträtten av jazzkonstnärerna [Lydmar], men det har jag bara läst om. Vet ni själva egentligen hur fantastiskt Stockholm är? Fast de släpper tyvärr aldrig in mig på Spy Bar, säger han och ser lite ledsen ut.

Men bakom PR-mannen finns ett panoramafönster med utsikt över en bra bit av västra Manhattan; det gör det svårt att förstå hans entusiasm för Stockholm.

Aaliyah bor inte långt härifrån, i en lägenhet vid Central Park West. Tjejen föddes i Brooklyn men växte upp i Detroit, innan hon återvände till New York för några år sedan.

Aaliyahs farbror heter Barry Hankerson och är en veteran inom musikindustrin. När hon var elva fixade han så att hon fick sjunga kör åt hans ex-fru Gladys Knight i Las Vegas. Några år senare introducerade han henne för Robert Kelly och världen blev sig aldrig mer lik.

Aaliyahs debutskiva »Age Ain’t Nothing But a Number« från 1994 skrevs helt och hållet av R. Kelly och innehöll den fantastiska singeln »Back & Forth«. Det blev en stor framgång.

Drama och brustna hjärtan följde.

Aaliyah Haughton var bara femton år när hon slog igenom, vilket var imponerande. Men hon var dessutom bara femton år när hon hade ett romantiskt förhållande med den tio år äldre Kelly, vilket var lite läskigt.

Ihärdiga rykten hävdade dessutom att de hade gift sig, vilket fick skvallertidningarna att stoppa pressarna snabbare än du kan säga »Jerry Lee Lewis«.

R. Kellys livvakter ska ha hämtat Aaliyah i Detroit, flugit henne till Florida där R. Kelly var på turné, innan de begett sig vidare till Chicago där paret påstås ha vigts på ett hotellrum.

Aaliyahs familj, som fortfarande till stor del har hand om hennes karriär, gick loco bananas. Aaliyah förnekade alla romansrykten och R. Kelly vägrade tala ut. Men det dök till och med upp ett äktenskapsbevis från staten Illinois som förklarade Robert S. Kelly och Aaliyah D. Haughton gifta. När den värsta röken skingrats var R. Kelly inte längre en del av hennes liv.

Han stängde in sig på sitt slott och blev världens ensammaste man.

Hon kom att definiera framtiden för soulmusiken.

»One in a Million« från 1996 var fylld av högteknologisk metronomfunk signerad Tim »Timbaland« Mosley och Missy Elliott. Det var första gången deras produktioner på allvar introducerades för världen. Och Aaliyah var sjukt cool.

Men efter det var det tyst i albumväg.

Soundtrackspår dämpade besvikelsen från uppskjutna releasedatum, speciellt den helt omistliga »Are You That Somebody?« från »Dr. Dolittle« och förra årets »Try Again« från »Romeo Must Die«.

Under åren efter »One in a Million« blev soundet på skivan synonymt med modern popmusik och det suckades lite från Aaliyah-håll om att hon varit några år före sin tid. Timbaland-soundet plagierades/utvecklades av folk som She’kspere och Rodney Jerkins (som för övrigt hade med en tidig låt på »One in a Million«) och det kändes som att tjejen startat allt men inte fått så mycket av kakan.

Men nu sitter hon framför mig i all sin svartklädda prakt och verkar redo att ta över världen på riktigt. Hon är väluppfostrad och vänlig, vilket förstås bara är ett annat sätt att säga att hon är en livsfarligt slipad PR-maskin.

– Jag är fortfarande samma Aaliyah som för fem år sedan och jag tror att folk kommer att uppskatta det. Mina känne­tecken finns kvar, som de ljusa harmonierna och de svävande melodierna. Men jag har mognat. Jag är tjugotvå år nu, så jag är redo att ta upp lite svårare ämnen. Och jag får visa hur jag vuxit som sångare, vilket är coolt.

Flashiga Jimmy’s Uptown på sjunde avenyn och 130:e gatan i Harlem bryter av mot de uppstädade men slitna byggnader som omger stället. Det är en syster till den bronxklubb som Big Pun brukade äta revbensspjäll på, och som Hot 97-DJ:n Angie Martinez rappar om på sin i Sverige underskattade soloskiva. Matgästerna väntar på sina tusenkronorsviner eller att Johnnie Cochran eller Ethan Hawke ska droppa in. Men på övervåningen är stämningen annorlunda. Aaliyah står omringad av väldigt stora män i vita hattar. Runt henne smyger hennes producenter Timbaland, J Dub, Rapture Stewart och E Seats. R’n’b-sångaren Tank pratar med söta flickor. Men det viktiga är att Aaliyahs nya skiva spelas upp i högtalarna. Och det låter helt fantastiskt.

Aaliyahs tredje skiva tar vid där »Try Again« tonades ut. Det är mollstämt, tungt och suggestivt. Det är en skiva utan självklara hits men den vinner på att den är så sammanhållen.

Framför allt sjunger hon bättre än någonsin.

I senaste singeln »We Need a Resolution« sjunger hon stämmor mot läskiga baklängesljud medan en mellanöstern­klingande melodi slingrar sig runt Timbalands taggiga midtempobeat.

»More Than a Woman« är symfoniskt jeepmaterial med en repetitiv elgitarrfigur som dränks i upplyftande synth- och körmassor. »Extra Smooth« är klubbhiten, där hon sjunger om en kille som inte har en chans på henne trots att han visar sina magmuskler. Men det är en av få lätthjärtade stunder. Balladerna pendlar mellan sex (»Rock the Boat«) och dramatiska kärleksscenarion (»I Can Be«). I »Never No More« sjunger hon om kvinnomisshandel på ett sätt som jag inte hört någon göra sedan Eves »Love is Blind«.

Ofta låter det mer som musik som har rötterna i Depeche Modes »Never Let Me Down« och Cures »Trust« än i Sam Cooke, vad det nu betyder.

Det är ömsint musik som griper tag, som suger in dig i hjärtats mörkaste rum. Jag tycker mycket om det.

– Det gläder mig att du säger det. Skivan är väldigt mörk men också mjuk och vacker. Det finns ett mörker inom mig som jag var mån om att få med i musiken. Jag ville ha de där stora och svarta balladerna bredvid mörka upptempospår. Samtidigt finns det också stunder som är riktigt lyckliga.

Balladen »I Care 4 You« är så tjusigt old school, vad är historien bakom den?

– »I Care 4 You« är väldigt speciell för mig. Den låten är ungefär fem år gammal. Jag hörde den precis när jag avslutat »One in a Million« och bara skrek, jag ville ha den så mycket. Så jag sparade låten till den här skivan. Den är tidlös, bara klassisk och vacker. Jag tycker det är coolt när en tjej säger till en kille att »Jag bryr mig om dig, jag ska torka bort dina tårar, jag finns här för dig«. För oftast är det killen som gör det för tjejen.

Det är ett homogent, genomarbetat album. Det har talats om att Aaliyah skulle ha sökt sig till medarbetare utanför den innersta klicken på den här skivan. Namn som Wyclef och Nine Inch Nails Trent Reznor har dykt upp här och var. I slutändan valde hon ändå att bygga upp skivan runt Blackgrounds producenter. Timbaland hittar fortfarande nya sätt att vrida till sina produktioner ytterligare några varv längre än alla hans plagiatörer hunnit tänka. Och Timbos lärjungar, J Dub och producentteamet Key Beats (E Seats och Rapture Stewart), gör sina bästa insatser hittills.

– Tim och jag är vänner. När vi går in i studion är det bara som att hänga med sin kompis. Vi vet var vi har varandra och det är alltid samma kemi mellan oss. Man vet aldrig vad som kommer att hända men det blir fantastiskt varje gång. Vad gäller Key Beats är jag deras största fan. De är nya och fräscha och så innovativa. Och J Dub… J Dubs grej är instrumentering, han spelar så många olika instrument.

– Jag satte mig ned med alla mina producenter innan vi gjorde den här skivan och sa att jag ville ha heta hiphop-beats men också mjuka melodier. Jag ville ha musik som växer, som blir större och större och mina producenter gav mig definitivt vad jag ville ha.

När Aaliyah slog igenom var hon en doorag-bärande pojkflicka. Nu är hon mer som en superhjälte i en Frank Miller-serie. Ingen samtida r’n’b-artist vårdar sin image lika omsorgsfullt som Aaliyah. Hon är mystisk, mörk och närmast gotisk. Hon är lika inspirerad av Kairo och Tokyo som av The Bronx och verkar ta mer intryck av DMX och »The Crow« än av Janet Jackson.

Ibland försöker hon övertyga mig om hur »löjlig« hon egentligen är, att hon är helt nere med »Nakna Pistolen« (»a really silly, stupid, silly, funny movie«) och att hon avgudar Bill Murray. Men det är inget som tillåts komma fram i hennes musik. Eller filmval. De filmroller hon väljer ligger aldrig långt från den bild hon vill ge av sig själv som sångerska. Den asiatiska, hårt stiliserade våldsromantiken i »Romeo Must Die«, »Queen of the Damned« – uppföljaren till »Interview With the Vampire« – och cyberpunk-känslan i »The Matrix 2« är alla som skräddarsydda för Aaliyah.

I Sverige skulle en tjej som sminkar sig som du gjorde i »Try Again«-videon kallas för »panda«. 

– Hihi, pandor! I love it!

Varför ser du inte ut som Mary J. Blige eller Beyoncé? 

– Den här imagen är jag. Jag är en individ och väldigt medveten om det. Jag arbetar hårt för att förbli originell, förbli mig själv. Om det så bara är en fest och jag måste välja en klänning kan det inte vara vilken klänning som helst, förstår du? Det måste vara en klänning som är väldigt, väldigt Aaliyah.

Det finns en klar linje från din musik till dina videos till de filmroller du väljer.

– Jo, lite är det väl så. När man ser en roll som passar en gör man allt för att få den. Som den senaste jag spelat in, »Queen of the Damned«. Det är en vampyrfilm, så du vet att den kommer att vara mörk. Samtidigt finns det så mycket i min rollfigur Akasia som är raka motsatsen till vem jag är.

När »Try Again« kom ut förra året tävlade tidningarna Wire och Blues & Soul om att skriva flest artiklar om den. Den förstnämnda var överlycklig och den andra helt förkrossad, men båda kom fram till att Timbalands produktion saknade all sorts soul. Det är hur som helst r’n’b som borde vara för konstig för listorna. Och du hör det i Lil Mo’s »Superwoman«, i Missys »Get UR Freak On«. Du hör det till och med då och då på den senaste Destiny’s Child-skivan. Du hör en r’n’b som helt enkelt inte är lika mycket popmusik som vi vant oss vid.

– Om jag ser mig själv som en popsångerska? Jag tror att min musik kan fungera på popradion men det är ändå hiphop-r’n’b i grunden. Det är olika sorters musik. Det går att uttrycka väldigt djupa känslor med hiphop. Jag tycker att det är samma sak när det gäller rock, man kan få ut djupa känslor med den också. Men jag är övertygad om att musiken jag gör kan ha både popkänsla och djup.

– Folk säger till mig att jag alltid är före min egen tid. Och kanske är det så, det är inget jag tänker på.

Du kanske är en dålig affärskvinna? Jag tror att du skulle tjäna mycket mer pengar om du inte var så udda.

– Nej, det håller jag inte med om. Att vara mer »vanlig« funkar kanske för andra artister men jag måste göra det jag gör på mitt sätt. Det här är mitt liv, det är mitt arbete och när dagen är slut måste jag gå hem och kunna lyssna på den här skivan och titta på den här videon. De sakerna kommer inte att försvinna, vad jag än gör. Visst är det viktigt att vara en bra affärskvinna men konsten måste gå före det.

Så vart kommer konsten att ta dig härnäst? 

– Jag skulle verkligen vilja göra något tillsammans med D’Angelo.

Det är lustigt att höra Aaliyah eller Beyoncé prata om hur gärna de skulle vilja spela in musik tillsammans med D’Angelo. D’Angelo som i intervju efter intervju berättar hur mycket han ogillar modern r’n’b, hur han ser sig själv som en rebell som kämpar mot listpopens elaka maskiner. Töntigt, förstås. Men så sjunger han så fantastiskt att man glömmer bort det, det är också hans röst som dragit Aaliyah till honom.

– Jag tror inte alls att det skulle bli en konflikt av att låta hans musik möta min. När jag tänker på att arbeta med andra artister är det rösterna jag tänker på – skulle det klicka? Och jag tror att våra stilar passar perfekt ihop. Han var själv helt inne på idén att göra något tillsammans med mig på skivan men det strulade med planeringen.

D’Angelo är en vältränad, inoljad retrotomte. Din musik, å andra sidan, brukar beskrivas som väldigt futuristisk.

– Det är klart att det låter futuristiskt, vi har just kommit in i tvåtusentalet så alla tänker på de nya tiderna. Men det är inte så att allt måste låta futuristiskt. Det viktiga för mig är att det är innovativt, att det är annorlunda. Och annorlunda behöver inte betyda futuristiskt. Jag tror att musiken vi gör nu är tidlös. Jag hoppas att om tio år, när vi ser TV-reklamen som säljer oldies-samlingar, ska man känna att »yeah, Aaliyah. Hon låter fortfarande bra«.

Är det viktigt för dig?

– Nej, det är inte högst upp på listan direkt. Det som är viktigast är att det fungerar för mig just nu. Men det är också musiken som betyder något för människor just nu som kommer att låta bra även om tio år.

– Nu dansar folk på klubbarna till old school-hiphop från när vi var små bebisar! Om jag är sann mot mig själv och mot min stil och om allt kommer rakt från hjärtat är jag säker på att det kommer att låta bra om tio år också. Men tänker man för mycket på det där har man förlorat redan innan man börjat.

Artiklen ursprungligen publicerad i Sonic #3, sommaren 2001. Albumet släpptes i juli 2001 och fick titeln »Aaliyah«. Den 25 augusti samma år omkom Aaliyah i en flygolycka på Bahamas, där hon hade varit för att spela in en video till singeln »Rock the Boat«.