Loney Dear: Loney Dear

Det är det enkla som är svårt, tänker jag, och lyssnar ännu en gång på »Sum«, den mest förföriska låten på Emil Svanängens nya Loney Dear-platta. Jag blir kvar i melodin, i den ordlösa sången, i bababababababababa-refrängen. Fastnar där, smälter. En emotionell islossning, ungefär som att titta på en Hollywood-film där man motvilligt blir tårögd i vissa lägen.

Emil Svanängen har gjort samma typ av låtar tidigare, på de två närmast föregående albumen »Dear John« (2009) och »Hall Music« (2011), och även på de första skivorna som han gav ut själv finns embryot till det både storslagna och intima sound som varit framgångskonceptet och tidigt skapade internationell uppmärksamhet.

Nya albumet släpps på Peter Gabriels skivbolag Real World. Real World är i och för sig ett skivbolag som sällan ger ut intressanta skivor nu för tiden. Dessutom har deras äldre skivor, inte minst världsmusiken, en alldeles för glassig produktion som i princip tar död på musiken.

Peter Gabriel jämför Emil Svanängen med Brian Wilson, vilket även andra har gjort, men det är ju att ta i – även om »Lilies«, där Jonathan Johansson hjälpt till med texten och Jay-Jay Johansson hjälper till med sången, har en viss Beach Boys-känsla. Soundet är stort och snyggt, som det ska vara. Lite lagom lyxigt så där.

»Humbug«, »Hulls« och »Sum« är en trio låtar där Loney Dear hittar rätt och nästan överträffar sig själv. Även »Harbours/Harbours« har det där omedelbara melodiska drivet. Men i stort är förändringarna få, förvånande få eftersom förra skivan kom ut för sex år sedan. Jag hade hoppats på fler nya grepp. Inspelade röster på två spår leder ingen vart. Det är mer störande element än förjupande detaljer.