Oförglömlig soulodyssé




Jonas Bernholm med Charles Brown, 1979.



För tjugo år sedan köpte Smithsonian Institute i Washington DC en massiv och unik skivsamling med r’n’b och soul. Säljare var en svensk. Jonas Bernholm berättar om hur allt började med en ögonöppnande resa genom USA. (Ur Sonic #86, våren 2016.)

Mr. R&B hade lyssnat färdigt.
 Samlingen kostade mer än vad den berikade honom. Förvaringen, alla försäkringar, fönsterlåsen… Det fanns dessutom knappt någon yta kvar att röra sig på i lägenheten.

På senare tid lyssnade han inte ens på skivorna han köpte, han ställde bara in dem i hyllorna. Vid ett tillfälle gjorde han ett överslag och kom fram till att det gick på två–tretusen varje gång han spelade en LP, eftersom han så sällan kände sig manad att göra det. Allt gammalt kunde han utan och innan, framför allt hade det för längesen slutat komma nya grejer som fick honom exalterad. Det var annat på sextiotalet då han häpnade över skivsläpp så gott som varje vecka.

Så, under en resa till Indien 1991 kom han fram till att det var dags att göra sig av med skivorna.

Det tog några år att hitta en köpare. Ytterligare ett tag att lösa alla ekonomiska och praktiska detaljer kring försäljning och frakt.

Men till slut, närmare bestämt 1996, landade drygt trettontusen LP-skivor, drygt trettontusen singlar, ungefär sextusen sjuttioåttavarvare samt bilder och ymnig brevkorrespondens med artister och skivbolag hos anrika Smithsonian Institute i Washington DC. Musikjournalisten Peter Guralnick förmedlade kontakten.

En av de mest heltäckande samlingarna över svart populärmusik med start i rhythm’n’blues cirka 1945 fram till soulmusikens guldålder med kulmen runt 1968 hade hittat hem igen. Cirkeln sluten. Jonas Bernholm var i mål.

 

Du behöver bara snegla lite snabbt in i den bernholmska bostaden för att inse att den nu sextionioårige stockholmaren inte helt la musiken bakom sig då för ganska exakt tjugo år sedan. Hyllorna bågnar under dokument och pärmar, golven upptas till stor del av skivkartonger. Han förklarar att han i liten skala alltjämt ombesörjer katalogen för de olika skivetiketter – Mr. R&B, Route 66, Jukebox Lil med flera – som han med start i mitten av sjuttiotalet drog i gång för att kunna ge ut musik med mer eller mindre bortglömda rhythm’n’blues-storheter. Det var de här åren han blev god vän med flera av sina gamla hjältar, tunga fyrtio- och femtiotalspionjärer som Roy Brown, Ruth Brown, Charles Brown, Nappy Brown, Floyd Dixon och Rosco Gordon, artister som tack vare Jonas Bernholm och hans medarbetare Per »Slim« Notini och Bengt Weine fick en andra karriärandning (bland annat kom de alla att genomföra sverigeturnéer) – och dessutom royalties på skivförsäljningen, vilket de knappast var vana vid.

– Den här hippieidealiteten var lite vår grej, säger Jonas Bernholm. Jag hade träffat artister som Aaron Neville och Huey »Piano« Smith och visste hur lurade de hade blivit. Praxis för svarta artister var en engångsbetalning vid en skivinspelning men inget mer. Problemet med kulturell och ekonomisk exploatering hade belysts flera gånger när vita artister gjorde covers och ibland fick miljonsäljare med gamla blues- och r’n’b-hits. Därför beslöt vi oss för att betala artisterna och få deras tillstånd att ge ut skivorna.

Kvar i hemmet har han också en del darlings ur samlingen som blivit kvar av känslomässiga skäl, för att de varit så betydelsefulla för r’n’b, gospel och soul eller helt enkelt bara är grymma inspelningar. Som »Shout and Shimmy« med James Brown & The Famous Flames på etiketten King.

– Nästan min all time favorite, ler Jonas Bernholm. Ray Charles rankas av många som den förste soulsångaren eftersom han sjunger med gospelfeeling. Men, jag anser att James Brown skapade soulgenren. Därför att han förlorade kontrollen över sina emotioner när han sjöng. Det är det som är gospel. På »Shout and Shimmy« kan man höra att han inte riktigt är vid medvetande, han bara sjunger.

I gömmorna finns även Larry Williams »My Baby’s Got Soul« på Chess, »Please, Please, Please« med Ike and Tina Turner på Kent, Junior Parker, Betty Harris, Varetta Dillard, Doc Pomus, 1964 års »I’m the Lover Man« med Little Jerry Williams (senare mer känd som Swamp Dogg), Johnny Jones deepsoulversion av »Tennessee Waltz« från 1968, northernsoulfavoriten »We Were Made for Each Other« med Terrible Tom och så Screamin’ Jay Hawkins.

– En fantastisk artist men också den som varit otrevligast mot mig.

I samband med ett gig på rocklubben Ritz i Stockholm hade Jonas konfronterat Screamin’ Jay om inspelningar som han fått betalt för men aldrig levererat.

– Han hotade mig med stryk. Visst är han kriminell och en skitstövel. Men man får inte blanda ihop konstnären och hans skapande. I dag är jag nästan stolt. Tänk om man fått stryk av Picasso eller Hemingway, eller Ingmar Bergman… Nu kanske jag får plats i filmen om hans liv.

En Little Richard-bootleg är inte bara signerad av artisten själv utan the originator, the emancipator, the architect of rock’n’roll har även skrivit ner sin hemadress!

– Ja, du vet, jag hade ju återupptäckt hans mentor Billy Wright, även om denne då hade fått slaganfall och inte längre uppträdde. Little Richard sjöng senare på Billy Wrights begravning, tillsammans med Lee Moses. Lee Moses är närapå totalt okänd men har gjort några kopiöst bra soullåtar…

Så där är det hela tiden med Jonas Bernholm. Det ena leder till det andra. Varje artist och varje skiva omgärdas av en story som länkar vidare till någon annan artist eller skiva. En några timmar lång samtalsstund utvecklas snart till en veritabel upprullning av r’n’b- och soulhistorien, då inte bara i form av namndroppande, årtal och titlar utan alltsammans satt i ett sammanhang, ett bredare perspektiv, en känsla av att allt hänger ihop – vilket det ju också gör.

 

En LP-skiva där i högen utgör ett väldigt konkret bevis på hur allting verkligen tog fart för honom.

Vid inspelningen av Eddie Floyds album »I’ve Never Found a Girl« fanns Jonas Bernholm de facto med i Stax-studion. Memphis var ett av stoppen på den tre månader långa soulodyssé genom USA som en tjugoettårig Bernholm företog sig sommaren 1968. Stax-besöket blev något av juvelen i kronan på resan som han i egenskap av fan gjorde helt på egen hand, med den hyfsat ambitiösa målsättningen att kartlägga hela spektrat av soulscenen: skivbolagsdirektörer, bokare, promotionfigurer, radio-DJ:er, producenter, låtskrivare, musiker, artister.

Med en nitiskhet som sedermera blev något av hans signum ville han intervjua dem alla – hade i förväg kontaktat engelska soultidningar om att publicera artiklar där – och se så många av sina favoriter live som det var möjligt.

Och det var i Memphis, närmare bestämt på den inom soulfältet ledande radiostationen WLOK, som Bernholm för första gången till fullo insåg vidden av uppgiften han tagit sig an. En smärre uppenbarelse skulle man kunna kalla det.

– Där i drivor låg skivor som hade kommit in till dem på bara någon dag, säger han. De fick in femhundra soulsinglar varje vecka. Det blir drygt tjugofemtusen under ett år. Då förstod jag att det krävs en tuff insats om jag ska lyckas. [skratt]

 

Musikintresset kom tidigt. Hans journalistpappa var jazzfantast och hade en skivsamling bestående av bland andra Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Duke Ellington. Som nioåring hörde Jonas Bernholm en Elvis Presley-EP – låtar: »Tutti Frutti«, »Trying to Get to You«, »I Got a Woman«, »One-Sided Love Affair« – som hans bror hade lånat av en kompis. Jonas blev som förhäxad och kunde inte sluta lyssna. När skivan återlämnades till ägaren befann den sig i klart mer sönderspelat skick.

Mystiken och laddningen i Elvis tidiga inspelningar hade gläntat på dörren till r’n’b- världen. Även om Jonas de här åren inte hade råd att köpa särskilt mycket smög det sig undan för undan in plattor med artister som Fats Domino, Ray Charles och Little Richard.

– Det var absolut nödvändigt att köpa skivan om du ville vara säker på att höra en specifik låt igen. Det här var helt udda grejer. På femtiotalet spelades Louis Jordan kanske vartannat år på svensk radio. När jag senare började hårdsamla hände det att jag kunde känna igen någon låt med Big Joe Turner som Pekka Langer hade spelat i sitt program Nattuppen runt 1953–1954. Att föra protokoll på vad du hörde och att ständigt ha en bandspelare redo var viktigt. Jag förstörde en och annan middag där hemma genom att hela tiden springa till bandspelaren…

– Vi ska inte heller glömma Radio Luxembourg. Det var där jag hörde Screamin’ Jay Hawkins för första gången. Jag tänkte »vad är det här för störningar?«, innan jag upptäckte att det var ljudet av hans skrik… I början av sextiotalet låg jag rätt lågt med att köpa skivor, det kom inte så mycket bra musik. Men i höjd med 1963 började just Radio Luxembourg spela en massa Chuck Berry, som då hade kommit tillbaka som den store gurun. Du kunde även höra Bo Diddley, Howlin’ Wolf, brittiska r’n’b-band, snart även renodlade soulplattor.

Sommaren 1963 reste så Jonas på språkkurs till sydöstra England där han fick sitt livs första genuina konsertupplevelse. Bandet som spelade på Margate Winter Gardens i Kent den 10 juli kom från Liverpool och var aktuella med sin tredje singel »From Me to You«. Biljetten finns i hans ägo än i dag. I svenska pengar gick den på sisådär en krona och sjuttiofem öre. The Beatles, som kvartetten hette, visade sig vara värda entréslanten.

– De hade en väldigt trevlig attityd på scen. De körde »Twist and Shout«. Jag tror att de även spelade »I Saw Her Standing There«. Efteråt stod jag och Sheena, en tjej jag hade lärt känna där, kvar utanför stället för hon ville ha deras autografer. Men det regnade så vi gick därifrån.

Ännu större intryck gjorde filmen »T.A.M.I. Show« och då mer specifikt James Browns spektakulära uppträdande. På stubben införskaffades »Live at the Apollo«-skivan som Jonas »spelade dagligen i flera år«. Därutöver blev han medlem – »ende svensk såvitt jag vet« – i James Browns fanclub.

Ett tag levde Jonas i villfarelsen att »Mr. Dynamite« var ett isolerat soulfenomen men efter att i Stockholm våren 1967 ha tagit del av The Stax-Volt Tour – Booker T. & The MG’s, The Mar-Keys, Eddie Floyd, Arthur Conley, Otis Redding och fullkomligt benknäckande Sam & Dave – föll poletten ner. Och med den en allt starkare övertygelse att själv åka till USA för att uppleva soulmusiken på plats. Två konserter med James Brown i egen hög person i Stockholm senare samma år fick honom knappast att tänka om. Nu handlade det om att spara ihop nog med pengar.

 

När Jonas Bernholm sommaren 1968 slutligen satte sina fötter på amerikansk mark hade han tre adresser nerskrivna: Apollo Theater på 125th Street i New York, Chess-högkvarteret på 2120 South Michigan Avenue i Chicago och Stax-kontoret på 926 East McLemore i Memphis.

Tre månader senare hade han betat av väldigt mycket mer än så. Förutom nämnda städer avverkade han också Atlanta, Miami, New Orleans, Houston, Los Angeles, San Francisco och Detroit.

Han anlände vid en speciell och känslig tid i amerikansk historia. Inom loppet av ett par månader hade både Martin Luther King och Robert Kennedy, förgrundsfigur för respektive tung supporter av medborgarrättsrörelsen, nyligen skjutits ihjäl. Kennedy begravdes samma dag som Bernholm steg av flygplanet i New York. Landet befann sig fortfarande i ett chocktillstånd. Protester, upplopp och spända rasmotsättningar följde.

Händelserna påverkade inte bara USA samhälleligt och politiskt, även soulmusiken skakades om i grunden. Den kom de närmaste åren att röra sig i en mer urban och socialrealistisk riktning. Den vid tidpunkten fruktsamma interaktionen mellan vita och svarta, ett samspel som i hög grad låg bakom såväl sound som framgångar för södernstudior i stil med Stax, American och Muscle Shoals, skulle aldrig mer bli riktigt densamma.

Men allt det där stod ännu inte klart egentligen för någon då Jonas Bernholm med ytterst stram resebudget kuskade runt från en soulmetropol till en annan. Han bodde på sunkiga lågprishotell och åt inte mer än ett par lagade mål på hela tiden, kosten bestod främst av bröd och ibland ost från närmaste livsmedelsbutik. Visst köpte han en del skivor men det han senare hade med sig hem var huvudsakligen promos han fått av skivbolag.

Första kvällen i New York var han givetvis tvungen att styra stegen till Apollo i Harlem. När han kom dit stod The Jive Five på scen. De följdes av Jean Wells, Spinners, The Delfonics och Jerry Butler. Vid eftermiddagsshowerna kostade det två dollar att gå in, kvällstid tre dollar.

– För någon som hade hört introt till »Live at the Apollo« tusentals gånger var det förstås fantastiskt bara att få komma dit. Men förutom deras väldigt fina skylt utanför var stället slitet. Det såg faktiskt ut som en dåligt skött biograf.

– En kväll lyckades jag få ett backstagepass dit, och skulle då gå in via sceningången på 126:e gatan. Det var en ganska ruffig gränd… Men hade du bara, och det här gällde resan i stort, ett ärende gick det för det mesta bra. Ifall du däremot drev runt och såg allmänt lättlurad ut kunde du säkert råka illa ut.

 

Chicago var inte riktigt som Jonas hade tänkt sig. Chess hade flyttat och när han väl hittade de nya faciliteterna brydde sig ingen om honom. En gång så viktiga r’n’b-bolaget Vee-Jay hade gått omkull. Anrika Regal Theater, inspelningsplats för B.B. Kings omedelbart klassiska livealbum »Live at the Regal« från 1964, fick Apollo att framstå som ett palats och de omgivande kvarteren gav en föraning om apokalypsen.

Därmed inte sagt att minnesvärda stunder saknades. Han fick bra kontakt med George Leaner, grundare av skivbolaget One-derful, träffade enastående sångare som Syl Johnson och Johnny Sayles och såg den Sam & Dave-lika duon Maurice & Mac på soulklubben Bonanza. Det var också där Jonas fick uppleva hur en av hans idoler, närmare bestämt McKinley Mitchell, frågade honom om vad han ville höra.

– Bandledaren King Edwards kände till alla utom en av låtarna. McKinley Mitchell var en fantastisk artist. En av de första soulsångarna. Helt unik, både vad gäller sångfrasering och låtar. Bara några år tidigare, 1963–1964, hade han varit Chicagos mest populära artist men nu var han på dekis och verkade deprimerad. Den här kvällen var kanske trettio personer på plats, inklusive orkestern på sju man. Den afroamerikanska publiken visade ingen pardon för gamla hjältar.

En annan höjdpunkt utspelade sig vid en gospelföreställning som Jonas besökte på ren impuls utan att känna till ett enda namn. Plötsligt utannonserades en »surprise guest« som visade sig vara ingen mindre än gospeldrottningen Mahalia Jackson. Det var som att en urkraft drog genom lokalen. Åhörare skrek, vevade med armarna och föll ihop i spastiska ryckningar som påminde om epileptiska anfall.

Vi kanske inte heller ska förbise den där spelningen med fem taniga små glin där huvudvokalisten, som såg ut att vara sex–sju år (i själva verket var han vid tidpunkten nio), härmade alla James Brown-moves perfekt. Pojkarna var bröder och kallade sig The Jackson 5.

– De var uppvärmare åt Maurice & Mac, hade släppt sin första singel [»Big Boy«], men inte slagit igenom än. Jag såg tyvärr ingen anledning att intervjua dem, de var ju så unga. Men jag slogs av att under deras spelning sprang massor av kvinnor fram till scenen och kastade pengar till dem. Och det gör man ju bara om man tycker någon är väldigt bra. Det är enda gången jag sett det. De såg naturligtvis att Michael Jackson var exceptionellt begåvad.

– En av de teser jag alltid drivit är att den afroamerikanska publiken är en oerhört bra, väldigt lyhörd och kunnig publik. Den har alltid velat gå framåt, inte så mycket brytt sig om nostalgi eller den historiska betydelsen. De bästa låtarna är också de största säljarna. Vilket gjorde att det var väldigt enkelt att forska kring det.

– När jag senare började samla på r’n’b från fyrtio- och femtiotalet koncentrerade jag mig därför på att köpa de artister som hade ha många hits och bra listplaceringar. Då blev det mycket Amos Milburn, Charles Brown, Roy Brown, Ruth Brown, Fats Domino, Louis Jordan, Wynonie Harris.

– Jag märkte ju när jag kom till USA att bluesartister som var jättestora här hos oss var helt okända där. Jag träffade inte en enda afroamerikansk snubbe som visste vem Elmore James var, och han var ju Gud i Europa. Och knappt någon visste vem Howlin’ Wolf var heller, förutom kanske några nedsupna gubbar i Chicago. Frågade du däremot någon taxichaffis om, säg, Wynonie Harris blev gensvaret ett annat. Och det här visste vi ingenting om i Europa där publiken, påverkad av Stones och de banden, nästan uteslutande fokuserade på ren blues snarare än den rhythm’n’blues som i USA hade varit långt mer populär.

I Memphis togs han om hand av Estelle Axton, som hade grundat Stax ihop med sin bror Jim Stewart, och förutom att hänga i studion på en Eddie Floyd-session fick Jonas språka med alla från Steve Cropper till Isaac Hayes samt uppleva hur Rufus Thomas på klubben Hippodrome, där Elvis i sin ungdom hade stått i kulisserna och närstuderat Ruth Brown och andra r’n’b-stjärnor, instruerade några tjejer hur »the dog«-dansen skulle utföras. Utöver detta blev det ett stopp i Royal-studion där Hi Records-nestorn Willie Mitchell bjöd på en pratstund och i Chips Momans American-studio där låtskrivaresset Dan Penn höll på att producera The Box Tops med den då sjuttonårige sångaren Alex Chilton.

– Jag tror Dan Penn blev lite smickrad av att jag var intresserad av hans liv och leverne, säger Jonas. Jag tror faktiskt inte att han hade blivit intervjuad förut, inte av någon som var intresserad av enbart honom i alla fall. Alex Chilton var avspänd, det var inget märkligt med honom. Han var lite ledsen över att The Box Tops hade fått ett dåligt rykte. Men han och Penn verkade funka bra ihop, det var inga hårda tonfall. Över huvud taget var det en fantastisk stämning i alla dessa Memphis-studior. De hade trevligt och jobbade effektivt på en och samma gång. Dundrade fram en hit, en klassiker, på fyrtiofem minuter.

Denna beundran tycks ömsesidig. 2013 arrangerade Stax-museet i Memphis en utställning över Jonas Bernholms gärning under namnet Giving the Music Back: Mr. R&B Helps Save a Cultural Heritage.

– Hans insats för musiken ligger på flera plan, säger journalisten Jan Kotschack som bidrog till utställningen och just nu arbetar på en bok om Bernholm som beräknas vara klar i höst [har sedan artikeln publicerades hunnit ges ut av Premium, heter »Resan mot rockens rötter« och är ytterligt läsvärd]. Jonas återupptäckte efterkrigstidens pionjärer och gjorde deras musik tillgänglig igen, när deras gamla skivbolag hade gått vidare till andra artister. Han hade förmågan att värdera artisterna, en inte alldeles lätt uppgift under en tid när inte mycket fanns skrivet. Eftersom han också fick personlig kontakt med så många av artisterna kunde han skriva fullödiga bakgrundstexter och komplettera historieskrivningen. Dessutom samlade han på sig en massa unika bilder och annat material. När hans egna kunskaper inte räckte till tog han hjälp av sitt stora nätverk av experter runtom i världen.

– Eftersom större delen av hans samling gick till Smithsonian i Washington räddades detta material – både hans gamla sjuttioåttavarvare och annat – för eftervärlden när risken annars varit stor att det hade spridits för vinden. Jonas räddade helt enkelt ett amerikanskt nationalarv, som på många sätt också är hela västvärldens musikaliska arv.

 

I Atlanta imponerades Jonas Bernholm av okända sångare som Sir Charles och Lloyd Thunder. I Miami mötte han skivmogulen Henry Stone, sångaren/producenten Clarence Reid, senare känd under sitt underbältethumoristiska protorap-alias Blowfly, och New Orleans-vokalisten Betty Harris (»ett sånggeni, tyvärr med en karriär i nedförsbacke«). På en klubb i Houston blev Jonas fullkomligt golvad av Dallas-sångaren Al »TNT« Braggs totalshow. Stort band, körsångare, fullt ställ från början till slut. Det hör än i dag till det bästa han sett.

– Han hade femton personer med sig på scen. Det måste ha kostat skjortan. Han kan inte ha ett cent kvar efteråt. Man kände att de här artisterna tar det här på allvar. För dem är det något heligt. Men så var publiken också väldigt kräsen. När jag något år senare pratade med Joe Tex i Stockholm sa han att det var skönt att vara i Europa för publiken är så fruktansvärt krävande i Staterna. »Spelar ingen roll om du går ner i spagat eller slår huvudet i väggen samtidigt som du sjunger, folk är inte nöjda ändå.«

I New Orleans såg han Irma Thomas live. Två gånger. Efter första spelningen där hon hade nöjt sig med att tolka Aretha Franklin lyckades Jonas inför nästa gig framföra en önskan om att hon gärna kunde bjuda på några av sina egna låtar också. På så vis fick han en kväll på The Sands i utkanten av stan höra »It’s Raining«, »Time is on My Side«, »Ruler of My Heart« och andra favoriter.

New Orleans bjöd på er magiska möten: Allen Toussaint, Huey »Piano« Smith, Eddie Bo, Lee Dorsey som mekade med bilar på sitt skrotupplag och hos skivbolaget Sansu hittade han mirakelrösten Aaron Neville mitt uppe i en pingismatch med sin bror Cyril. Tillsammans tog de bilen till Cosimo Matassas legendariska men nedgångna studio.

– Aaron var väldigt bitter, minns Jonas Bernholm. Han påminde om James Dean i »Ung rebell«, men hade en orsak att göra uppror.

– Han hade året innan haft en miljonsäljare med »Tell It Like It Is«. Men när skivbolaget Parlo skulle släppa en uppföljare gick allt snett. Aaron kände med rätta att bolaget saboterat hans karriär genom att släppa hans favoritlåt som B-sida utan sång och döpa om den till »Bet You’re Surprised«. Det var ett slag i ansiktet. Där i Cosimo-studion låg det drivor av hans osäljbara Parlo-LP.

Vidare försökte Jonas Bernholm lokalisera den mytomspunne boogiepianisten Professor Longhair, utan framgång.

– Varje gång jag träffade Allen Toussaint, och det var nog tre gånger, frågade jag om Professor Longhair. Men han var mest: »Nä du har inget intresse av att träffa honom, han är en jätteduktig musiker men en tråkig typ.« I själva verket visade det sig att han var hemlös, sopade golvet i en skivaffär där han ibland fick sova på nätterna… Och jag som trodde att han var en legendar i hela USA.

 

Enda spelningen på resan som toppade upplevelserna av Mahalia Jackson och Al »TNT« Braggs var med den dynamiska duon Ike and Tina Turner.

Överallt där Jonas Bernholm rörde sig frågade han dels om James Brown, dels om Ike och Tina. Ingenstans hade någon särskilt mycket gott att säga om vare sig James Brown eller Ike Turner, båda kända för sina hårda nypor, däremot sa alla bra saker om Tina. När Jonas till slut träffade duon på en klubb i Los Angeles där de uppträdde fick han det där intygat. Tina visade sig vara raka motsatsen till sin extroverta scenpersonlighet, även om den långväga gästen där i logen knappt tordes titta på henne eftersom hon satt i bara underkläder.

– I omklädningsrummet, som låg vägg i vägg med köket där de friterade kyckling, var det tokvarmt, säkert fyrtio grader. Tina var väldigt vänlig men försynt och svårpratad. Det blev aldrig någon riktig intervju. Jag frågade henne om hon hade peruk och då märkte jag att hon blev lite ledsen och sårad. Annars satt hon ensam i sin loge hela tiden, minglade aldrig med publiken, allt medan Ike ordnade med olika affärer ute på parkeringsplatsen eller höll på med något annat.

– En kväll berättade jag att jag hade träffat The Temptations manager samma dag och att han tyckte Tina var fantastisk. Och jag tyckte själv att hon var USA:s – och hela världens – bästa scenartist. Hoppas att hon förstod det.

– Man kände tydligt att man inte skulle bråka med Ike. Det låg i luften. Samtidigt var det han som ordnade så att jag kom in gratis på konserterna.

Jonas Bernholm bevittnade fem gig med Ike and Tina Turner under sin LA-vistelse.

– Jag har aldrig sett något bättre på en scen. De hade enormt hög nivå på sin show. Det spelade ingen roll om det var kvällens första eller sista föreställning, det spelade ingen roll om det var femtio personer i publiken eller fullt, det var så jädra professionellt. Orkestern som Ike hade satt ihop var väldigt tajt. Han hade järnkoll på alla hela tiden, styrde dem med sitt gitarrspel. Han ingav en känsla av att vara hundraprocentig, den som klarar alla utmaningar, en överlevare. James Brown var likadan.

– En kväll ringde förresten James Browns turnémanager till klubben och sa att hans klient tänkte komma dit. Det hade varit kul, inte minst som Tina Turner var en av få artister James Brown gett komplimanger. »Hon kan sina saker«, eller något i den stilen. Tyvärr dök han aldrig upp. Senare fick jag veta att han visst hade spelat in »Say It Loud – I’m Black and I’m Proud« den kvällen…

I den vidsträckta västkuststaden råkade Jonas Bernholm också på karaktärer som Larry Williams (»en totalgangster, hela tiden i rörelse, många skumma dealar på gång där«), Magic Sam (»han hade precis blivit skjuten vid ett bråk på någon klubb i Chicago och hade ena benet i gips«) och pratade Sam Cooke och The Valentinos med Bobby Womack när denne höll på med en Jimmie & Vella-platta i Liberty-studion.

Därifrån bar det av till San Francisco där Jonas hamnade i en av resans få riktigt obehagliga situationer. Det var oroligt utanför och inne på teatern där en James Brown-konsert ägde rum. Exempelvis kastades stenar in genom fönstren till lobbyn. Efter spelningen stod Jonas utanför logen i hopp om att få en pratstund med stjärnan. Han kunde höra hur sångaren pratade på andra sidan dörren och lyssnade på vad som antagligen var en ny inspelning. I det kaos som uppstod då dörren öppnades och Brown kom ut med sitt entourage för att sedan snabbt pipa i väg i en limousin försvann Jonas väska – och han fann sig plötsligt omgiven av ett hotfullt gäng.

– Jag tror att James Brown då var föremål för utpressning, antingen av Svarta pantrarna eller annan militant grupp. De ville att artisterna skulle dela med sig av sina pengar. Och där stod jag. Det var som hämtat ur en filmscen där någon hamnat helt fel. I sista sekund räddades jag av en vaktmästare på teatern som kom körande där på gatan och ryckte in mig i bilen.

 

Soulodyssén var snart till ända. I Detroit
 på väg tillbaka österut blev Jonas sjuk och kom aldrig till Motown-högkvarteret (däremot hade han besökt deras västkustkontor 
i LA). Han grämde sig över att han hade missat såväl Aretha Franklin som The Temptations, men fick vid återkomsten till New York i alla fall se The Marvelettes, Gladys Knight & The Pips och The Miracles med Smokey Robinson
 på Apollo. Det var också en fröjd för ögat att vid en promenad längs Broadway plötsligt se hur Marvin Gaye steg ut från en affär på andra sidan gatan iklädd en smäcker grön kostym.

Under de tre månaderna hade Jonas Bernholm lärt sig massor men den kanske skarpaste insikten var en han lite motvilligt tvingades acceptera: att souleran som han kände den, de gyllene åren, gick mot sitt slut.

När Otis Redding omkom i en flygkrasch i december 1967 lämnade han ett jättelikt tomrum efter sig på Stax. Atlantic satsade å sin sida alltmer på rock. James Brown övergav soulen för minimalistisk funk. Över huvud taget drog tuffare tongångar fram på bred front, från Sly Stone och Funkadelic till Norman Whitfields sinnesutvidgande psyksoulproduktioner på Motown.

Jonas Bernholm förstod varifrån musiken kom men den föll honom inte på läppen.

Det var därför han i stället alltmer började söka sig bakåt i historien, till fyrtio- och femtiotalets dörröppnare som i många fall fortfarande var vid liv men inte alltid med intakt hälsa eller karriär. Så gott som hela sjuttio- och åttiotalet vek Bernholm åt att samla men också åt att ge dessa pionjärer upprättelse. Han köpte enorma kvantiteter av skivor från olika håll, behöll det han fann intressant själv och sålde resten vidare som ett sätt att finansiera sitt samlande. Det var ett kall och blev snart en heltidssyssla, trots att han hade läkarutbildning och ett tag jobbade på Gubbängens vårdcentral.

– Jag fick hela tiden brev från alla mina idoler – Bullmoose Jackson, Ruth Brown, Screamin’ Jay Hawkins, Hank Ballard – så jag satt ju ofta och tänkte på annat där på mottagningen… Det blev också lite mycket med två heltidsjobb. Jag valde att satsa på musiken, trots att det innebar en åttiofemprocentig nedgång i lön. [skratt]

När han 1978, tio år efter sin första färd över Atlanten, återvände till USA – då främst för att hitta fler åldrade storheter att återlansera – var soulmusiken lika negligerad som r’n’b- erans förgrundsgestalter hade varit ett decennium tidigare. Soulscenen var stendöd. De artister som alltjämt var aktiva ägnade sig nu främst åt disco. I New York hade Apollo stängt och i New Orleans var Cosimo Matassas studio igenbommad. Människorna han träffade var mer misstänksamma mot honom än de hade varit förra gången. Det var ett annat, hårdare klimat.

– Det känns bra att jag tog vara på möjligheten att fördjupa mitt musikintresse, säger Jonas Bernholm när han blickar tillbaka på sina insatser. Jag fick träffa unika artister och se dem uppträda. Och ge ut skivor och mötas av tacksamhet från artisterna som kanske fick betalt för första gången.

– Den här r’n’b- och souleran som jag ägnade mig åt var en höjdpunkt i populärmusikhistorien som kan jämföras med andra konstarters höjdpunkter de senaste femhundra åren – som de franska impressionisterna och holländare som Rembrandt inom måleri, operakonsten i Italien, litteraturen i Ryssland med Tolstoj och Dostojevskij eller Shakespeares dramatik i England. Sådant får man inte missa! ■




Relaterat