Sex pennor om sex Petty-låtar

Anders Dahlbom
om »Echo«
[från »Echo«, 1999]

En känsla av total frihet.

Kanske är det till slut ändå den starkaste förklaringen till att Tom Petty var så älskad: han skrev låtar där allt är möjligt. Känslan genomsyrar det mesta av hur Petty & The Heartbreakers låter. Mike Campbells gitarrsolon, »Free Fallin’«, den amerikanska drömmen, »hard lucks and promises«, en konstant och enorm allsångspotential. I Tom Pettys musikaliska värld är alla dörrar öppna och du är aldrig ensam. Jag kan vara killen i manchesterbrallor, du kan vara tjejen på high school-dansen, kom så drar vi. Eller så åker vi i väg längs en highway som ligger tom och vars slut i horisonten inte ens anas.

Just därför drabbar titellåten från »Echo« så hårt.

För där är Petty plötsligt inget av det han lovat och målat upp.

Fullängdaren »Echo« från 1999 är märkt av Tom Pettys skilsmässa från första hustrun Jane Benyo. Exakt hur mycket framkom först i fjolårets biografi »Petty The Biography« av Warren Zanes. I boken berättar Petty om konstant dåligt samvete för sitt kraschade äktenskap, om ensamheten hemma i Malibu-huset som tärde så på honom inifrån att han i fyrtioårsåldern blev heroinist.

Låttitlar som »Free Girl Now«, »Accused of Love« och »I Don’t Wanna Fight« talar för sig själv, ändå är det titellåten som dröjt sig kvar hos mig under hela tjugohundratalet. I »Echo« har vägen och framtidshoppet tagit slut: »Daddy had to crash/He was always halfway there you know«. Petty är bottenlöst sorgsen och helt ensam med bara ekot av dåtiden. I låttexten närmar han sig försiktigt både otrohet och droger, men det är inte där fokus ligger. I sista versen ställs allt på sin spets:

»Well you just got tired/You just gave in/You took it hard/Then you just quit/You let me down/You dropped the ball/You fell on your face most of all/And I don’t want to mean anything to you/I don’t want to tempt you to be true«.

Frihetssymbolen har slutligen förlorat sitt värde, inget betyder något längre för Tom Petty. Luften bor inte längre i hans steg.
Det är rader som knäcker mig varje gång.

Niklas Elmér
om »Into the Great Wide Open«
[från »Into the Great Wide Open«, 1991]

När nyheten att Tom Petty förts akut till sjukhus kom från USA på söndagen satte jag mig genast ner med ett par hörlurar och började spela »Into the Great Wide Open« på hög volym.

Gång på gång, nästan maniskt, spelade jag den, samtidigt som jag nynnade med i melodin och hytte rytmiskt med högerarmen över mellangärdet med vad som, gissar jag, måste ha varit en Rickenbacker av luft.

Det var som om jag inbillade mig att om jag bara spelade »Into the Great Wide Open« tillräckligt många gånger och på tillräckligt hög volym skulle Tom Petty – vars tillstånd alltjämt var oklart till långt in på natten – vakna till liv igen.

Varför var det just Tom Petty som framkallade detta infall av magiskt tänkande?

Kanske för att han, åtminstone för mig, är så intimt förknippad med en specifik tid, den tidiga vuxenåldern, och för att hans berättelser om flykt och frigörelse och upptäckarlusta gör ett alldeles särskilt starkt intryck på en om man drabbas av dem vid just den tiden, en tid då allt ligger öppet, när ungdomen upplevs som evig och framtiden liknar ett löfte snarare än ett hot. Kanske är det så enkelt att rösterna från förr väcker också instinkterna från förr till liv.

Aldrig är det så tydligt som i »Into the Great Wide Open«, den tredje singeln från skivan med samma namn från 1991. Huruvida det är det främsta Tom Petty spelat in ska jag låta vara osagt. Förmodligen inte. Men ingen av hans andra berättelser – för berättelser är vad det är frågan om – drabbar mig fullt lika hårt som den han berättar just där, ingen melodi framstår som fullt lika självklar, inget gitarrspel som lika effektivt. Det är en definitiv popsång, i bemärkelsen att den både försöker och lyckas fånga den pendelrörelse mellan ytterligheter som alltid varit rockmusikens själva kärna – den mellan sorglöshet och melankoli, mellan förhoppning och nederlag, mellan övertygelsen om att framtiden ligger framför oss och rädslan att den redan utspelat sig.

»Into the Great Wide Open« skildrar en aningslös, ung man – »a rebel without a clue« – som går ut i livet med stora drömmar och en absolut övertygelse om att de faktiskt kommer slå in. Världen saknar gränser, ingenting tycks omöjligt.

Men en sorglös tillvaro förutsätter sorg och i horisonten, förstår vi snart, hägrar motgångarna.

Ändå vägrar Tom Petty att ta med oss dit och låta oss se dem med egna ögon. Framtiden förblir vidöppen berättelsen igenom, himlen förblir gränsen. »Into the Great Wide Open« rymmer ingen sensmoral, ingen grovhuggen insikt om att den som gapar efter mycket riskerar att missta hela stycket. Det är en berättelse om ungdomsårens jakt på ära och berömmelse framförd med en sådan sprittande entusiasm att det är omöjligt att lyssna på den utan att själv smittas av berättarjagets okuvliga framtidstro. Till syvende och sist tycks Tom Petty framför allt mest insistera på att vi ska hålla hårt i våra drömmar, kanske i synnerhet när omgivningen säger åt oss att vi borde ge upp dem.

I rätt ålder, i ett visst skede av livet, kan det vara omtumlande att ta del av den insikten.

Hur det kändes att drabbas av den för första gången. Hur allt vecklade ut sig. Allt det storartade och vidöppna. Det ena som ledde till det andra.

Tony Ernst
om »American Girl«
[från »Tom Petty And The Heartbreakers«, 1976]

Inom hart när alla konstformer lovsjungs förnyaren före traditionalisten. Det är ett faktum. Vi människor rankar innovation högre än vidmakthållande. Och här är kanske förklaringen till varför Tom Petty aldrig fick samma status som sina likar: han uppförde inte nya hus i vilda stilar, han var snarare den som varsamt renoverade de klassiska byggnaderna.

»American Girl« är en i det närmaste perfekt poppärla, lika livsbejakande och euforisk när den släpptes på singel 1977 som i dag, fyrtio år senare. Den hämtar dessutom näring från den rika mylla som utgör den amerikanska musikberättelsen. Visst är det ett Bo Diddley-beat som ligger till grund på för dess studsiga vibe? Och de där två duellerande gitarrerna som fyller ut ljudbilden är så klart ett hommage till Roger McGuinns tolvsträngade trollspö? Lyssnar man noga så hör man inslag av och inspiration från girlgroup-körer, Allman Brothers rotmusik och countryns osvikliga melodikänsla.

Låten är de facto skriven medan Tom Petty bodde i Los Angeles, alldeles intill Leon Russells hus. Och att Petty över huvud taget blev intresserad av rock’n’roll berodde på att han som tioåring fick träffa och skaka hand med Elvis Presley. Ni hör, all bra amerikansk musikhistoria hänger ihop.

Jag har lyssnat på och älskat massor av olika sorters musik genom hela livet men Tom Petty har aldrig varit en av mina stora idoler eller ikoner. Andra har känts större och viktigare. Men när jag nu – efter hans för tidiga död – spelar igenom hans katalog inser jag att jag kan sjunga med i alla hans hits. Och jag inser att han vandrat bredvid mig hela livet.

Klara Grape
om »Dogs on the Run«
[från »Southern Accents«, 1985]

För mig handlar kärleken till Tom Pettys verk väldigt mycket om en känsla. Texterna har ofta kommit i andra hand och det har ibland dröjt flera år innan jag ens funderat över dem då jag i stället tenderat att fastna vid någon form av ylande eller en gitarrslinga.

Men vad är det som är så speciellt då? Jo, enligt mig var Tom Petty en mästare när det kommer till den starkaste av kategorier inom pop och rockmusiken – nämligen den vemodigt vackra. Gitarren i kombination med den något nasala men ändå starka rösten och så den stora ljudbilden. Så många melodier som mer känns som tavlor än ett spår på ett rockalbum.

Jag skulle kunna räkna upp en rad låtar som jag tycker är bra exempel på det jag försöker förklara. Men om jag måste välja en så blir det utan tvekan »Dogs on the Run«, spår nummer sju på »Southern Accents«-plattan från 1985.

Jag kommer inte ihåg när jag hörde den för första gången, antar att det var min bror som hade skivan och spelade den på högsta volym. Men jag tror bestämt att det bara krävdes en lyssning för att få undertecknad att fatta: Det är ju så här det ska låta, musik som känns just där det ska kännas. Mitt i hjärtat. Allt spelar roll och inget spelar någon roll.

Märkligt nog tror jag däremot att det dröjde flera år innan jag läste texten. Hundar på rymmen, det räckte liksom så. Det hördes ju tydligt och det var lätt att förstå. Resten av den bitvis surrealistiska och samtidigt väldigt raka texten var inte så viktig för mig då när låten i sig berättade så mycket.

Att »Dogs on the Run« aldrig blev en stor hit är för mig smått oförståeligt. Såvitt jag vet spelade han den dessutom ytterst sällan live. Därför tycker jag att om du vill minnas en av de största rockmusikerna i modern tid bör lyssna på just den här låten. Och efter det förslagsvis titta på den halvtimmeslånga dokumentären om just »Southern Accents« där Tom Petty & The Heartbreakers framför »Dogs on the Run« på ett tak någonstans i Miami (ca 25:44 in i videon nedan).

Vackert, vemodigt, storslaget och alldeles, alldeles underbart.

Pierre Hellqvist
om »The Wild One, Forever«
[från »Tom Petty And The Heartbreakers«, 1976]

Vi förväntas jämt vara så jävla resonabla.

Vi ska överväga. Ta in hela bilden. Kalkylera hit och dit. För att till slut välja det säkra före det osäkra. Ja, framför allt det.

Och oftast gör vi just detta. Alltsammans. Hela vuxenpaketet så vi når pensionen känslomässigt stabila, finansiellt välmående, hyfsat fysiskt intakta. Då vinner vi. Riktigt vad är oklart, den diskussionen tycks det aldrig finnas utrymme för.

Skulle vi vika av, om så bara en liten gnutta någon gång, dröjer det i regel inte länge innan vi får höra synpunkter eller möts av rynkade pannor som på lång väg signalerar: »Vad ska det du håller på med vara bra för?«

Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att få saker kan vara så befriande och närapå hänsynslöst livsbejakande som att åtminstone periodvis helt stänga av allt det ovanstående och bara… driva. Eller egentligen bara följa en känsla som möjligen inte ter sig rätt för någon i omgivningen, kanske inte ens är logisk för en själv, men likafullt är den du måste gå vidare med. Det kan handla om jobb, vänner, tro, allra oftast det vi kallar kärlek, men egentligen utgör beståndsdel i en större filosofi.

Jag tror att det är exakt eller i alla fall ungefär det här Tom Petty åsyftar i »The Wild One, Forever«.

Gick du från barn till närapå vuxen på åttiotalet har du fått Tom Pettys musik i blodet vare sig du har velat det eller inte. Ibland har jag älskat honom, ibland har jag tagit honom för given, ibland har jag blivit besviken på honom, ibland har jag faktiskt inte brytt mig alls. Så som det ofta är med de största och mest långlivade. Vilka låtar och skivor ur hans katalog jag hållit högst har varierat. De sista åren är det framför allt de två första skivorna – så befriade på överflöd, så reservationslöst förälskade i rock’n’roll – som åkt på när Tom Petty-behovet har gjort sig påmint. Och längs vägen och särskilt på senare tid, lite så där i smyg som fallet inte sällan är med de Petty-låtar som rör sig om annat än superdirekt janglepop, är det specifikt en låt från debuten som dröjer sig kvar extra och jämt spelas på repeat några eller många fler gånger än de andra.

»The Wild One, Forever« börjar ödsligt, sparsmakade gitarrtoner från Mike Campbell, spridda pianoklanger från Benmont Tench, rullande cymbaler från Stan Lynch, sedermera Ron Blair-trakterad cello. Hur som helst etableras undan för undan en tät, rent filmisk stämning som förstärks så fort sångaren tar ton. Vi förstår att det är natt men inte vilken som helst. Det är en natt då kompromisser och tvekan tar slut, en natt som följer känslorna, en natt som ska komma att prägla allting annat efteråt.

»Well, the moon sank as the wind blew
and the street lights slowly died
Yeah they call you the wild one
Said stay away from her
Said she couldn’t love no one if she tried«

Han sjunger om personen som alla säger är fel men som ju känns så rätt. De flesta av oss har nog varit i den situationen någon gång.

»But then something I saw in your eyes
Told me right away
That you were going to have to be mine
The strangest feeling came over me down inside
No matter what it takes
I’ll never get over how good it felt
When you finally held me
I will never regret«

Den där natten har de någonting tillsammans. Någonting urstarkt som ingen kan ta ifrån dem. Någonting som ingen annan känner till eller kan lägga sig i. Någonting som aldrig får en fortsättning men alldeles uppenbart ska följa berättarjaget genom livet; »Baby, those few hours linger on in my head forever«. Och som han sjunger det. Med dramatisk puls och bitterljuv desperation som vittnar om en vetskap om att den känslan, den upplevelsen, aldrig kommer åter och är omöjlig att reprisera – den var då, allt annat efter det handlar om att lära sig hantera minnet, värdera det, leva med konsekvenserna.

Här måste vi förresten bryta av för en passus om Tom Pettys röst.

»My voice has always bugged me because it sounded strange. But lately I’ve come to realize that if it wasn’t such a weird voice, I probably wouldn’t have been noticed as much. So now I can sort of live with it«, sa han i en intervju med Sylvie Simmons i Creem 1983.

Likt, säg, Neil Young och Håkan Hellström har Tom Petty en röst som låter så fel att den blir rätt. En potentiell belastning blir en oslagbar tillgång. All makt till The Heartbreakers som gnistrande och mångsidig rock’n’rollpluton men det är Pettys röst, mer än någonting annat, som drar in lyssnaren och ger allting den där sista avgörande knuffen till vad vi brukar kalla karaktär.

Lyssnar du på Tom Pettys sång hör du såväl kufiskt Södern-bräk som tillbakalutad Kalifornien-coolness, en lite avvaktande hållning som gör lyssnaren nyfiken på vad som gömmer sig bakom. Trots att Petty inte är den som självmant ställer sig i centrum – som textförfattare stryker han mer omkring i utkanten av skeenden och betraktar snarare än lyfter fram sitt eget jag – utstrålar han en sorts lågmäld auktoritet som bland rockvokalister än ganska sällsynt.

I »The Wild One, Forever« släpper han mer än vanligt på garden. Men så är det en av Tom Pettys låtar som gör ont på riktigt. Den är någonting som aldrig blev men det som lämnades kvar går aldrig ur. Den är resultatet av att följa en instinkt och våga gå sin egen väg. Vilket väl kan sägas sammanfatta Tom Pettys gärning på det stora hela.

https://www.youtube.com/watch?v=UbdlHgyIZfM

Jens Karlsson
om »Learning to Fly«
[från »Into the Great Wide Open«, 1991]

»Learning to Fly« är öppningsspår på »Into the Great Wide Open«, en av de första CD-skivor jag köpte. Jag var tolv eller tretton år och det var fortfarande några månader kvar tills Nirvana och Pearl Jam fullständigt exploderade i Kungälv där jag växte upp. Och precis som det mesta annat på högstadiet var det ju dessa grupper som alla skulle gilla, men jag visste ju någonstans vad jag egentligen föredrog och kramade hårt mina två dåvarande favoritskivor, »Out of Time« med R.E.M. och så då »Into the Great Wide Open« med Tom Petty & The Heartbreakers.

Att Tom Pettys musik, i likhet med R.E.M:s, kom att följa med mig in i vuxenlivet efter att ha upptäckt och köpt upp hela backkatalogen tror jag har mycket med identifikation att göra. Petty var i mina ögon aldrig den allra coolaste katten, den bäste sångaren eller den skickligaste gitarristen. Som låtskrivare har han aldrig riktigt blivit unisont hyllad som vännen Bob Dylan och hans liveshower har aldrig beskrivits i samma ordalag som en viss Bruce Springsteen. Men han fick oss vanliga dödliga att plocka upp gitarren och tänka »Det här kan jag också göra!«. Och skrapade man lite på ytan på hans låtar insåg man snart vilken makalös låtskrivare han trots allt var.

»Learning to Fly« är ett utmärkt exempel på just detta. Det känns lite som att låten lunkar fram utan några större stilbrott och utsvängningar, men har du hört den på morgonen kan jag nästan svära på att du kommer nynna på den resten av dagen. Precis som Pettys kanske allra mest kända inspelning, »Free Fallin’«, är det samma enkla ackordföljd genom hela låten och när refrängen kommer bankas det inte på stora trumman eller lastas på med distade gitarrer och blåsinstrument utan det som förlöser hela låten är att Pettys sångmelodi närmast obemärkt går upp i ett annat högre tonläge. Så snyggt, naturligt och rentav genialiskt. Han var en mästare på att veta exakt vad en låt behöver och inte behöver. Och med ett fantastiskt och lyhört kompband i The Heartbreakers blev det allt som oftast som han ville också.

Det är också »Learning to Fly« som är det starkast bestående minnet från konserten med Tom Petty & The Heartbreakers i Globen 2012, deras återkomst till Sverige efter hela tjugo år. En utmärkt spelning med hela gänget på scen i högform. De allra flesta låtar var tämligen lika sina studioversioner, men detta nummer gjordes i avskalad akustisk version med närmast gospelkänsla och Petty själv som känslig allsångsledare i den gigantiska bollen som just där och då mer liknade en kyrka.

»Well some say life will beat you down. Break your heart, steal your crown. So I’ve started out for God knows where. I guess I’ll know when I get there. I’m learning to fly, around the clouds. But what goes up must come down«.

När jag nu åter intensivlyssnar på »Learning to Fly« är det textinnehållet som griper mig allra hårdast. Så perfekt melankolisk och hoppfull på en och samma gång. En beskrivning av allt och inget. Livet helt enkelt.

Så, är detta Tom Pettys allra bästa låt? Tja, skulle snabbt kunna sätta ihop en topp 5-lista med minst lika starka kort (»The Waiting«, »Wildflowers«, »I Won’t Back Down«, »Even the Losers«, »Listen to Her Heart«) men just i dag är det »Learning to Fly” som förtjänar en plats i det absoluta finrummet. Tack för allt, Tom!