Beck: Colors

Undantag har förekommit men ett huvudsakligt problem med Beck de senaste femton–tjugo åren är att när han ämnar beröra känns han inte alls och när han alldeles uppenbart ska ge oss klackarna i taket-entertainment sitter du mest och funderar på om du kanske inte borde gå och ta hand om disken i stället.

Det rådet ingen som helst tvekan om att »Colors« ska få honom att bli popstjärna på riktigt igen. Vilket väl är okej. Good for him, i så fall. Men på vilket sätt är det här Beck och inte vilken radiokåt krumelur som helst? Resultatet påminner mest om ett tematiskt urvattnat Phoenix. Snyggt men andefattigt och lite för ofta direkt spekulativt (»I’m So Free«, »Wow«, »Dreams«). Den som i dag vill ha en hjärna som närapå kokar över av idéer och framåtrörelse så som fallet de facto var med Beck 1994–1996 bör självfallet i stället bekanta sig med St. Vincent.

Greg Kurstins maximalt komprimerade totalpopproduktion är möjligen effektfull i små doser men upplevs snart lika omväxlande som ett tretimmars terapisamtal med ett enbärsris.