The White Buffalo: Darkest Darks, Lightest Lights

Motsatser kan tala emot en artist. Kan också tala för densamme men det gäller då att de tillvaratas klokt.

The White Buffalo, som egentligen är den reslige och LA-baserade skäggbarden Jake Smith, lyckas för det mesta balansera sina olika sidor och göra något konstruktivt av dem. Han är bufflig men ändå ömsint. Punkfostrad men innerst inne en storytellerfolksångare av den gamla skolan. Kapabel att enkom med hjälp av sin sång framkalla kalla kårar trots att hans mörka, djupa röst mer än någonting annat utstrålar värme.

Hans musik, som fick ett bredare genombrott via TV-serien Sons of Anarchy, kategoriseras ofta som americana. Vilket inte är fel men knappast ger hela bilden. Medryckande upptempolåtar som »The Heart and Soul of the Night« och »Avalon« låter som en Thin Lizzy-laminerad Bruce Springsteen. »Robbery« stökar runt i Tom Waits soptunnor. I kärlekskranka balladen »I am the Moon« når han nästan Sturgill Simpson-nivåer. Vissa ansatser till barsk bluesrock är däremot mindre exalterande, detsamma gäller den galopperande punkcountryn.

Annorlunda uttryckt; Jake Smith bör fortsätta med att försöka dra vinning ur sina motsatser – han behöver bara finjustera inställningarna en smula.