LÅTEN Dave: Question Time
Så många frågor, så få svar.
En timme per dag varje måndag till torsdag råder Question Time i House of Commons, underhuset i Storbritanniens parlament. Det är det tillfälle där parlamentsmedlemmar kan ställa frågor till regeringsministrar och premiärministern. Varje myndighet har sin plats i en rotation som upprepas var fjärde till femte vecka, de större får lite mer tid än de mindre, och varje onsdag hålls Questions to the Prime Minister. Frågorna sållas och väljs i förhand, utrymme för eventuella överraskningar finns enbart vid svaren eller vid följdfrågor, och tanken är att de folkvalda med sina tankar ska representera just folkets röst och undran. Question Time är även ett BBC-producerat politiskt debattprogram som har sänts sedan september 1979 och agerat förlängning av de officiella samtal som förs i parlamentet, betydligt närmre allmänheten som i sin publikroll själva kan ställa frågor och förhoppningsvis få svar.
Det är således ett medvetet titelval av nittonårige Dave Santan från South London. Han har förstått var han står i världen medan han sett hur den förändras och avståndet till de som kan göra skillnad blir allt längre. Om det är så här systemet funkar, om du är ung och full av frågor och medveten om att ingen som kan ställa frågorna egentligen representerar dig eller har levt som dig eller behandlas som dig – vad kan du över huvud taget göra då för att bli hörd? Och om du faktiskt hittar ett tillvägagångssätt, mot all odds och trots alla hinder och all magkänsla om att det ändå inte lönar sig – kommer någon faktiskt att lyssna?
I en lagerlokal står Dave som kameraman, bakom en TV-studiobänk som nyhetsankare, vid ett par rullande TV-skärmar som reporter, medan han demonstrativt förklarar varför han är där och vad han har att säga. Han undrar hur premiärministern kan vara så ondskefull och tillåta en massa meninglöst slöseri medan barn svälter till döds i länder regeringen aldrig ser. Vad gör massmördande drönare, som inte ser skillnad på en terrorist och en barnfamilj, med de få överlevande annat än ge ytterligare bränsle till en redan brinnande hatfylld eld? Han är oförstående till hur regeringen misslyckas så totalt med att förse landets vårdhavare med precis allt de behöver för att ta hand om sjuka och skadade, och vittnar om hur hans mamma själv ägnade tjugotvå år åt att slita för att ge vård samtidigt som hon själv knappt hade råd att ta hand om sin familj. Gjorde fickpengarna han fick av mamma för att köpa pizza till middag situationen värre? Tvingade det henne att jobba ytterligare några timmar? Ska det verkligen vara så för någon som ägnar sitt liv åt att reparera människor, eller någon alls? Hur kan landet lägga så oerhörda mängder pengar på krig när landets sjukvård är döende? Vad hände med de utlovade pengarna som skulle komma när Storbritannien röstade för att lämna EU, de trehundrafemtio miljoner pund som användes som slagträ och sedan avslöjades som en enorm lögn? Varför ska gråtande sjukskötare ta den smällen med för låga löner och utblottade resurser, med patienter som sover i korridorer på grund av platsbrist, och jobba för chefer som aldrig har levt som de gjort? Är privat sjukvård, beväpnade poliser och universitetskostnader vad Storbritannien är nu?
Kärnan i »Question Time« är en övergripande fråga om varför de som ständigt utkräver ansvar och ordning är sådana massiva hycklare, och han ansluter sig därmed till traditionen inom hiphop och grime där samhällets rådande tillstånd ifrågasätts. När Dave pratar om Grenfell Tower ser han en feg och skräckslagen Theresa May, som är dålig på att ljuga och robotisk i sina uttalanden, som gömmer sig bakom en patetisk summa pengar som gavs till räddningsarbetet av ett torn och människor som brändes sönder och samman. Dave vill att de som ansvariga, från kommunen till regeringen, fängslas eftersom samtliga visste exakt vilken fara de boende där utsattes för men ignorerade klagomålen för att det helt enkelt var billigare att låta det vara. Dave berättar detaljerat om vad han hörde från överlevande, han som hade hoppat från femtonde våningen, han som grät av lycka till nyheter om att grannen överlevt samt hon som i panik över eldens kraft och sirenljuden själv höll på att kvävas av röken innan hon hittade ut. Dave undrar vad för typ av person David Cameron är som kan tvinga fram en folkomröstning ingen egentligen ville ha, se det totalt haverera, smita när kritiken blir för hård, lämna en kollaps i händerna på andra att reda ut och hålla tyst när den nya premiärministern visar sig vara en katastrofal ledare. Är det vad den förra premiärministern kommer lära sin son: att sticka så snart något går fel och ge fan i de som bränns av det?
Dave ser politiker bara som stora missbrukare fast i ett spel där människoliv de aldrig ser är insatsen. Han undrar vart Jeremy Corbyn vill ta Storbritannien, han vill lita på honom men har problem med tilliten. Tror Corbyns parti på honom, tror han själv på partiet? Hur ska han hålla alla löften när politiker så ofta plötsligt glömmer bort allt när de väl nått maktposition? Vill Corbyn vara annorlunda ska han bevisa det för det »oss« Dave tillhör att han faktiskt är det och inte lova någonting utan se till att skapa rättvisa för alla som saknat det så länge, från invandrarungdomar som misshandlas och dödas av polisväsendet till alla hundratals som omkom i Grenfell men som ingen bemödade sig ha koll på. Och Dave vädjar till ungdomar att lyssna och rösta, för att varje litet steg är bättre än ingenting.
På sju minuter sammanfattar han eftertänksamt och noggrant så mycket av allt som är helt åt helvete med världen i dag, och berättar samtidigt att han tänker göra sitt för att förändra och ifrågasätta så mycket som möjligt tills det blir bättre.