Det stora beatet






The Fat Man visste vad han gjorde.

»The big beat keeps you rockin’ in your seat

The big beat keeps you rockin’ in your sleep«

 

I historieskrivningen skapade Memphis rock’n’roll men det är givetvis en förenkling som snubblar över gränsen till lögn. Som det mesta annat går det mesta att spåra till New Orleans där alla möjliga undanskuffade kulturer och individer gavs en plats och tilläts prägla staden. Elvis själv betonade att New Orleans-magikerna hade större betydelse i sammanhanget än något från hans egen hemstad. Han syftade då väldigt mycket på Fats Domino och hur sångaren mer och tidigare än de flesta kom med ett distinkt – en del skulle kalla det afrikanskt – beat som dittills hade saknats eller åtminstone inte artikulerats med samma slagkraftighet. Trummisen Earl Palmer borde förresten stå staty i varenda lokal som gjort anspråk på att ha något med »rock« att göra (blåsaren Lee Allen förtjänar åtminstone en lika vanligt förekommande plakett och då har vi inte gått in på Fats låtskrivarvapendragare, bandledare, producent och whatelse Dave Bartholomew).

Lyssnar du på Fats Dominos bästa och största inspelningar för skivbolaget Imperial under fyrtio-, femtio- och sextiotalet – absoluta storhetstiden var 1953–1962 – slås du förresten snart inte bara av hur tajt skulpterad, avskalad på allt dödkött, musiken är eller hur obekymrat den rullar utan också på vilket sätt Fats Dominos kreolska tenorsvada förhöjer svänget. Till skillnad från många samtida kamrater, ni vet vilka, låter Fats Domino heller aldrig galen, upptrissad, otämjd, frustrerad eller ens särskilt brunstig. Han framstår snarare som den väna familjefar han överallt ifrån beskrivs som. I alla lägen är han tillbakalutad, samlad och även när han förmedlar högst kärlekskranka saker som »I Want to Walk You Home«, »I’m in Love Again« och »I’m in the Mood for Love« gör han det med en grace och smittsam feelgood-känsla som nog inte så lite förklarar hans massiva framgångar hos den bredare, i synnerhet den vita, publiken. Inget så klart försämrat av att han á la evigt missförstådde idolen Louis Armstrong spelade med i spelet som evigt gladlynt och fryntlig – det var ju så branschen ville ha afroamerikanska artister ifall de skulle få utrymme – snarare än ett hot. Och det handlade mindre om att han ville vara till lags, som lite för många har tolkat det (och vilket åtminstone delvis förklarar varför han så ofta blir förbisedd i olika återblickar), och mer om att han insåg att han hade störst chans till att de facto förändra saker ifall han släpptes in snarare än stängdes ute.

Mycket talar för att han knappast resonerade fel. Och då tänker jag inte främst på att The Fat Man var den förste icke-vite rock’n’rollsångare som blev dollarmiljonär (han köpte många diamanter för pengarna, en samling han ofta kånkade med på turnéer runtom i världen). Dessutom, som Danny Holloway påpekade i NME en gång i tiden, åstadkom Fats allt detta utan att nämnvärt anpassa sin musik. Publiken kom till honom, tilltalades av hans okomplicerade charm, rullade med i hans beat, längs vägen påverkades såväl John Lennon som Jamaica och varken världen eller våra skivsamlingar har varit desamma sedan dess.




Relaterat

Borta men inte bortglömda