The Honeydrips: Give Each Other Some Solace

»Det är så fult med känslosam musik nuförtiden, jag skulle vilja ge innerligheten i musiken en upprättelse. Vissa blir nästan arga när jag säger att jag gör twee idag. Folk reagerar likadant på det som på andra världskriget: ’Nej nej, vi hade ingenting med det att göra!’«
– Mikael Carlsson intervjuad av Daniel Strand i Ondskan #2 (sommaren 2006)

Kommer den definitiva boken om nollnolltalets oberoende svenska popscen att skrivas?

Kommer någon att kartlägga, definiera och åter igen levandegöra fenomen som tidningen Benno, klubben Starke Adolf, skivbolaget Service och superstjärnan Action Biker?

Förmodligen inte. Förmodligen förblir Billy Rimgards självbiografi »3:25,290 – En subjektiv berättelse om svensk indie 1999–2009« (Throw Me Away, 2012) den enda fördjupningen i ämnet.

Helt säkert är dock att man inte kan diskutera popen som skapades mellan år 2000 och 2010 utan att upprepade gånger nämna boråsaren Mikael Carlssons namn. Mikael Carlsson var ju musikaliskt aktiv under större delen av nollnolltalet. Mikael Carlsson lyckades ju alltid – först som sångare/gitarrist i den illröda tweeplutonen Dorotea och sedan med soloprojektet The Honeydrips – både fånga och stå utanför tidsandan. Mikael Carlsson sammanfogade ju rytmer, melodier och ljud på helt egna och väldigt entusiasmerande sätt. Och Mikael Carlsson håller ju fortfarande – nog så viktigt – popfanan högt, väldigt högt, himlastormande högt.

Pinfärska »Give Each Other Some Solace« räknar den tredje The Honeydrips-fullängdaren. Sex av dess åtta spår är resultaten av täta samarbeten – fyra mellan The Honeydrips och Petter Utbult (som på nollnolltalet kallade sig Mr. Pedro, hängde med en dansande tomat och spelade gitarr i jangelbandet Second-Hand Furniture) och två mellan The Honeydrips och Daniel Fagerström (som tillbringade nollnolltalet i de tämligen o-poppiga konstellationerna Trapdoor Fucking Exit och The Skull Defekts). Folk med fler Smashing Time-sjuor i bokhyllan än vettiga hjärnceller i skallen har förstås redan koll på att The Honeydrips och Mr. Pedro tidigare gjort den blippigt smäktande…

Nej, kanske jag ska sluta rabbla sådana fakta innan du, kära läsare, får för dig att jag fiskar förlag till den hypotetiska tegelstenen som jag ifrågasatte i den här recensionens inledning?

Nåväl. I alla fall. Om världen varit fullkomligt logisk hade Saint Etienne-gossarna Bob Stanley och Pete Wiggs återupplivat sin gamla Icerink-etikett enkom för att släppa »Give Each Other Some Solace«. Skivan ekar nämligen då och då av de bisarrt hippa pop/house-hybriderna som Golden (Saint Etienne under annat namn), Sensuround (musikjournalisten John Robbs andra band) och Supermarket (ett alias för Felt-, Denim- och Go-Kart Mozart-mannen Lawrence Hayward) gav ut där 1992–1994. Vi snackar alltså gudfruktiga housepianon, basgångar som lyfta från New Orders »Technique«, sammetsmjuka »Missing the Moon«-produktioner, The Haçienda-stämningar och tidiga Andrew Weatherall i största allmänhet. Men, detta sagt; »Give Each Other Some Solace« är också här och nu – dess förslag att vi alla ska »never stop now/keep on walking/forward through the darkness« (»Through the Darkness«) känns exempelvis väldigt 2016–2017. Dessutom, framför allt; det låter bara som The Honeydrips. Om du älskar plattorna som föregått den – »Here Comes the Future« (Sincerely Yours, 2007) och »In the City« ‎(Luxury, 2015) – kommer du att älska »Give Each Other Some Solace«. Mikael Carlsson är ju en snillrik och besjälad låtskrivare – hans sinne för klistriga refränger, medryckande hookar och samplingar (lyssna bara på hur Action Bikers bossanovaaktiga »By Myself« behandlas i »We’ll Fly«) förtjänar alla lovord i världen.

Har jag förresten nämnt att Luxury-Rasmus bland annat gav ut The Honeydrips första vinylsingel »Save Me«/»Lay Your Arms Around Me« på just Smashing Time år 2004?