Sam Smith: The Thrill of It All

Han beskriver sin musik som gråt- och danslåtar. Sam Smith är förmodligen en av vår tids mest framgångsrika makare av motsvarigheten till barndomens power ballads och tidigare generationers mest hjärtslitande operor. Hans första album »In the Lonely Hour« var en serie storslagna arenaballader där han förlorade sig i sin egen olyckliga kärlek på svallande ynglingavis. En ansats som drev resonans, inte minst i USA där han sedan debuten 2014 sålt uppåt fyra miljoner skivor.

Kanske kan man beskriva hans låtar som melankoliska varianter av romcom-synops. Låtarna har dock inga charmiga slut. Här finns inga leende Hugh Grants med luggen i ögonen att hämta, snarare är det unge Werther och hans grandiosa lidanden för tjugohundratalet som är temat. Utan variation.

Gott om stoff här för samtidsanalys som någon sociolog borde titta närmare på med andra ord. Det är inte utan att man blir sugen på att gå på en av Sam Smiths konserter bara för att titta på publiken.

Men oavsett vilka som nu lyssnar, dessa Werthers oavsett kön, ålder och politisk eller religiös övertygelse, eller kanske bara Morrissey – mot bakgrund av de kommersiella framgångarna med det första albumet är det fullt logiskt att Smith fortsätter med samma tema i exakt samma stil på sitt andra album. Låtar om jakten på nya förälskelser i estetiserad cinematisk stil inramad av storslagna arr går vidare, liksom bekräftelsen av den egna otillräckligheten. »The Thrill of it All« låter ibland som samtidens narcissism dragen till sin yttersta högstämda spets. Lite provocerande blir det när han skriver en låt apropå ett besök i helvetets förport Mosul: »Pray« (inte producenten Timbalands stoltaste minuter ska tilläggas). Titeln är svaret på vad man gör när den brutalaste formen av verklighet tränger sig förbi alla estetiserande skyddsmekanismer. Man ber, även om man inte tror på en gud – för kanske påverkar det någon form av energi. Man fortsätter med andra ord att fokusera på sig själv och undviker framför allt att reflektera över tragedins vardagliga aspekter, det banala livet som förenar oss alla. Som författaren Joan Didion skrev när hennes älskade man dog vid köksbordet medan hon var upptagen med att mixa salladen; You sit down to dinner and life as you know it ends. Verkligheten är ofta förfärligt platt – lägg därtill en dystopisk samtid som vi själva dragit på oss genom högst banala vanor och beteenden. Det är ju inte konstigt att det behövs Sam Smiths för att göra det uthärdligt och fylla lidandet med någon form av storslagen dagdrömmande mening.

Jämfört med många självutnämnda profeter med ett enkelt svar som söker en skara lyssnare just nu är Sam Smith ett väldigt trevligt alternativ. Det spelar inte så stor roll om han bara är en människa som vårdar sin inre femåring i hopp om att världen en gång ska bli snäll. Eller har tonsatt sin depression och skildrar ett liv där han likt Kierkegaards gestalt A inte är så intresserad av sin samtid eller sammanhang, mer av flyktig distraktion där olycklig kärlek är den mest stimulerande formen. Det är helt okej, det skänker lycka någonstans och det räknas för något. Även om jag själv måste blanda varje låt med, typ, Sunn O))) för att ta mig igenom albumet kapitulerar jag ändå för ansatsen, den flott inpackade produktionen och skalan i det han gör. Därtill måste poäng delas ut för den fantastiska rösten.

Är det din kopp te har du en stund av ren lycka att se fram emot, blir du obekväm av den här typen av lite bombastisk verklighetsflykt – doppa tårna i låten »Too Good at Goodbyes«. En låt som snuddar vid en lite mer relaterbar syn på tillvaron.