Björk: Utopia




8
av 10
  • Artist
  • Björk
  • Album
  • Utopia
  • Bolag
  • One Little Indian/Playground


Allt Björk vill att vi ska veta ryms i hennes musik och hennes musik rymmer allt.

Vad pratar vi om när vi pratar om Björk?

Från tiden i Kukl och The Sugarcubes till nittiotalets samarbeten med Graham Massey och Tricky och rollen i Lars Von Triers »Dancer in the Dark« har allt hon tagit sig för, oavsett om det varit fråga om musik, film eller installationskonst, genomsyrats av en i vår tid alltmer sällsynt vilja att flytta fram gränserna för det faktiskt genomförbara.

Ibland har resultatet blivit underligt, som om hon förlorat sig i bilden av sig själv som sökande konstnär. Ibland har det blivit effektsökande, som om hon tagit sig friheter för frihetens skull. Men – och det säger något – det har aldrig blivit ospännande. Till och med när Björk varit märklig, platt, virrig och rent obegriplig har hon varit intressant. Hur många artister kan vi, med handen på hjärtat, säga det om i vår tid?

Att »Utopia«, hennes tionde album i eget namn, heter just »Utopia« är en händelse som ser ut som en tanke. Som artist har Björk alltid rört sig mot de platser som inte ryms på kartan, skrymslen och vrån utom räckhåll för kompassnålar och GPS:er, och där iscensatt skådespel så självklara att de ofta framstått som fullt verkliga. Hennes musik är ett rum bortom förväntningar, begränsningar och konventioner. Att lyssna på den, alldeles oavsett om den spelades in för tjugo år sedan eller framfördes på scen så sent som i går, är att vidga sin bild av vad popmusik är, får och – framför allt – kan vara.

Men frågan är om Björk någonsin varit så tydlig i sin musikaliska vision som hon är på »Utopia«. Att det är det längsta album hon spelat in säger något väsentligt om vilken nivå hon fortfarande befinner sig på så här långt in i sin karriär. Det är som om hon haft så många idéer, och så många tankar om hur hon ska förverkliga dem, att till och med ett album av inte oansenlig längd framstår som en begränsning. Som resultat låter varje arrangemang, varje enskild melodi, genomtänkt och genomarbetad. I stället för att bygga på och fylla ut, skalar Björk av, bryter bort lager på lager av musiken, ibland tills det att bara tystnad återstår. Därefter fyller hon i igen, ibland med ljud, men oftast bara med sång. Faktum är att »Utopia« främst är ett album med sångerskan Björk. Hon tänjer på rösten, vänder och vrider på den, drar i den och sträcker ut den, undersöker elasticiteten. Det är bitvis krävande, ibland rent fysiskt ansträngande, att lyssna. Samtidigt är det svårt att låta bli. Vad Björk gör är att använda musiken för att på samma gång tränga in i och utanför sig själv. Ett sådant arbetssätt kan beskrivas som tålamodsprövande, men att Björk prövar lyssnarens tålamod är också hennes stora tillgång som artist.

»Utopia« är inte fullt lika rasande intim som »Vulnicura«, hennes separationsalbum från 2015, men få album utgivna i år är produkten av en lika tydlig konstnärlig idé och framförda med en lika sammanhållen energi. »Arisen My Senses« är storslagen popmusik i flerfärg. »Courtship« lånar från hiphop och trap. »The Gate« och »Features Creatures« är närapå vokal jazz. Femtioett år gammal har Björk cementerat en plats i musikhistorien som bara kan kallas hennes, och vad hon gör med den platsen är att gång på gång återuppfinna sig själv på ett sätt som saknar motsvarighet i vår tid. I detta har hon en del gemensamt med David Bowie, sannolikt den enda artist aktiv under hennes livstid som det gått att likna henne vid. Med honom delar hon en kärlek till frijazz och elektroniska experiment, men också en vilja att hela tiden röra sig framåt där andra förblir stillastående. Precis som David Bowie har hon dessutom lyckats med konststycket att förbli enigmatisk i en tid där artister hela tiden avkrävs tillgänglighet. Artisten Björk lämnar ut allt i sin musik, men om människan Björk vet vi mycket lite. Allt hon vill att vi ska veta ryms i hennes musik och hennes musik rymmer allt.

Allra tydligast blir det i »Body Memory«, där hon återvänder till och förfinar ljudvärlden från nittiotalets genombrottsår. Det är musik om relationen mellan kropp och själ, mellan innan- och utanpå, mellan inuti och utanför. Om miljön – som stegvis går under i händerna på mänsklig rovdrift. Om tystnaden – den övergripande och den i nära relationer. Om våldet – det kroppsliga och det stilla. Det är ämnen som Björk gått i närkamp tidigare, men som intensifierats på senare år i och med »Biophilia« och »Vulnicura« – besläktade album som alltmer framstår som höjdpunkter i hennes karriär.

Finns det en väg ut ur den här tiden? Blir vi människor någonsin hela?

Femtioett år gammal har Björk inget självklart svar. Med åldern blir det allt svårare att servera enkla förklaringar på svåra problem. Men hon har nog aldrig tidigare ställt frågorna med samma närvaro och kraft.

»Utopia« är ett album om allt det som tynger ner människan, allt det som bryter ner henne och gör henne försvarslös. Men det är också ett album om musiken som flykt undan detta hjälplösa tillstånd.

Dessa två förlopp, som löper parallellt livet igenom och där det ena tar spjärn mot det andra, inbillar jag mig, är vad vi pratar om när vi pratar om Björk.




Relaterat